En kväll i skären

Efter jobbet igår åkte vi raka spåret ut till skären för att hälsa på lite släktingar från andra sidan potten. Grillade, käkade en smashing sallad som mor hade fixat ihop av egna grönsaker ur den lilla bergsskrevan hon odlar i. När vi var små fiskade vi spiggar med håv och försökte hålla dem vid liv genom att fylla den lilla håligheten med vatten. Ibland körde vi med små båtar också. Nu växer där sallad, rödlök, dill och rädisor. Så går tiden sin gilla gång.

Efter maten tjatade jag mig till en båttur i skären. Storebror gav med sig, och vi åkte en sväng med kusin M och Mika. Jag har inte åkt båt på flera år! När jag var liten var jag livrädd på sjön, och tyckte att redan färden mellan båtplatsen i hamnen och villan var en pina. De varma sommardagar när vi åkte ut med båten var hemska. Jag var illamående av rädsla redan innan vi startade, och fann aldrig något nöje i båtfärder. Usch, så rädd jag var...

Nu är jag inte rädd mera:) Det är bara skönt att få salta stänk i ansiktet och att guppa över vågorna. Enligt sjöetiketten hälsar man med en höjd hand på alla andra sjöfarare, precis som man hälsar genom att hålla ut handflatan i knähöjd när man åker motorcykel och möter andra motorcyklister. Friskt att få andas havsluft, jag drog så djupa andetag jag kunde!


Eftersom lillebror behövde bilen vi hade kommit dit med, åkte han hem med den, medan jag och Mika tog plats med storebror i båten strax efter klockan tolv på natten när det började bli dags för hemfärd. Det var nog det mäktigaste jag har gjort på länge. Midnatt, sammetslen sjö med riktig älvadans i form av lätt dimma på. Alldeles klar fullmåne som speglade sig i vattnet, och inte en annan själ på vattnet. Fyrar och farleder blinkade och ett stilla dån från Yxpila hamn i horisonten.


Svarta holmar med en och annan stuga på. I vissa fönster flackade ljus. Båten vi åkte med var mörk, bara lanternan i aktern lyste. Vilken stämning. Jag vet inte om det bara var vinddraget som fick mina ögon att tåras, eller om det där klumpen i halsen bidrog. Det där obestämbara klumpen som både är glad och ledsen.

Och slussen som jag kommer ihåg från när jag var liten. Jag fick dra i snöret, för det var min tur den här gången;) Det dunkande ljudet när slussens portar vevas upp, och spänningen när vattnet stiger och strömmar innan man kommer ut på andra sidan. Samma text på väggen som vi läste som små: "Nödknapp. Slussarna upphör helt att fungera. De träder i funktion igen när du trycker på kvitteringsknappen i hytten".

Drog på mig långbyxor och strumpor när jag kom hem. Det är kyligt på sjön. Speciellt en augustinatt.