Satt nedsjunken i soffan ikväll och hade cirka minus fem procents intresse för någon löprunda. Förutsättningarna var skit, jag var sömnig, dessutom hade jag gjort misstaget att äta, vilket man alltid ska göra först efter en planerad löplänk. Ont i magen och dessutom någon konstig, packande känsla bakom pannbenet på grund av att jag inte hunnit dricka eftermiddagskaffe. Klockan var mycket. Och mest av allt bara ingen som helst lust med någon löpning.
Jag gjorde som jag brukar: satte på autopiloten. På med kläderna, håret i svans, lurarna i öronen och på med Martina Haags vinterprat om löpning, passande nog. Och ut i mörkret. Och en sådan fantastiskt skön länk det blev. På lätta, lätta fötter i en närapå ljum februarikväll på torr asfalt och med nästan ingen blåst. Suveränt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar