Paradise City

Mycket att göra idag, så jag fick stanna en stund på övertid, och missade därmed måndagens pumppi, precis som för en vecka sedan. Denna gång var jag dock mera mentalt förberedd, och kunde acceptera faktum. När man är Vuxen och På Alla Sätt Ansvarstagande får man inse att arbete trots allt går före nöjen. Även nöjet att svinga en skivstång i olika formationer tills det bara... inte... går... att... lyfta... den... mera.

Jag sölade på med en massa här ikväll, och var sanningen att säga ganska - för att använda ett rikssvenskt uttyck - rejält otaggad när klockan blev hundra och jag fortfarande inte hade handlat någon mat och kokat ihop någon matlåda inför morgondagen. Än mindre avverkat någon löprunda, vilket jag hade tänkt ersätta pumppipasset med. Men jag drog på mig träningkläderna ändå, satte i hörsnäckorna i öronen och drog ut på en liten kvällslänk.

Man kan ju kalla det ett lyckat beslut, det kan man. De senaste typ tio länkarna jag gjort (med undantag för fredagens runda som var riktigt lyckad) har varit motiga. Det har gått tungt, och jag har alltid varit trött, ovillig och tung i benen. Ikväll kom det där uppsvinget som man alltid väntar på - en riktig motivationshöjare.

Kokkola låg öde och mörkt, det hade störtregnat strax innan, och hela världen var blöt, asfalten våt, och ett fuktigt moln vilade över nejden. Helt vindstilla, regnångorna virvlade i gatubelysningens sken, och luften var syrerik och frisk. Och jag fick vara alldeles ensam hela rundan, sånär som på kanske två mötande cyklister någonstans i Sandhagen.

Det var den där feelingen av att kroppen lydde. Att fötterna var lätta (vilket var konstigt, för de kändes tunga när jag ställde mig i ordning), att man inte ens behövde reflektera över att man sprang. Bara gled fram i mörkret. Perfekt! Kom på mig med att flina lite lyckligt emellanåt, vilket är helskumt. Ingen springer väl och ler? Främst ska man väl se sammanbiten ut, gärna lite plågad.

Det var bara jag. Jag och Axl och Slash.




Edit 00.12
-----------
Ja, och en typ som filmade mig från sitt fönster med telefonen på hemvägen. Hur ska man tolka sådant?

Radio

Drog en repa på stan idag i värmen. Jag fick nästan panik ett tag där, eftersom jag hade iklätt mig ballerinor och inte sandaler, och fick varmt om lilla foten. Jag blir lite angstig av att ha för mycket kläder på mig, nämligen. Inte av värme i sig (no shit, detta är ju kvinnan som ligger och vältrar sig i 30-gradig hetta en hel dag och bara vill ha mera, mera, meeera), men att ha för mycket på mig.

Det är därför en bilsemester/motorcykelsemester inte skulle gå för sig. För då missar man solen och den friska luften om man sitter i bilen, och måste klä sig i heltäckande om man sitter på peedi. Inte för att jag hyser något intresse för roadtrips överlag, har för mycket ADHD för det. Mc-resa vore skoj, om någon kan lova att det är mulet eller i alla fall för tidigt/sent på året för att idka strandliv. Tänk att vara instängd i ett läderställ och veta att andra just nu är iklädda bikini och lapar sol. Jag skulle antagligen hoppa av motorcykeln i farten i ren, suicidal förtvivlan.

Nå, i stan provade jag två klänningar. Den ena med småsmå blommor och den andra med små rådjur (perfekt att ha när man jagar!). Som tur var passade ingen särskilt bra, så jag slapp hala fram plånboken. Hängde tillbaka dem och gick. Drog in på Clas Olsson eftersom jag skulle köpa något så mommo som en radio. Ja, en radio.
Har ju redan min fina ankradio på toaletten, men den har börjat ge upp tror jag. Får inte inställt några ordentliga kanaler, och man måste vrida fram och tillbaka på dess lilla stjärt (där man alltså ställer in frekvensen) i evigheter och det blir bara schitzo-radio, alltså två kanaler som hörs samtidigt. Låter lite som Stairway to heaven backwards. Får väl akta sig så man inte åkallar Satan av misstag när man håller på rattar.

