Hjärnan seglar iväg igen

Kom idag på att jag ju nog är en lyckans jävla ost. Detta efter att jag för några veckor sedan fick jämföra lite med hur det kan vara och hur många andra har det. Och jo, jag har visserligen ansträngt mig och haft målsättningar och sådär, men jag har också haft bra förutsättningar. Alla har inte det. Alla har verkligen inte samma möjligheter att göra vad de vill.

Här skulle jag kunna säga att man framöver inte skulle få klaga över världsliga saker när man har det så bra. Fast så kom jag på att man inte riktigt kan tänka så heller. Anne Hietanen har sagt att alla människor har ett handikapp, ibland syns det bara inte. Det betyder att den som ser ut att ha allt man kan önska sig i själva verket kan befinna sig på avgrundens rand och typ ha det jättesvårt. Därför kan man inte så där rakt av bestämma vem det är synd om och vem det inte är synd om.

Just nu är jag inte direkt på någon avgrundsrand, så det var inte mig själv jag tänkte på, om ni undrar. Förutom när klockan ringer 06.50, då är jag redo att snitta upp handlederna. NÅNEJ.

Jag vet inte exakt vart jag ville komma med detta. Annat än att känna mig tacksam och tillfreds över allt som är schyrre i mitt liv. För det känns verkligen som om det mesta är det. "Det mesta". Räcker ganska långt om ni frågar mig!

Punkt slut för dagens Moder Teresa-tal.