Så kan det gå när inte korken är på

Efter det där föregående inlägget raggade jag upp bästa L, som var på väg hem från kvällskift på akuten och drog iväg till Framnäs för att hälsa på världens gulligaste bibliotekarie som jag har sett allför lite på senaste tiden. Sitta utomhus, smutta vin och ha det allmänt mysigt i sensommarkvällen. Ungdomsföreningssjakki är förresten en blandad skara, där bara en liten del faktiskt kan kallas ungdomar mera. En del är i 25-årsåldern, en del dyga 30, och en del en bra bit äldre än så:)

När vi hade suttit en stund drog vi vidare till en lägenhet, från vilken vi beställde några taxibilar och åkte in till stan. Jag gillar dessa spontana beslut, de brukar ge de roligaste resultaten. Vi dråsade in på Calles allihopa, och sökte inom kort upp dansgolvet där vi gav järnet en stund. Däremellan satt vi kring ett par bord och smuttade olika saker och pratade. Pit-stop i baren, där jag avsiktligt ställde mig axel mot axel med Toni Nieminen. Varför? Nå för att jag kunde!


Det var en rolig kväll. Speciellt kul var det att få träffa alla gulliga typer. Som Bibliotekarien. Och den här damen, bästa L.

Följande dag var. Ett helvete. Jag försökte seriöst stiga upp halv elva, men det gick inte. Har nog inte haft en sådan våldsam krapitzki på gud vet när. Jag mådde så förbannat pytonsnok så jag var övertygad om att detta aldrig kommer att reda upp sig mera. Det hör till att en fjårttis ska vara i detta skick en söndag efter en barkväll. Inte en civiliserad dam som har varit ut på några glas vin med sina väninnor. Likförbannat kräktes jag nästan upp mina inälvor ännu klockan fyra på eftermiddagen. Kallsvettades och darrade som ett asplöv så jag skvimpade ut vattnet i glaset jag försökte få i mig mellan vändorna.

Jaa-a. Nog är det en jävla tur att man får gå till jobbet och vila upp sig idag.