Har faktiskt kollat oväntat mycket på OS den här gången. I vanliga fall tittar jag ju på tv så sällan att jag nästan glömmer att jag har hela apparaten i vardagsrummet, men nu har jag legat i soffhörnan och tittat på sport då och då sen senaste veckan. Till exempel i söndags, efter en traditionsenlig lördagskväll på krogen med flickorna. Då är det trevligt att försöka vakna till liv med antingen naturprogram eller någon lämplig OS-gren. Lagom krävande för ens medtagna hjärna.
Och det som slår mig när jag tittar på de olika delmomenten, är att det här nog är ganska bedrövliga olympiska spel för den här nationen. Vi bara ballar bort oss hela tiden. Det enda spänningsmomentet var damernas stafett, då jag höll på att få dåndimpen av spänning. När sista varvet på ankarsträckan drog igång var jag beredd att gå och sätta mig i bilen för att slippa se och höra, det var så nervöst. Och nog var det ju fint att vi fick ett stiligt silver efter ett sjukt spännande lopp. Men att Sverige gled förbi på upploppet var så jävla förnedrande. Ni vet hur det funkar. Vem som helst annan än Sverige funkar.
Och just det där med att balla bort sig blir så tydligt när man ser någon intervju i någon målfålla. För jag har aldrig sett maken till tjutande. Finländarna gör ju fan inget annat än gråter i de här spelen. Alltid är det någon landslagsspelare eller åkare eller deltagare som står och blinkar bort tårarna och hulkar i mikrofonen. Aaah, så bedrövligt det känns. Förlust och gråt och tandagnisslan varje dag.
Kollegan hävdade idag att finska landslaget för första gången har med sig en psykolog i år som stöd för landslagsdeltagarna. Jag undrar om det stämmer, borde inte psykologer ingå i teamet sedan många år tillbaka, skulle man tycka? Om det ändå är sant så kanske det förklarar denna plötsliga trend för inåtvända och blyga finländare att visa schänslor inför publik. Såja, såja, let it out, liksom...
Fan vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar