Bortskämd, del 2

Jag måste bara visa en julklapp till, nämligen den jag fick av min bror. Nu undrar jag hur pass begåvade tonårspojkar brukar vara att köpa presenter så där överlag. Jag har för mig att det brukar röra sig om ganska tafatta, om än rörande klumpiga, misslyckade försök. Inte när det gäller min bror, kan jag konstatera efter att han öppnat julklappen från honom i förrgår.


Titta här, mina kvinnliga läsare. Min 19-åriga bror har till sin storasyster köpt en vrålsnygg marimekkopenal att använda i skolan, och ett fint kaffe med tiramisusmak - jag som älskar kaffe! Precis sådana saker jag blir glad över! Är han inte duktig?:)

Bortskämd

Och hur bortskämd är inte jag, som vid 24 års ålder får en så här fin julklapp av min mamma och min pappa! Jag hade ju önskat mig en halsduk (vilket jag också fick).

De som har följt min blogg vet också vilka problem jag har med min nuvarande cykel, om man nu ens kan kalla den det. Den jag fick när jag var åtta år, och som ger mig mera problem än nytta med sina fel. För en som behöver sin cykel många gånger varje dag innebär detta ett problem. Men ändå...

Bra, bättre... en cykel!:D

Julen i bilder

Som vanligt följde denna års julafton ganska exakt tidigare års mall. Det var jobb på förmiddagen, vilket jag har gjort i flera års tid nu. Det är trevligt att jobba på julafton, alla är så trevliga och det är så mysig stämning. Julbord på eftermiddagen, efter att faster Anita anlänt som brukligt. Bröderna stack iväg på julgubbskeikka som vanligt.


Vi drack kaffe och åt den nya kakan mor hade svängt ihop, efter att ha slängt den första satsen längs golvet.

Vi tog lite konjak framför tv:n.

Julgubben fick sig en välförtjänt öl efter en svettig runda i byn.


Framåt kvällen delade vi ut julklapparna under granen. Vi var alla nöjda över våra stocksaxar (storebror), marimekkopenaler (jag), tröjor (pappa) och badrockar (lillebror). Allra nöjdast tror jag ändå mamma var, som fick...


...två kattungar!

Här tassar de små, svarta killarna omkring och undersöker stället. Imorse satt den ena och pep hjärtskärande utanför min sovrumsdörr, och hoppade upp i sängen med mig när jag släppte in honom. Jag lyfte ner honom två gånger, men han hoppade upp tillbaka. Sedan följde han mig som en skugga, till och med in på muggen. När jag låg på rygg och tittade på tv låg båda två och sov på min mage. Vi har två bebisar här:)

Heimgååln

Jaa-a, friden börjar sänka sig här i heimgååln. Inte för att julstöket hör till de stressigare i detta hushåll. Det brukar gå lugnt till, inga överdrivenheter.

Idag har jag, eftersom jag var ensam hemma och resten av familjen hade arbetsdag, skött om städningen. Det är en stor heimgåål man är född i, och det tar sin lilla tid att dra igenom den. Men hela huset blev dammsuget, dammtorkat och trimmat. Skurade muggen och kastade ut alla mattor. Plockade och ordnade, och framåt eftermiddagen tills de andra kom hem var det klart.


När pappa kom hem tog han in granen som fått stå i källaren för att snön skulle smälta bort. Så här ser årets gran ut! Den är rejält stor, men det krävs i ett stort vardagsrum. Tät, mörkgrön och mäktig är nyckelorden för familjen Kronqvists gran. Observera karahyllon i bakgrunden, ett arv från fammo och faffas. I samma veva tog jag en löprunda i ett snöigt Öja. Det var fint men ganska mörkt, och jag aktade mig noga för att vricka fötterna när jag skubbade hem längs Dorisas veijin som varken är belyst eller plogad.

Tog en liten butiksrunda ännu på kvällen. Det var mycket folk, bra mycket mera är normalt, men inte direkt hysteri. Folk håller sig ganska lugna, men det var lustigt att se en del karar med någonting vilt i blicken stå och plocka i parfymhyllan på Cittari. Sista-minuten-present åt frugan?:)


Ikväll höll det på att bli en smärre kris i fabriken. Jag skulle nämligen dekorera pepparkakshuset jag satte ihop igår. Och så misslyckas glasyren! AARRGGH! Den blev rinnig och bedrövlig, fast den kändes tjock och kompakt. Jag blev arg och slängde den för att göra en ny sats - för att märka att pudersockret var slut! Min mors äventyr med sin kaka förra veckan hade slukat mera pudersocker än beräknat, eftersom hon tvingades göra en ny. Och klockan var tio före nio kvällen före julafton. Som tur är har jag en snäll pappa och en närbutik i Bosund. Pappa ryckte ut, och jag kunde färdigställa mitt lilla hus.


Förresten - vet ni hur lussekatter ser ut? Jag menar riktiga lusseKATTER! Dessa har min mamma bakat. Sorgen efter hennes Hjalmar som blev överkörd i höstas tar sig uttryck på många olika sätt. Vissa gråter, vissa vandrar i skog och mark - mamma bakar katter.

Julen 2006

Eftersom jag under flera år hade en blogg på en annan plats innan jag bloggade här, finns det många skriverier som mina blogger-läsare inte har sett. Jag har därför lovat att klistra in lite gamla texter från den gamla bloggen, när jag tycker att det är lämpligt. Idag, dan före dopparedan tycker jag att den här texten passar. Den är skriven dagen efter julafton 2006, alltså för två år sedan. Varsågoda!

"Som vi alltid har gjort"

Julen i år följde tidigare års traditioner till punkt och pricka. På förmiddagen bultade det kraftigt på ytterdörren, varpå farbror Bengt hoade "Finns det några snälla barn här?" och därefter skrattade högt åt sin egen vitsighet i två minuter och sju sekunder. Jag har upplevt samma fenomen under 22 julförmiddagar, så jag var inte lika sprudlande munter. Så länge jag var mellan 4 och 9 år, var jag alltid fullständigt övertygad om att jultomten kom extra tidigt i år, och rusade därmed överlycklig för att öppna dörren för tomten. Som alltså aldrig var där. Barn är lättlurade.

Klockan tre bänkade sig familjen Kronqvist runt julbordet för att börja häva in skinka, sillsallad, leverpastej, köttbullar och annat smått och gott. Mor påpekade fyra gånger under måltiden att "det finns morots- och kålrotslåda" och upplyste noga alla som inte hade tagit av dem att de... inte hade tagit något av lådorna än. Det hör till. Det hör även till att sucka högt och himla med ögonen, samt att säga "jag är [här sätter man in sin aktuella ålder, för min del var det i år 22] år gammal, jag kan själv bestämma vad jag vill äta".

Halv fyra är första rätten, plockmat och skinka, avklarad, och det blir att fylla på det eventuella tomrummet i magen medelst lutfisk och vitsås. Detta är min lillebror Jollys favoriträtt. Inte lutfisk, men VITSÅS. Han suckar av välbehag, ty det är 364 dagar sedan han sist fått avnjuta denna anrättning. Varje år funderar vi över om vi ska hyra in en cementblandare att fylla med vitsås, som Jolly får ha bredvid sin plats så att det säkert ska räcka till.

Samtidigt berättar far om hur det var när han var liten och följde med faffa och la lutfisken i blöt i en vak för jul. På Anna-dagen skulle lutfisken blötas. Det vet jag nu, efter att ha hört storyn 22 gånger. I år var hans historieberättande en extended version, till bonusmaterialet hörde en story om när fammo hade tillagat julskinkan i en alltför het bakugn efter brödbaket, och möttes av en pöl med smält skinka på julaftons morgon när hon kom för att ta ut köttet. Den julen fälldes några tårar över den förstörda julmaten:(

Klockan fyra sparkar Kalle Anka igång tv-julfirandet på allvar. Just HÄR kommer pappa varje år på att i hans barndom hade man som princip att inte titta på tv på hela julen, och att denna tradition bör följas. Följaktligen sätter sig pappa varje år framför öppna spisen och tittar krampaktigt på de glödande vedträna, medan vi andra frossar i Robin Hood, Tjuren Ferdinand och Piff och Puff. Tilläggas bör att spisen befinner sig ett fåtal meter ifrån tv-soffan, så pappa måste noggrannt titta IN I brasan för att inte i misstag se tv:n i ögonvrån och därmed bryta sina traditioner. Det lustiga är att Karl Bertil Jonssons Jul, som sänds senare på kvällen, alldeles självklart ingår i även pappas jultraditioner, så att titta på tv just då är helt lagligt...

