onsdag 22 februari 2012

Faxlax

 Drog till Öjan en sväng ikväll, eftersom det vankades någonting så maffigt som fastlagskaffe. Med kanske det godaste bakverket evah - nämligen fastlagsbullen. Oh, vilken tur att det bara är en dag om året denna delikatess serveras, annars skulle man dels bli väldigt sjokk, och dels säkert få leidon, eftersom det trots allt är ett väldigt präktigt bakverk vi snackar om. Jag förstår mig för övrigt inte alls på det där sverigefenomenet, att äta "semlor" från nyår fram till påsk ungefär. Nej, fastlagstisdagen är bulledag, ingenting annat. 

Fastnade med munnen - inte i bordet eller i bullarna, men rent liksom pratmässigt - fram tills klockan var strax före tolv och hann fylla på kaffekoppen tre gånger ur två olika kokningar, innan jag började masa mig hemåt. Nu har jag precis kommit hem och borde antagligen börja fundera på att ta natten så småningom. 

Förresten. Är ni som jag, så att ni kan börja gapskratta åt en gammal juttu bara för att ni kommer att tänka på den? Det händer ibland för mig. Eller som ikväll, när lillebror ringde mig just som jag hade hällt upp kaffe, och jag lite förstrött skulle svara något lustigt istället för "hej". Precis när jag skulle uttala min så kallade lustighet, började jag liksom skratta för mig själv, vilket ledde till att jag svarade i telefonen med ett ljudlöst, krampaktigt asgarv. Tog många sekunder innan jag fick in så mycket luft att jag kunde kippa fram någon slags hälsning. Tårarna rinner och jag sitter dubbelvikt. Inte blev det bättre av att lillebror i andra ändan blev helt förbryllad och pep "Hallå? Hallå? Ska man svara sådär, tycker du?"

Det är inte det att jag skulle tycka att mina egna juttun är så oerhört hilarious, men om jag kommer igång med ett riktigt bra gapskratt så kan jag inte sluta. Jag skrattar tills jag knappt kan andas. Vilket ibland har effekten att också andra börjar skratta - men åt mig. För att jag skrattar så hysteriskt. Även när man inte ens själv tycker att det är särskilt kul längre. Jag skrattar ändå, och måste till sist ta mig i kragen och tänka på någonting sorgligt och verkligen skärpa mig. Huhhu.

måndag 20 februari 2012

Jag ser ljuset

Kanske ljuset segrar även i år? Idag har i alla fall solen lyst som en strålkastare hela dagen. Konstaterade jag bland annat tillsammans med kollegan, där vi satt och nästan tryckte näsorna mot fönstret vid lunchbordet. Soligt och typ nollgradigt. Eller ja, egentligen har jag ingen aning om vilken temperaturen har varit idag, annat än att man inte behöver frysa. Så, då har vi bara cirka en och en halv meter snö som ska bort och så sådär en 28 grader varmare på termometern, så är jag nöjd. Kan väl inte vara så svårt?

Det är på något vis en milstolpe det där när man kliver ut genom ytterdörren och måste kisa mot solen. Då är det slut på de långa, sega månaderna då man i princip lever i mörker dygnet runt. Följande milstolpe är när gruset knastrar under skorna och däcken när man cyklar. När det är helt och hållet barmark.

Nåja, den viktigaste milstolpen när man får börja dra runt i flipflops eller ännu hellre barfota, men det tror jag att jag sparar någon vecka ännu.

söndag 19 februari 2012

Any given Sunday

Perussöndag här. En sådan har innehållit bland annat lång sovmorgon, måriskaffi i soffan med datorn i famnen. Den fortsatte traditionsenligt med klädombyte och en sväng till gymmet för lite söndagspumppi, där jag faktiskt klarade att öka i bröstpartiet, vilket alltså består av bänkpress. Inte riktigt som Magnus Samuelsson, men nästan. 

