Alltså mycket kan man ju hålla på och gnälla på vad gäller den egna kroppen, men fan vad jag gillar mina ben idag. Och detta har en bra mycket djupare innebörd än formen på låren eller något liknande, bara för att förtydliga. Var nämligen ute och sprang ikväll. En vacker länk längs sundstranden, en sväng ut till Sundmun och till och med en runda på sandstranden.
En jävligt tung länk var det. Seg i benen, blodsmak i munnen, motvind och allmänt trögt. På väg hem kändes det som om jag stod på stället, så tungt gick det. Hade rent ut sagt ganska leidon med springande, för det var en sådan där länk när det bara inte är roligt. Så, när jag hade kanske ett par kilometer hem och segade mig fram längs en cykelled möttes jag plötsligt av en brud i cirka min ålder. I rullstol. Med sådana där späda lår med knäna tätt ihop, ett par ben som alldeles tydligt inte används till att gå med.
Så dumt man tänker ibland. Och så otacksam man är över allt bra man har. Så idag tackar jag flickan i rullstolen, hon som plötsligt fick mig att så väldigt intensivt börja uppskatta att jag har två perfekta ben som jag kan springa, stå och gå med. Alldeles perfekta ben, när jag tänker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar