Första loma-dagen

Igår eftermiddag stoppade jag mina sandaler i en plastpåse, kastade vårdarkläderna i tvätten och sa hejdå till kollegorna. Biipade ut mig genom den kodade dörren och traskade till bilen. Den här sommarens jobb var avslutat, och jag har nu en liten semester innan det är dags att sätta sig i skolbänken igen. Det känns lite vemodigt att inte träffa alla gulliga åldringar dagligen, att få stoppa om dem på kvällen och paja lite lätt på täcket innan man säger god natt. Och få höra det där rörande darriga svaret innan man stänger dörren.

Det är någonting hjärteknipande med de där gamla människorna. Plirande ögon, svag röst och darrande händer. Jag och kompanjon N som också var sommarflicka skuffade igår fram rullstolen med en av de allra äldsta och sjukaste åldringarna till klädskåpet och valde tillsammans ut vilka kläder hon ville ha. Med ett darrande finger pekade hon på olika plagg som vi i tur och ordning höll upp så att hon fick titta och känna. Till sist valde hon en svart blus och ett par mörkblå byxor som vi klädde på henne. Tänk er scenariot, en liten, liten krokig gumma i en rullstol som omsorgsfullt väljer sina kläder trots att hon ser dåligt och tillbringar största delen av dagen i sängen.

Idag har jag alltså haft min första lediga dag. Den började med ett besök hos massören, vilket betyder att jag sitter här ganska mörbultad och med små minnen i form av blåmärken. Ett massörsbesök till, och vila från lyftandet av åldringar ett tag ska nog göra gott för nacke och rygg.