Voi hörni en sådan trevlig löprunda jag just kom hem från! På mjuka, kringliga stigar, med åtminstone lite lättare fiilis än den senaste dödsrundan. Drog ur örsnäckorna emellanåt och lyssnade på lite fågelkvitter istället för dunkande basgång på mp3-spelaren. Nu känner jag ett endorfinrus sakta sprida sig i kroppen, om det inte mera kan räknas som Runners High så är det i alla fall After Running High.
Och nu undrar jag stillsamt: hur klarar man sig utan detta? Jag gör det inte. Blir arg som en vresig gubbe om jag inte får ta ut mig och köra kroppen till slut med jämna mellanrum. Och det är alltså inte fråga om några extrema träningspass och långa länkar. Men sådär så att man får ta ut sig så man får pina sig till mjölksyrestinna lår i någon backe, lyfta några repetitioner med svidande muskler så att man nästan känner kväljningarna komma, och ligga och kvida på hallgolvet efter att ha dråsat in genom dörren efter någon länk. Så där så att man måste lägga sig på sidan, eftersom det känns som om man inte kan fylla lungorna i någon annan ställning.
Någonting måste det ju vara som driver en. Jag ska inte tävla eller delta i något endaste litet motionslopp. Jag vill bara göra det här för min alldeles egna skull. Det finns ingen som kontrollerar att jag drar på mig dojorna och far ut, ingen som bryr sig om den där helt omotiverade ruschen i Roskaruka. Inte ens någon på plats som ser att den blir av. Ingen bryr sig om jag lassar på ett par extra viktskivor på stången bara för att kolla om jag orkar göra bicepscurl med tyngre motstånd än förra gången. Ingen bryr sig om ifall jag skulle göra plankan med knäna i marken istället för på raka ben.
Men när jag tycker att det ger mig någonting. När jag själv motiveras av det, och när jag själv ser en mening i det. Jag tycker på riktigt att det är roligt att måra åpåå. Och så blir jag en så sjukt mycket snällare och trevligare människa, den saken är provad, och jag har så sjukt mycket lättare att leva med mig själv. Vilket inte alla gånger är så hurja lätt det heller. Krånglig som jag nu av naturen är.
Inget extremt nej. Bara känna kväljningar och inte kunna andas så slut som man är. Låter ganska HC även om jag själv gymmar ett par gånger i veckan nuförtiden. Tja, alla söker vi våra kickar på olika sätt. :)
SvaraRaderaMja, det beror helt på vad man jämför med. Jag menade främst att jag inte i ordets rätta mening sysslar med LÖPTRÄNING, alltså schemalagd, utarbetad träning med långa löppass som leder fram till något lopp eller så. Mera att jag med jämna mellanrum drar ut och springer en runda för att rensa huvudet och hålla hjärtat och lungorna i skick. Sedan får jag ibland så fiilis att jag måste dra på lite i någon backe för att se om man överlever. Varför jag just vill ta ut mig till max emellanåt, det är det jag inte riktigt vet. Jag tycker bara att det är roligt. Man känner sig aldrig så levande som när man nästan är död ;)
Radera