Runt klockan nio delar far i huset ut de prasslande paketen som legat under granen, och den långa öppningsprocessen börjar. Ett paket i taget öppnas, och man går "laget runt". På så vis får vi processen att räcka till sent på kvällen.

Det är julen hos oss det.

Dan före dan före... eller något

Idag började jag dagen med att agera limpvakt vid ugnen. Min mor höll nämligen på med Stora Julbaket, vilket innefattar en alldeles lämplig mängd bröd. Fyra. Vad man ska med adertontusen rågbrödskakor till när man är fem skallar i ett hushåll över jul vet jag inte. Ändock har sådana bak förekommit under detta tak när jag var liten.

Min pappa tyckte nämligen att det var himla pittoreskt att baka våldsamma mängder bröd i Stora Bakugnen i källaren. Istället för plåt som underlag för bröden att jäsa på användes till exempel gamla nedskruvade dörrar, vill jag minnas. En ofantlig massa bröd blev det. Ganska torra och smaklösa, men är det Stora Julbaket så är det, tänkte högst antagligen min far med han gnagde på de sega brödkantarna ända till midsommar.

Numera har far blivit nedröstad vad gäller Stora Julbaket. Mors fyra limpor med russin i passar så mycket bättre. Och är jävligt mycket godare också. Allt detta tänkte jag på när jag plikttroget satt och säkerställde att den bruna ytan på bröden inte blev svart, och kände den underbara doften av mors bak. Underbart doftade det nämligen. På julafton ska det bli gott med mammas limpa!

Jag har även besökt två trevliga damer idag. Den ena satt prydligt i soffan, agerade diskussionspartner och bjöd på kaffe. Den andra klättrade i soffan, tuggade på ljusstakar och kameraladdare, imponerade med att uttala autentiska pruttljud, rev ner böcker ur bokhyllan, lekte akrobat på en roddmaskin och bestämde sig helt plötsligt för att bajsa i allsköns ro. Men jag tycker om dem båda två, trots att de beter sig lite olika.

Det snöar! Hade kommit ganska mycket redan inatt, och det har fortsatt under dagen. Jag var seg och trött när jag kom hem från mitt besök. Slog mig ner i soffan i ett nästan mörkt vardagsrum, åt en banan och drack en mugg glögg och fick lite ny energi. Hann till exempel med att klistra ihop mitt pepparkakshus med smält socker. Det ska stå över natten och bli riktigt stadigt, imorgon ska det få glasyr på sig.

Efter att ha pysslat på här hela kvällen, kändes det plötsligt som om jag hade lite extra spring i benen, så trots att det var sent - "Björnes Magasin ha sluuta fö laang sedan!", som man säger i Närpes - drog jag på mig löparstassen och gjorde en kvällsrunda. Det var bedrövligt väder, snön yrde omkring och vinden pinade ordentligt. När jag sprang över broarna piskade vassa snöflingor i ansiktet, och blåsten ylade och ven utifrån havet. Riktigt overklig, spöklik känsla att springa där ute i mörkret. Jag såg kanske en bil på hela rundan, annars folktomt. Men en helt okej kvällslänk.

Så här gör man saker bra och mindre bra

I fredags fick jag en släng av Maja-pysslar-febern, och bestämde mig för att inhandla pysselverk för att kunna sitta och vara kreativ. Följaktligen blev det glaserande av pepparkakor och till det - som sig bör när konstnärer jobbar - en konjak. Oslagbar kombination. Och det är kul att spritsa glasyr! Inte för kul, dock. Jag slutade med konjaken innan dess.


Min mor gjorde mindre bra saker. Som till exempel att tävla i grenen "kast med liten ugnsplåt". Det som var lite tråkigt i sammanhanget var att plåten hade en chokladkaka med smörkräm på sig vid tillfället. Mamma snavade och begravde ansiktet i kakan, och smorde därefter ut den över golvet, vilket resulterade att det som skulle ha blivit Lyxbitar blev - "Olycksbitar". Ett nytt, revolutionerande bakverk. Originellt utseende, onekligen.


Och för er kvinnor som vill skola en karl att plocka undan från köksbordet kan jag visa hur man kan göra för att diskret påvisa de förmål som inte ska stå på bordet. Man kan exempelvis rada dem i en stram linje, skrämmande nära bordskanten. Såhär.