Så har jag handlat - rätt behagligt på en söndag faktiskt, det är ingen hysteri i butikerna då - och lagat mat som räckte både till middag och till lunchlådor och tvättat lite kläder. De där vanliga söndagssysslorna alltså: sova ut, slappa, träna, handla, koka, tvätta. Trevligt nog avslutades kvällen med ett kaffebesök i soffhörnan. Bra så.


Luke, I am your fadder

Dop stod på lördagsprogrammet igår! Jag fick äran att bli fadder åt den finaste lilla pojken med den näpna, bekymrade blicken, och därmed har jag ännu en orsak att ringa och bjuda in mig på kaffe är jag inte har annat att göra på helgerna. "Vadå upptagna idag? Jamen, jag har väl rätt att träffa mitt fadderbarn? Seså, koka kaffe åt mig nu!". Hehe. Jag har liksom nästlat mig lite noggrannare nu.

Vad gäller ansvaret för barnets kristna fostran vet jag inte så noga. Jag tänkte främst ansvara för barnets Astrid Lindgrenfostran, vilket jag personligen anser vara en ytterst viktig del av barndomen. Detta i sin tur eftersom jag anser att Astrid är ett renodlat geni. Därför fick också det lilla barnet en Emil i Lönneberga-sagobok i faddergåva. Det är möjligt att faddrar ska ge skedar och silverfat och smycken, men jag ville inte det. Jag tycker att en fadder kan ge upplevelserna Emil och Pippi och Barnen i Bullerbyn lika så bra. De är viktiga för mig, och därför tycker att jag att de är värdefulla att ge vidare.

Dopet i sig gick bra. Den lille uttryckte lite missnöje över att bli blöt om skulten, men vem skulle nu inte det? Om någon hällde vatten på mig mitt i en folksamling, när jag precis har städat upp mig och fixat frillan - då är det frågan om ifall inte jag också skulle snyfta till. Eller i alla fall dra en rak höger. I något skede var det också lite giftig stämning bland gästerna, då två av de inbjudna slogs om samma sittplats. Gästerna ifråga var dock båda i ett-och-ett-halvtårsåldern, och de kivades om en liten vit pall, så mera dramatiskt än så var det inte. Och tårtan var hurja god!

Nu låter det kanske som om jag skojar bort hela den här tillställningen, men så är det absolut inte. Oberoende av hur insatt eller engagerad man är i kyrkan och sådär, så är det ändå en oerhört stor ära att någon frågar ifall man vill bli fadder åt deras barn. Jag blev såklart jätteglad när jag tillfrågades, det betyder ju att man på något vis inbjuds att vara med i - inte precis uppfostran eller liksom eh, familjen, men - barnets omgivning, de människor som finns i barnets krets. Och att man förhoppningsvis har eller har haft någon plats i mammans eller pappans liv. Det känns fint.


lördag 18 februari 2012

Till exempel

Saker som man blir väldigt glad av att få:



Förutom det: idag har jag varit ute och sprungit med en mus! Den korsade cykelvägen framför mig, en liten trind en. Skyndade sig över snödrivan och fortsatte ut på vägen, där den tog till höger längs vägkanten och fortsatte springa parallellt med mig. 

Där sprang vi då, musen och jag, sida vid sida. Jag på cykelvägen och musen på vägen. Båda ute på kvällslänk. Vilken fart möss har förresten, trots att benen är kanske en centimeter långa. Dock hade han ju dubbelt flera ben är till exempel jag, men ändå. Den bara rann fram, som en droppe på glatt underlag.


torsdag 16 februari 2012

Dojorna

Ähum. Nå, man kan ju nog handla perfekta skor på åtta minuter. Men när jag kom hem, gick omkring lite i skorna, och så småningom skulle ställa mig iväg på en löprunda - då började jag plötsligt tveka. Precis som om... som om de glappade lite i tårna. Som om där fanns en halv centimeter luft där ingen luft ska vara. Farligt nära perfekt, men liksom snäppet ifrån ändå. Hm. Trampa, trampa. Hm. Studsa lite. Hm.

Plockade fram föregångarna, även kända som De Perfekta Skorna. samma modell men annan färg. Och tammefan om de inte var en halv storlek mindre! 38½:or var de, medan de nya var 39:or. Och det där glappet mellan de två storlekarna, den lilla halvan - det var den som glappade. Visste väl det. 

Skorna fick bli kvar i hallen. Jag tejpade omsorgsfullt hälen och tog de gamla skorna, som alltså nu hade slitits så att de börjat skava. Och idag efter jobbet var jag och bytte ner en halv storlek. NU sitter de som smäcket själv! Inte för att man är petnoga eller så. Ähum, ähum.


 Förresten, det där när man provspringer runt i butiken iklädd klänning och lysande vita löpskor på fötterna, det får mig osökt att tänka på Runaway Bride.

 


Jag blev lite smickrad när försäljaren i Intersport sa att det nog lönar sig att byta löpskor om de inte passar exakt. "Du kanske springer maraton eller andra långlopp? I så fall är det ju extra noga...". Man ba: "Yeah! Ser ut som en hårding som brukar springa lite maraton och andra småsaker då och då!". Man ska glädjas åt det lilla.



Bild: http://www.dishtracking.com/blog/wp-content/uploads/2011/02/Runaway-Bride.jpg

onsdag 15 februari 2012

Mildare

Ajaj så skönt att det äntligen har slutat att vara så idiotkallt ute. Ikväll var jag ute och sprang i typ fem minusgrader. Känslan av att få ha sina vanliga, tunnare löparkläder, att inte förfrysa ansiktet, att andas friskt syre istället för att dra in iskall luft som ilar i luftrören. Att få ha Buff:en som ett vanligt pannband istället för som rånarluva. Dessutom blåste det nästan inte alls. Riktigt perfa.


Bland annat här sprang jag. Fast nu såg det inte riktigt ut sådär, som det gjorde en lördagsmorgon i somras. Det var lite kallare, lite mera snö och lite mörkare.

På hemvägen stod en Musta-Maija parkerad strax intill dörren till en pizzeria. Tänkte redan att jag skulle få bevittna någon spännande upplösning på ett rån eller något. Men nej. När jag passerade bilen kom två poliser uttraskande med varsin pizzakartong i famnen. Den ene stannade, böjde sig fram och tryckte sniffande näsan mot kartongen (hungrig polis, tydligen). Jag kom tyst tassande i snön, så konstapeln märkte mig inte förrän jag var alldeles intill. Han mötte min blick, såg generad ut och tog genast bort näsan från pizzalådan. Hehe.

Till sist en stillsam fråga: vart tar dagarna vägen riktigt? Imorgon är det tydligen torsdag. Hoppsan.


Are you for real?

 På riktigt - vem använder ordet juppinalle nuförtiden? Eller sådär snitsigt förkortat: juppi. Var det inte någon gång i mitten av 90-talet det hette så? Egentligen stavas det yuppie och inte juppi, men det behöver vi kanske inte gå in på, eftersom uttrycket är pensionerat sedan typ tjugo år tillbaka. Onödigt att skrika om det mera, kan man tycka.

Jag blir oerhört besvärad när folk använder det där pinsamma gamla ordet. Typ "Nej, det kan jag inte svara på, men du får ringa Håkan. Han har sin juppinalle med sig". Jag rodnar nästan av skam, det låter så töntigt att jag knappt kan hantera det. 

Säg bara telefon. Eller lur. Måste man specifikt förklara att det är en sådan där modern, trådlös gsm-telefon? Finns det några alternativ? Knappast har Håkan dragit en telefonledning ut till skogsskiftet där han håller på röjer. Alla fattar att det är en mobil, det finns ju knappt något annat nuförtiden.

Juppinalle. För fan världens fulaste ord. 



Bild: http://2.bp.blogspot.com/_JgqeBIFA25Q/R2kDNFRK_3I/AAAAAAAAA0c/5fYOWrP4Tj0/s400/nokia_1611-1.jpeg

tisdag 14 februari 2012

Accenten

Fick förresten idag i telefon höra att jag har en "mukava aksentti" när jag talar. Finska, alltså. Det var en positiv kommentar, sagt på ett snällt sätt. Jag blev ganska glad faktiskt, för personen sade det på ett sätt som antydde att det var ett trevligt drag. En stund blev jag ändå fundersam, för att ha en svensk accent när man talar brukar inte vara direkt - eh, någonting man strävar efter. Lyssna på en Öja- eller Kronobybo som talar finska till exempel, man kan ju inte säga att det låter vackert.

Men. Från att ha varit rätt värdelös på att prata finska (vilket jag nog fortfarande är vissa dagar), till att nu ha en "trevlig accent" känns som en helt okej utveckling. Dessutom - jag är ju faktiskt svenskspråkig, och egentligen får det höras. Ser ingen mening i att jag ska försöka härma en savolaxare när jag nu händelsevis inte är en sådan. Jag har i alla fall försökt lära mig det finska, tjockare s-ljudet :)

Vändagspresenten

Drog direkt till Intersport efter jobbet för att tjacka nya skor. Den uppmärksamme minns kanske att jag fick världens skoskav i söndags, eftersom fodret i hälen hade slitits ut så att en vass kant från innandömet kom åt att sticka mig precis vid akillessenan.

Egentligen hatar jag att bli betjänad i butiker, jag vill SATAN SJÄLV titta och bestämma, utan att någon jobbig försäljare flåsar en i nacken. Men med just löpskor måste man nästan ta emot hjälp. Jag har till exempel aldrig lär mig veta skillnad på neutrala- och pronationsskor, måste alltid fråga vilka som är vad. Lättast går det när en försäljare pekar ut de som passar mig och sedan får jag prova de par som finns kvar att välja mellan.

På about åtta minuter hade jag hittat mitt par. Som jag köpte i vändagspresang åt mig själv. Samma modell som mitt tidigare par, men uppdaterad färg. Sitter som ett smäck. Skitbra, detta.


måndag 13 februari 2012

Stackaren

Sällan känner jag mig utifrån sett så ynklig som när jag är och tankar bilen någon mörk kväll. Vet inte vad det beror på, men jag kan liksom se från ett yttre perspektiv hur det ser ut när man svänger in på någon blåsig och kall bensinstation, kliver ur bilen och huttrande börjar på med görat. 

Jamen tänk nu hur det ser ut. Det är mörkt, man är ensam och gestalten lyses upp av någon gulorange reklamskylt. Petar allvarligt och koncentrerat in pinkoden med tummen för att slippa ta av sig vantarna. Så står man där och trampar, håller i den där bränsepistolen som är alldeles för stor för att passa i små flickhänder, man måste spreta med fingrarna i tumvantarna för att få grepp kring avtryckaren. Man snörvlar lite, för den iskalla, röda nästippen rinner i kylan. Hårtestarna blåser i ansiktet, men man måste koncentrera sig på tankandet, så de får fladdra i ögonen bäst de vill. Vickar på tårna lite i skorna. Fryser. Stirrar tomt rakt fram, eller sneglar på de tickande siffrorna på displayen. Tittar gravallvarligt på typen som står och tankar vid en annan pump. Snörvlar lite till. 

Jag var just och tankade, och tänkte på allt det där. Hur jävla ynkligt det måste se ut. Tyckte så synd om mig själv att jag hade kunnat gråta, bara för att det förmodligen såg så usligt och tafatt och ensligt ut. Inte för att det på något enda vis var sorgligt, utan bara för att det såg ut så. Kanske skulle sluta att tänka så mycket på onödiga saker.




Slut på veckan

Jahaja, så var det söndag. Som variation till igår, exempelvis. Gårdagen gick ut på att sköta lite ärenden på stan, peta lite på ett par svarta pumps och konstatera att "jag skulle nog behöva ett par svarta pumps", men inte riktigt komma mig för att köpa dem ändå. Egentligen borde man ha slagit till, eftersom just svarta pumps hör till de där smarta sakerna man verkligen ska investera i. De är hur användbara som helst. Säg mig ett tillfälle då svarta pumps är fel? (I potatisland och vid snöskottning räknas inte). Känner jag mig rätt kommer jag snart att återvända till butiken och köpa dem. 

Kvällen tillbringades på kaffe i Jakobstad (!), där bland annat cylinderhattar, bänkpress och hemmasydda förkläden diskuterades. Någonting ska man ju prata om.
Idag ringde en kaveri så lämpligt framåt eftermiddagen, och vi gick ut på en promenad. Skönt väder, plogade vägar och på alla sätt en bra idé. Det enda minuset var att mina skor verkar ha givit upp. Mina löpardojor som har tjänat mig intill perfektion har nu slitits ut i hälpartiet så att högerskon nu började skava som själva fan. Vilket jag märkte någonstans i närheten av Kyrkbacken, då vi ännu hade kanske en och en halv timmes väg hem. Men med trevligt sällskap glömmer man skoskav och andra petitesser. Först hemma, när jag sparkade av mig skorna, uppenbarade sig en blåsa i storleken av en tvåeurosslant på höger häl. 

Irriterande! Inte så mycket för skavet, det står väl en hårding som jag ut med. Men för att jag nu måste köpa nya pjuck, om jag har tänkt springa någonting inom den närmaste framtiden. Och det tänkte jag. Har varken tid eller lust att börja leta löparskor nu. Hellre köper jag annat. Pumps, till exempel. Kanske man kunde lära sig springa i sådana, förresten?

Ikväll ringde min bror och frågade vad jag gör. Det betyder att man ska koka kaffe. Och det gjorde jag såklart!

lördag 11 februari 2012

Orkah

Jahaja, så var det lördag. Måste iväg till biblioteket och posten. Mommo här hej, bara. Då är frågan: orkar man tvätta sitt skitiga hår för något så simpelt? Svar nej. Vi kör snabbdusch och hästsvans, nödlösningarnas moder. Så gjorde de redan under krigstiden.

Hej! 

fredag 10 februari 2012

Rabiat

Hade datorstrul för ett par dagar sedan. Nätet krånglade, krånglade och krånglade. Så himla typiskt när jag hade lovat maila ett par viktiga filer, och det bara laddade, laddade - bröts. Laddade, laddade - bröts. Så hängde nätet sig. Och kom nu inte och skrik om att det är "för att du har mokkula", för det var inte det som var problemet. Jag testade grannens oskyddade, blixtsnabba wlan (ojoj en sådan pahis jag är!), och det funkade precis lika skit. 
Det är någonting som sker när ens dator inte samarbetar. Någonting som seriöst slår slint och får en att bli fullständigt galen. I hela huvudet. Den där fiilisen när den fjantiga gula triangeln kommer upp och stånkar att anslutningen misslyckades, eller whatevs. "Sidan kan inte visas", kanske det står för de stackare som brukar Explorer. Gång på gång på gång. Den fiilisen är ikki att leka med. Jag vill som döda någonting riktigt brutalt. 

Skickade textmeddelanden och svor, försökte få någon att SATAN HJÄLPA MIG eftersom jag helt tydligt inte kan hantera ett liv med en krånglande dator. Jag svor för övrigt ganska mycket annars också, utan att formulera svordomarna i textmeddelanden. Långa, osande eder. De mest oväntade kombinationer av existerande kraftuttryck.

Jag startade om. Startade om. Startade om. Körde systemåterställning ÅTTA GÅNGER utan att lyckas. Eller jo, jag lyckades återställa en återställning jag gjort en kvart tidigare. I ett skede trodde jag att jag började blöda näsblod av rabiat helvetesilska, men jag hade visst bara snutit mig lite för ivrigt (var liksom lite allmänt intensiv där ett tag). Skulle i så fall ha varit första gången sedan i simhallsbastun i tvåan, då jag blödde näsblod som en stucken gris. Kom jag på nu.

Nåväl, datorn var ett litet helvete hela den där kvällen. Och jag var så desperat att jag till och med slog på tv:n en stund framåt aftonen. Första gången på gudvetnär. Hatar ju den där dumburken. 

Följande dag funkade dator och nät och allt utan svårigheter. Vet inte vad problemen kom sig av. Och inte bryr jag mig heller. Så länge det började funka igen är jag nöjd. Men nog är det nu konstigt hur fly förbannad man blir när inte datorn spelar som den ska. Skulle aldrig få för mig att få ett liknande raseriutbrott om till exempel spisen eller tvättmaskinen skulle sluta fungera. Trots att de också är rätt centrala och viktiga grejer i ens liv. Hm.




torsdag 9 februari 2012

Nackdelen

Nackdelen med en telefon med touchscreen är att man får ont i tummen när man textar intensivt. Eller - som telefonens autocorrect försökte ändra det till - "ont i tutten". Hade kunnat bli ett av de få äkta bidragen till damnyouautocorrect.com.

tisdag 7 februari 2012

Sori

Inte min juttu att publicera allehanda skojsiga bilder som jag hittat på random på nätet. Men jag gör ett undantag. Ska det månne vara mitt låga blodsocker och lite för låg koffeinhalt i blodet som gör att jag fnissar hysteriskt?



måndag 6 februari 2012

17


Kunde inte sova inatt. Inte. Jag slumrade bara till då och då, tror att det maximala var 45 minuters sömn här och där, i övrigt låg jag vaken och sprattlade som någon slags insjöfisk. Slumrade, vaknade, halvsov, vaknade igen. I evighet, amen.

Som Dolly Parton uttryckte sig så fick jag ta och pour myself a cup of ambition på jobbet, och dagen har gått riktigt bra ändå. Som bekant så påverkas jag rätt lite av sömnbrist. Även om det känns jävligt onödigt när man ligger där och stirrar i taket. Eller, vem lurar jag... särskilt länge stirrar jag inte i taket, jag börjar rätt snabbt stirra på laptopen som alltid finns intill sängen. Så tålmodig är jag inte att jag i lugn och ro börjar ligga och invänta sömnen. Man får ju tråkigt. 

Och ja. Säkert skulle sömnspecialister hylla mitt sätt att bota sömnbrist om de visste hur jag gör. "Om ni inte kan sova - se då genast till att stirra på en flimrande skärm så länge som möjligt! Surfa helst in på sidor med våldsamt, gripande eller stimulerande innehåll! Då hittar ni sömnen bäst!". Vad kan man. Så ofta som jag vakar på nätterna så måste jag ju ha någonting att göra.

Idag är det svinkallt i lägenheten. 17 grader, för att vara exakt. Kan kanske ha något med den snabba temperaturväxlingen ute att göra. Det gick bokstavligen från -20 till -3 på någon timme igår, vet inte hur fjärrvärmen påverkas av sådant. Och så blåser det ju en hård vind också, vilket tar hårt på de här gamla neristadshusen. 


Drog på mig ylletröjan när jag kom hem. Det här exemplaret torde härstamma från 70-talet, om jag inte är felinformerad. Jag har själv dykt efter den i en roskis! Dock är historien inte så hardcore som man skulle vilja tro. För några år sedan noterade jag att en stickad ylleärm stack upp ur "tunnan-med-kläder-som-ska-föras-till-klädinsamlingen" som finns i garaget vid Nyströms. Dit man lägger uttjänta kläder, som sedan fraktas till någon avstjälpningsplats eller bränns upp. Och jag bongade genast den fina sjuttiotalströjan som var retro på alla sätt och vis. Jag gillar ju saker med fiilis i.

Nu ska jag koka ihop lite matlådor, om temperaturen i huset skulle stiga lite på det viset. Får väl hålla ugnsluckan öppen så mycket som möjligt. Brr!

söndag 5 februari 2012

Wiiiu!

Bara en sak till ikväll: temperaturen just nu är -10,7! Känns som en evighet sedan man har beskådat ett sådant milt väder. Jag är nästan säker på att det blir flipflops till jobbet imorgon. Hinner ju ännu bli ett par grader varmare under natten.

Måste också leta fram solfilten, tänkte dra till playan imorgon på eftermiddagen! Jag är taggad till tusen!

Bläddra

Det som är bra med en blogg (eller ja, säkert dagbok också, men nu är ju bloggande mera min grej) är att man kan bläddra tillbaka och kolla vad man gjorde vid ett visst tillfälle. Just nu klickar jag mig ofta tillbaka till juli 2011, njuter av att läsa ord som "varmt", "strand", "simma" och sådant, och titta på bilder med blå himmel och gyllenbrun sand och sucka lite längtande. Och vira filten lite tätare kring kroppen.

Det som också är kul är att gå tillbaka till samma datum ett annat år. Till exempel till 5.2.2009, alltså för exakt tre år sedan, skrev jag det här. Satt på biblioteket i Åbo, skrev på kanden och hade en praktikperiod på gång. Sådant var på agendan då. Idag skriver jag ingen kand, och ingenting annat heller, förutom blogginlägg när jag känner för det. Inte har jag någon praktik och inte bor jag i Åbo. På ett sätt som en helt annan värld.

Tragiskt värre

For på kaffe till Abc igårkväll tillsammans med damerna och herrarna. Jag vet inte om det är likadant med er, men de jag umgås med - i allra högsta grad inklusive mig själv - tenderar alltid att dra iväg diskussionsämnena till hemska och sorgliga saker, ibland riktigt tragiska fenomen. Varför vet jag inte. Igår var det cancer hit, olika syndrom hit och andra människoöden. Till och med Lance Armstrongs testikelcancer kom upp i något skede, vet inte riktigt hur det gick till. Det hörde dock inte till de tragiskaste storyna, för Lanssu blev ju frisk sedan.
På jobbet blir det ofta samma sak. Någon berättar någonting, sedan överträffar någon annan berättelsen med en värre sådan, och så ska någon ännu toppa berättandet med något riktigt vidrigt. Om inte annat kan man dra till med "jag har en kusin som...".

Har fått lära mig ett nytt uttryck på jobbet på sistone, nämligen "sokeriserkku", hur sött är inte det? Borde motsvara typ det släktskap småkusinernas barn har sinsemellan, det som vi kallar sysslingar. Fast det lär variera lite beroende på var i landet man befinner sig, en sokeriserkku kan vara en ingift kusin eller någon annan släkting på långt håll. 

 Den stora frågan lyder nu: kommer hon någonsin mera att publicera bilder på den här bloggen? Annat är mörka webcamfoton varannan vecka. Det verkar vara en komplicerad process detta med att a) fota, och sedan b) faktiskt orka föra över dem till datorn och bloggen. Få se, få se.

lördag 4 februari 2012

Staxdax

Drog pälsmössan på huvudet och körde ner på stan en sväng idag. Min sedvanliga lördagsrunda - den rutinen bryter man inte så lätt. Och se - jag hittade två tröjor, så traditionella att de inte kan bli mera basplagg. Just sådana där H&M-plagg som finns i en modell, fem basfärger. Undrar förresten varför det uttryckligen måste stå BASIC i nacken på dem? Är det för att gråa möss som trevande är ute och handlar ska vara säker på att de gör ett neutralt köp och inga extravaganta utsvävningar.

Och! En klänning! Nedsatt med 70 %. I princip tjänade jag ju pengar på den affären. Tyst nu - så är det. Men tre plagg på en och samma dag. Jag har äntligen kommit igång efter min halvårslånga shoppingdeprivation. Tur det.

fredag 3 februari 2012

Jeltsin här, hej

Sprang via butiken tvärs över gatan på lunchen idag. Egentligen hade det suttit bra med någonting varmare och mustigare en iskall dag som denna, men det kunde inte hjälpas. Alltså blev det en tonfisksallad ur kyldisken. Inte för det, tonfisksallad är smarrigt. Men lite kallt när man redan är nedkyld ner i själen.

I butiken blev jag plötsligt trött på att frysa, så jag slog till och handlade en pälsmössa. Ludiskuffare. En riktigt lurvig, präktig sak, med öronlappar och skinnremmar. Tänkte i och med det säga ett högt FUCK YOU åt kölden. Försök ta dig igenom den här pälsmössan!

Det var den lunchhandlingen, tonfisksallad och mössa. Som jag plockade upp på bandet vid kassan. Ställde mig för att betala. Bruden i kassan läste av koden för salladen, tog mössan och höll upp den med orden: "Onks tää sun oma myssy?".

"Jomen såklart är det min egen mössa. Som jag tog av mig och la på varubandet. Fin va? Tänkte att du ville titta på den. Dessutom är det kul att låta saker åka löpande band. Ibland brukar jag ta av mig en sko och låta den åka igenom kassan på bandet!".

Sa jag inte. Men det var bra frestande. Jag sa bara sakligt att nej, det är inte min egen mössa. Ännu. Men snart.

torsdag 2 februari 2012

Glansbilden att plocka fram

I somras (aah, den lååånga, varma, fantastiska sommaren 2011) skrev jag ett inlägg, en slags vacker glansbild att ta fram en kall vinterdag. Nu är det en sådan. Inte en januaridag dock, som jag nämner i inlägget, utan en februarisådan. Bra det, förresten. Det betyder en månad närmare sommaren. 

Och! Det där jag nämnde, att jag "borde skaffa en termosmugg" för dessa strandmorgnar. Fixat! Jag fick den här termosmuggen av mamma i julklapp. Rosa, dessutom. Nu är det bara att vänta, vänta, vänta tills man nästa gång får låta saltvattnet torka på kroppen efter ett morgondopp på en stilla strand. Sitta och njuta av en klar morgonsol som är riktigt het fast klockan är strax efter nio på förmiddagen. Borra ner tårna i sanden. Kanske läsa någonting. Och smutta kaffe ur sin rosa mugg!

Reality check: termometern visar just nu -24,7.

onsdag 1 februari 2012

Prioriteringar

Förra veckan såg jag det fånigaste och mest malplacerade jag sett på länge. Någon som var ute och gick i smällkölden med en sådan där vidrig nakenhund. Känns det inte på något vis fel att spatsera runt med en naken, rosa, sönderavlad sak när man knappt själv tål gå omkring fast man är påbyltad som en michelingubbe? Djuret darrade även om det var iklätt någon slags dunväst (!) och såg ut som om det hellre hade befunnit sig någon annanstans.

Att djur går omkring med kläder på sig är ett område som jag ikki tänker gå in närmare på här. Men kort sagt: jag blir obekväm i själen av att titta på påklädda hundar. Herregud så det kan irritera mig. Jag tänker bara på att det just nu i denna köld finns människor som fryser ihjäl, som inte har kläder, som förlorar fingrar och tår i den här kölden ute i länder inte långt härifrån. Föräldralösa barn som exakt i denna stund ligger i någon kloak i S:t Petersburg och värmer sig och sniffar lim för att klara det iskalla livet på gatan. Kölden ligger hård över Europa, folk fryser ihjäl - och så klär dumma idioter på hundar och går omkring på stan. Det går kanske inte att jämföra direkt, och det ena påverkar knappast det andra. Men fan vad det är provocerande.