Farbröder

Goddagens. Vilket trevligt hälsningsord, förresten. Lite som "morjens", det gillar jag också. Det jag inte gillar och som folk överlag ska ge fan i att göra är att ställa frågan vad man vet idag. Typiskt gubbar att plira på en och säga just det. "Nå, vad vet Maja idag då?". Särskilt till barn ställer man den frågan, men jag får den än i denna dag. Är det månne österbottniskt? Har aldrig hört någon i södra Finland säga så i alla fall.

Och jag hatade det redan som barn. Det är en fråga man ställer bara för att jävlas, som gör barnet osäkert. För man kan ju inte ens svara på den! Vadå vet? Det man eventuellt kan få fram är ett generat "Ingenting...", och vad är det för vits med en sådan fråga?

Annat jag inte tyckte om som barn var att bli hissad i luften av halvbekanta män. Alltså nog bekanta till familjen, men som jag inte kände särskilt väl. Varför de prompt skulle kasta en fyraåring ovanför huvudet vet jag inte, jag minns bara att jag tyckte att det var obehagligt. Överlag stora och lite läskiga farbröder som skulle "busa" eller "skoja" med en tyckte jag inte om. Farbröder fattar tyvärr inte att fyraåringar inte har samma humor som dem, och att låtsasskrämmas är ganska otäckt när man är liten.

Om du är en farbror och läser detta: ställ inte dumma frågor man inte kan svara ordentligt på, hissa inte i luften, och "busa" inte så väldigt. Och i mitt fall - var inte så lång. Jag var paniskt rädd för min mycket gänglige kusin som liten, fast han var världens snällaste. Har ingen annan förklaring än just längden. Är ju uppväxt bland män av ganska blygsam längd. Med skägg. Vilket alltså betydde att jag var hemskt rädd för män utan skägg, tvärtemot vad småflickor kanske brukar vara. En gång rakade min pappa av sig sitt skägg och jag vägrade sitta i hans famn innan det hade vuxit ut. Ha!

Jag skulle egentligen inte alls skriva det här blogginlägget om farbröder, men se nu hur det gick. Det krävdes ett "goddagens" så var jag förlorad. Det jag egentligen skulle skriva var att jag klämde ett finger genom att smälla ihop två 10-kilos viktskivor igårkväll. Hiskligt vad ömt det är. Ändå skiftar fingerleden bara ytterst svagt i blått, knappt så att det syns med blotta ögat. Opraktiskt när man söker sympatier.