Nå, när jag gick in på Classe O och började fingra på radioapparaterna så hade de inte den jag sökte, bara nästan. Alltså stod jag och petade på en radio jag inte ville ha när en försäljare så ivrigt kom och ville betjäna mig. Jag kände att jag måste fråga någonting, så jag frågade vad fanskapet kostade, som om jag hade tänkt köpa det. Han sa priset, och såg ut som att "Jaha, ska vi gå till kassan då?", och så var jag fast i knipan igen. Eftersom jag inte kan slingra mig smidigt ur sådana situationer. Så jag frågade "Har ni den i (färg som inte fanns framme)" och önskade att han skulle vara en liten lat försäljarpojke som svarade "Nej, alla färger finns framme". Men den jäveln gick till kassan, knappade länge och väl på sin dator och kollade lagerstatusen. Och jag bara "Hoppas den inte finns, hoppas den inte finns, hoppas den inte finns...".

Den fanns inte. Jag tackade och gick ut, medan jag gjorde segergester inombords. Jag behövde inte köpa radiofan jag inte ville ha. Jag vann! Den fanns inte ens på lagret! Kommer i november! Jag lyckades till och med få till ett litet besviket grin när han upplyste mig om detta. Får se till att inte gå in på Clas Olsson i november nu bara.

Jag är verkligen dum i huvudet.

Sus

Är det ett tecken på att man har bra fart när man kommer cyklande från jobbet en fredagseftermiddag, susar förbi ett finskt dagis och i ögonvrån ser en minimänniska stirra på en och förtjust skrika "Ujaa! Ujaa!" så att det ekar efter en. Jag tog det som en komplimang i alla fall. Cykla - eller förflytta mig från punkt a till punkt b överlag - sakta är inte min grej.

Bild: http://www.lancesupport.org/img/lance_bike.jpg

(Nu hade jag alltså slutat för dagen, och var inte längre i tjänst. Annars skulle jag naturligtvis ha bromsat in med ylande däck och raskt lärt det lilla barnet att säga L).

Kvällsreflektioner

Avslutade dagen med en kvällspromenachos i Kokkola. Och herregud så glad jag är att äntligen efter fyra års seg väntan i Åbo har fått flytta hit. Eftersom min ringa åsikt är att Kokkola är den bästa platsen i världen. Möjligt att Babylons hängande trädgårdar kan ha sin charm också, men - Kokkola. Som så min stad!

Det märker jag alldeles särskilt de sena kvällarna när man rör sig i kvarteren. Den här staden tilltalar mig, även om jag aldrig tidigare har bott här, och alltså inte har några sentimentala småbarnsminnen härifrån. De sentimentala småbarnsminnen jag har är i Öja, de flesta av dem tillsammans med kusin E som sköttes av min mamma när vi båda två var små som popcorn. Vi lekte tillsammans så vi nästan växte ihop. Det borde jag kanske blogga om förresten, innan minnena bleknar i min senila hjärna. Men inte nu.

Fast jag nu inte har växt upp i Kokkola, i meningen "lära mig krypa på Mannerheimplatsen" eller "ta mina första steg utanför Kokkolinna", så har jag gått lågstadiet, högstadiet och gymnasiet här, och det kopplas ju ihop med vissa händelser. Ikväll skubbade jag bland annat förbi parken där min låstadielärarinna (en mycket duktig och omtyckt sådan, Åsa hette hon) bjöd alla sexans flickor på glass när vi slutade sexan, och förbi Öb:s trappa där man kunde vänta på bussen om man var cool (?) och gick dit från högstadiet trots att bussen nog hämtade oss från skolan (??), för att man ville ha bra platser (???). Prioriteringar är lite annorlunda när man är 14 år, tydligen.


Och så gick jag förbi vattentornet också. När jag gick i högstadiet gick det vilda skräckhistorier om hur en flicka hade våldtagits vid vattentornet. Vilket inte är det minsta relevant i sammanhanget, för historien berättade att detta skedde vid nya vattentornet i Hakalax. Detta är det gamla vattentornet, som står som ett lustigt landmärke uppe på backen. Och det är just detta gamla, icke längre i bruk varande tegelvattentorn man avser när man allmänt talar om "vatotooni" här i stan. Tiedoks.

Tidiga morgnar, fml

Detta är tredje gången jag inleder detta inlägg. De två tidigare har blivit två meningar långa och sedan suddats ut. Jag har kort sagt inte ett skit att komma med. Det har varit jobb, powernap, pumppi och kvällsmat. Kaffekoppen är urdrucken (kvällskaffe är det bästa kaffet) och här sitter man i ergonomisk skräckställning med datorn i famnen.

Imorgon lär det bli about samma program. Och i övermorgon. Sedan är det helg, och då ska jag supa, härja och knarka som alla andra. Nånej. Men jag ska i alla fall ta sovmorgon. Sovmorgon är det mest fantastiska jag vet. Det är det jag drömmer om hela veckorna nämligen. Särskilt där strax innan sju på morgnarna, då skulle jag lätt ge min högra arm för att få sova gränslöst. Och minst en tumme för att få sova en kvart till. Det är hemskt att stiga upp tidigt.

Matlådor

Var helt ur balans igårkväll. Så är det när man har lite väl starka autistiska drag (finns väl i oss alla, men i olika utsträckning) och plötsligt kastas ur det schema man har förberett sig för hela dagen. Sådan är jag. Det räcker med att en detalj inte går som planerat så är hela mitt inre i uppror. Jag blir tafatt, hjälplös och förvirrad. Svårt att ta mig för någonting.

Ikväll har jag hur som helst reparerat skadan som uppstod igår och sett till att avreagera mig lite på en skivstång igen. Konstigt hur det kan hjälpa så mycket att få stå med vibrerande trumhinnor och darrande kropp en stund. Jag blir tom i huvudet. På ett bra sätt. Inte är cykelturen hem från gymmet så illa den heller. Den är en del av nöjet. Regnfuktig asfalt, enstaka bilar och då och då en katt som slinker in på en gård.

Har donat med en del grejer här hemma, och nu satte jag precis igång med att fixa lite matlådor att ta med till jobbet. Såhär lämpligt klockan halv tolv. Nåja, bara det är klart ska jag försöka söka mig i säng i någorlunda tid. Dra täcket över huvudet. Det är nämligen tungt att ha det som på läkarspråk heter YV. Alltså Yleinen Vitutus.

Just så

Hade längtat hela dagen efter att få dra iväg på ett Pump-pass ikväll. Lämna aivot narikkaan, stänga av förstånd och hjärna och lassa på lite extra skrot, gå in i mig själv och bara följa instruktionerna. Det som är det allra bästa med Bodypump. Att man efter ett fåtal pass vet exakt hur man ska göra, bara att lita på muskelminnet.

Nu hade jag lovat mor att åka via Öja efter jobbet och äta abborre, så det var just det jag gjorde när jag lite stressad stängde kontorsdörren bakom mig. Iväg till Öja, äta abborre, smälta maten en kort stund på soffan, och sedan köra tillbaka hem. Byta om, packa väskan med träningsskor och vattenflaska, pulsmätaren kring handleden och så bara snabbt dubbelkolla schemat innan jag skulle hoppa på cykeln och trampa till gymmet.

Och. Så. Har. Måndagens. Bodypump. Bytt. Tid. Den gick klockan fem. Jag missade den. Jag svor högt för mig själv. Detta som jag har sett fram emot hela dagen. Precis hela dagen. Nu går jag på tomgång. Vet inte vad jag ska ta mig för. Satans satan.

Pili

Det tråkigaste som finns när man ska ställa sig i ordning (alltså anskaffa sig ett utseende som duger bland folk) är helt klart att föna håret. Det är så tråkigt! Så! Tråk! Igt! Duscha går fort, klä på sig ganska fort, även om det är klibbigt och läbbigt när man är nyduschad. Sminka sig går också rätt fort (man är ju så snygg från förr så det krävs inte så mycket, HÖHÖ). Borsta tänderna går enkelt.

Men så är det det där med håret. Som både tar tid och är tråkigt. Och jag måste föna håret när det är tvättat. Kan inte minnas att skulle ha låtit det lufttorka på många år, för det går inte. Är nämligen utrustad med hår av kvaliteten odefinierbart fjun, och har väl sammanlagt ett tiotal strån på skulten. Ser det ut som i alla fall. Vid mittbening är det cirka fem strån som fördelas till varsin sida av huvudet. Men nu brukar jag inte ha mittbena, utan sidbena. Alltså sju strån åt höger och tre åt vänster. Typ.

Så himla orättvist. Båda mina bröder har tjockt hår, riktigt tagel. Sådant är så onödigt. Ungefär lika som att en del karar har låååånga, tjocka, böjda ögonfransar. Till ingen nytta. Men jag undrar ändå över oss tre syskon: varför fick jag fjunet, och de svallet? Nåja, jag fick ju BRAINSEN, någon rättvisa ska det väl vara. HAHA.

Om någon undrar över rubriken så har jag världens värsta rubrikkramp, kom inte på något snitsigt med hår eller fönar. Så varför inte pili?

Jeppjepp

Fredag kväll och arbetsveckan på stickan. En annan som hade fredagen på stickan var gubben som tydligen hade faceplantat från klockstapeln utanför Citymarket. Han låg i en synnerligen obekväm ställning och var märkbart blågrå i ansiktet, och ambulansen kom just framglidande. Antagligen har han också en ansträngande vecka bakom sig. På ett helt annat sätt än min, men likväl påfrestande.

Det regnade märkligt när jag cyklade hem. Småsmåsmå droppar, nästan som att cykla genom en snökanon (i plusgrader då, så att vattenmolnet inte fryser). Dyngblöt blev jag hur som helst. Kanske därför jag somnade när jag efter hemkomsten iklädde mig mjukisbrallor och surfade på sängen en stund.

Var ute och sprang en sväng ikväll. Nu regnade det inte mera, men doftade friskt och grönskande i luften. På sommaren när det är riktigt hett doftar det så gott i Neristan! Särskilt kring hus som är målade med rödmylla, den där kännspaka, gammaldags doften. Precis så doftade det vid min kusins villa när vi var små. Soluppvärmd rödmylla, mmm. Lekar på bergen, de gula blommorna på väg till Brantbjerji. Och pappersdockorna i skåpet i stora rummet som vi tog fram när det regnade.

Löprundan ikväll var ganska tung. Jag är seg i både kropp och huvud, de där fredagsrundorna är ofta de som går tyngst för min del. Men de är också en av de viktigaste. Punkt för arbetsveckan, säger fredagslänken. Imorgon tänker jag ta sovmorgon. Den som ringer och väcker mig kommer jag att slå i sjukhusskick. Detta är inget skämt.

Det bästa

Det bästa med att bo i stan är nog att man ganska sent på kvällen kan hoppa på cykeln och trampa via närmaste öppna butik om man märker att till exempel kaffet är slut. Ljumma vindar, flipflops på fötterna och nästan tomma gator.

(Eller... egentligen råkade jag mest hitta ett fotokollageprogram på INTÄRNET och tänkte testa med de senaste fotona jag har. Tagna i farten från min hojsadel)

Sista av det sista

Helgen, helgen. Lugn som en filbunke har den varit. Har nött bikinin för antagligen de sista gångerna den här säsongen, somnat i solen och borrat ner tårna i gräset. Om jag fick välja så skulle temperaturen vända från och med nu, och så skulle det bli varmare, varmare och varmare. En ny försommar och så en ny het säsong. Jag längtar inte till hösten det minsta. Jag vill inte mysa med ljus, vill inte vira in mig i filtar och gå på krispiga höstpromenader. Jag hatar att plocka bär och svamp, och jag hatar att börja klä mig i höstkläder.

Jepp

Lunchlåda fixad, kläder framlagda och alarmet ställt. Det betyder att min semester (som i år alltså var en vecka lång) börjar vara över. Imorgon klockan åtta låser jag upp kontorsdörren, slår på datorn och ser om jag kommer ihåg hur det nu var man var talterapeut igen.

Ha

En situation som säger ganska mycket om mig som person. Satt på Bryggan häromkvällen och plötsligt blev det tal om slickepinnar. Denna sötsak på en liten sticka som man lååångsamt ska avnjuta, men som vissa har en tendens att krasa sönder efter femton sekunder för att man inte orkar vänta. Maja ska då uttala sig smart och påpekar att "Slickepinnar kan ju på så sätt vara ett bra vertyg för att träna upp sitt... eh... vad heter det nu... sitt...äsch", varpå bordsgrannen fyller i "Tålamod?".

Tålamod. Det som jag helt klart saknar. Både som egenskap och som ord. Nu är det bevisat.

Cleaning lady

Rubriken får mig osökt att tänka på en semesterresa till Mallis med flickorna för några år sedan. Vi satt och åt morgonmål på balkongen, och städerskan kom in med sitt gällt pipande "Cleaning, cleaning!"-utrop. Och bästa L skeptiskt tittade in på den lilla tanten genom balkongdörren, och muttrade "Satan, man sku måst viis åt enna hu man ska städa...". Städningen var nämligen på riktigt under all kritik, det enda som hände då städerskan anlände var att någon av sängarna bäddades. Inte alltid alla, men oftast någon av dem. I övrigt var rummet ett enda inferno av sand, sand, sand, damm och grus.

Hur som haver. Nu har det här kvinnhjonet äntligen fått röven ur vagnen och städat sitt lilla grisiga hem! Igår och idag har det varit mulet och regnat, vilket betyder att man lika bra kan städa. Ut med mattorna, på med gummihandskarna, Klorin över hela toaletten and off we went. Det tråkigaste vid städning är nog dammtorkande. Eller det där när man måste flytta på grejer för att kunna torka ytor. Av denna anledning (och för att jag tycker att det är fult) äger jag så lite plotter som möjligt. Men en och annan blomkruka måste man ändå lyfta på.

Sist och slutligen tar det ju inte ens så särdeles länge att städa. Men alltför länge för att göra det medan solen lyser. Därför har den här lägenheten varit en uppsamlingsplats för sand, grus, gräs och annat utomhusrelaterat nu hela sommaren. Lite kollofeeling över det hela. Bara brasa och gitarr och House of the Rising Sun som har fattats.

Irritationsmoment i butiken och på stranden, varsågoda!

Nu har jag varit så harmonisk i mitt skrivande och bara berättat om vackra sommardagar och trevliga kaffestunder och fantastiska människor. Så kan vi ju inte ha det. Naturligtvis har jag irriterat mig som fan också. Till exempel på nedanstående.

Några av de saker som irriterar mig allra mest är människor som går ivägen. Uppenbart korkade, egocentriska människor som går två eller tre i bredd i butiksgångar med handelskärror, barnvagnar och fanstyg. Utan undantag går de i snigelfart och kan till och med stanna och prata. Tre i bredd. I värsta rusningen. När man lite irriterat ryter ANTEEKSI får man svarta blickar tillbaka. Jamen vafaan, det är tillåtet att ryta åt så infernaliskt dumma människor som tror att de bestämmer andras fart genom att stå ivägen.

Och det värsta av allt när man står i en kassakö i någon större butik? Nej, det är inte det där att kassatanten alltid måste ringa och fråga priset på någon vara som saknar kod hos personen framför. Det är inte heller att någon tönt har glömt att väga sina frukter, så kassatanten måste springa och väga dem.

Mina vänner, det som är värst. Det är att någon står och köar ända fram till kassan med, låt säga en brödrost, och sedan när de kommer fram till kassatanten säger att de skulle vilja fråga en sak om den. Typ dess egenskaper, eller om det var den här som var till specialpris i senaste reklamblaskan, eller om den finns i en annan färg, eller hur det nu var med den där garantin. När de har pratat färdigt med kassapersonalen om varan tackar de, tar produkten under armen och går tillbaka in i butiken för att ytterligare fundera. Men för satan, människor! I kassan betalar man! Av personalen ute på de olika avdelningarna frågar man grejer!

Butiker är liksom ett eget litet Mecka om man söker irritationsmoment. Det finns nämligen så många. Men man kan hitta sådana också på stranden. I förrgår gick till exempel en stolt about 35-40-åring omkring med sina säckiga, småmönstrade Black Horse-kallingar i tai-modell (ni vet, kallingar utan ben - urk). Så oerhört pinsamt. Om man kommer till stranden och inte har något att sola i så kan man väl sola i underkläder, men man kanske håller sig lite i skymundan på sin egen kant. Men den här typen struttade stolt omkring och spelade något slags bollspel med en brud. I sina gubbkallingar. Hu.

Andra irritationsmoment på stranden kan vara mammor eller pappor som trycker i sina barn helt absurda saker. Nu senast en liten, liten flicka på kanske 3 år som var klart rund. Alltså inte babyhull mera, utan klart överviktig. Och som med jämna mellanrum springer upp ur vattnet och bli matad med - chips! Mamman tar några chips ur en påse, och flickan springer upp och glufsar i sig dem. Många, många, många gånger. Jag vet inte, men ska verkligen så små barn (eller barn överhuvidtaget) äta chips? Herregud så sådant sticker i mina ögon. Barnexpert och kostrådgivare M. Kronqvist som jag är, höhhö.

Och för att ta "det värsta" också på stranden. Folk som kommer och simmar med sina fucking hundar! Man simmar inte med hundar vid allmänna stränder, det trodde jag var helt klart för vem som helst. Det är snuskigt, äckligt och bara i grunden fel. Som tur händer det inte ofta, men jag har sett det två gånger i sommar. Människor simmar på badstränder, inte hundar. Lika lite som grisar och kor, lika lite som man tvättar mattor eller bilar.

Bland annat.

Trädgårdschill i kortväxt sällskap

Drog till Öja igår på eftermiddagen för att hälsa på E med familj, min söta fadderflicka B och hennes lillebror. Där sprang de omkring i gräset, gungade, petade med pinnar och lekte med en vattenslang. Som sig bör när det är sommar och man är liten.

Själv roade vi oss på vuxet vis, genom att sitta på terrassen och dricka kaffe samt diskutera ditt och datt. Eftersom familjen hade varit till Sverige på semestern frågade jag om lilla B visste vad man gör när man fikar. "Mm-m", nickade B, och formade ena handen till ett rör som hon satte framför höger öga. Nästan rätt, sånär som på en bokstav. Jag frågade hur man gör när man fikar, och hon visade hur man gör när man kikar.

Vid ett tillfälle gick mamma E in en stund, varpå B satte sig intill tant Maja, och så hade vi girl-talk på tumanhand en stund över en eskimopinne. Synnerligen trevligt, och jag förstod det mesta som sas;)

Sedan la sig tant Maja i hängmattan en stund. Tre sekunder senare låg också lilla B i hängmattan. Och ytterligare åtta sekunder senare kravlade lillebror sig upp. Sedan gungade vi alla tre. När lillebror fick leidon och krånglade sig ner på gräset igen fortsatte lilla B och jag att chilla i mattan. Lilla B konstaterade att tant Maja hade fina skor. Man tackar. Sedan drog vi ihop hängmattan till en kokong, och fnittrade en stund. Jag nämnde att hängmattan ser ut som en korv, vilket fick lilla B att lyckligt tjuta KORV! KORV! flera gånger så det ekade i grannskapet.

När jag skulle åka hem ville lilla B först komma och titta på min bil (jag menar, vem skulle nu inte vilja det?). Hon sa hejdå och tyckte jag skulle komma tillbaka imorgon. Sedan vinkade hon från farstubron ääända tills jag svängde ut på vägen. Vilket ypperligt bemötande av gäster den flickan har!

Inte för att man tjuvlyssnar, men...

En dag på stranden satt en pappa med sin son och sonens kompis på filten intill (jamen, de satt väldigt nära och pratade väldigt tydligt, så jag behövde inte precis lyssna för att uppfatta vad de sa). Pappan och sonen var rikssvenska, och den andra pojken pratade kokkoladialekt, och barnen var kanske i skolåldern, 7-8 år. Det som slog mig var dels att pappan pratade så snyggt och ledigt med pojkarna, precis som om de var vuxna samtalspartners. Använde många ord som jag uppfattade som ganska avancerade, men språket var ändå lätt att ta till sig.

Jag har tidigare skrivit om de rikssvenska gästföreläsarna vi har haft under åbotiden, och vilken njutning det är att lyssna på dem. De berättar, de framför och uppträder inför sin publik, istället för att rabbla fakta. De använder många synonymer och beskrivande ord, de är varierande och lättlyssnade i sitt språk. De söker inte ord, utan talar väldigt flytande. Nog för att svenska är mitt modersmål också, men sådär flytande och ledigt talar jag inte.

Den rikssvenska sonen på stranden pratade också han väldigt vackert. Nyanserat, fullständiga satser med många ord i korrekt följd. Han liksom berättade, framförde en åsikt, kom i dialog med pappan. Okej, så jag gravt yrkesskadad, men jag tyckte att det var så fint att lyssna på.

Kokkolapojken pratade av naturliga skäl kokkoladialekt och bakade följdaktligen in ett och annat finskt uttryck i meningarna. Ett kännspakt och för utomstående säkert lustigt sätt att prata på, men i mina ögon klingade det inte alls speciellt. Fast jag tycker ju inte att kokkoladialekten är någon dialekt egentligen, eller jag hör den inte som någon sådan, även om jag från andra håll har hört att just kokkolabornas prat är alldeles hejdlöst kul. Så olika det kan vara. Jag och bästa L har nästan skrattat ihjäl oss åt att det finns vissa som så oerhört gulligt kallar sitsen för sitsin och tilten för tilttin och båten för båtin (alla vet ju att det på riktigt heter sitsn, tilttn och båtn).

Dessutom hade den där rikssvenska pappan så kloka och genomtänkta åsikter, tyckte jag. Han och pojkarna satt och diskuterade vikten av att spela rent spel till exempel inom fotboll (här berättade pappan någonting om bollförbundet, varpå den rikssvenske pojken frågade "Pappa, vad betyder bollförbund?", och pappan pedagogiskt förklarade vad det var - ah, talterapeuten njöt!).

Pappan berättade att han hellre tittar på damfotboll, för de spelar mycket renare, tacklar mindre och filmar nästan aldrig. "Det beror på att flickor inte får falla, för då stöter de sig bara" sa den finlandssvenske pojken, varpå pappan svarade "Nähä! Så är det inte alls, tjejer kan väl visst ramla och vågar visst slå sig lika mycket som pojkar. Men tjejer spelar renare och utan att fuska!".

Vilken trevlig och pedagogisk pappa. Nu vet jag ingenting om vare sig herr- eller damfotboll och kan inte uttala mig om vare sig likheter eller skillnader, men jag tycker ändå att det var en trevlig inställning att ha, att inte automatiskt tro att brudar gråter för att någon sparkar dem på smalbenet i någon match. Hm.

Kanin

Gårdagens moln på playan.

En kanin!

För övrigt anser jag att Crocs är hemska (utan strumpor i är de hemska, med strumpor i är de fruktansvärda), speedos är äckliga och magväska är oförlåtligt. I kombination är dessa tre helt... ja, det går inte att beskriva. Säg mig, vad får en blek man med xl-ölmage att iklä sig dessa tre Satans påfund. Crocs, speedos och magväska - samtidigt. Det är nästan mera än mina ögon klarar av innan de börjar ruttna i sina hålor. Därför begravde jag också ansiktet i filten tills typen ifråga hade vaggat utom synhåll.