Tur att man har peppade folk omkring sig. Till exempel bästa L som föreslog intervallträning i Roskaruka ikväll. Sagt och gjort, vi sprang till backen från varsitt håll, möttes, drog backträning tillsammans, joggade hemåt och skiljdes åt med en triumferande high-five innan vi vek av längs varsin väg. Perfekt.
Tungt utav helskotta är det. Framlåren krampar så man vill skrika, men andan räcker inte till. Och det är grymt peppande att höra ett flås i nacken och veta att man har någon som jagar på en bakifrån. När man har dragit den sista intervallen är man så slut att man undrar hur i hela fridens dagar man ska kunna ta sig hem. Bårtaxi? Så börjar man jogga med myrsteg med sina stumma lår, och rätt vad det är börjar benen sakta kännas som någonting annat än en klump med mjölksyra.
Ännu en drabbning i Roskaruka avklarad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar