måndag 30 augusti 2010

DK - Dagens Katt


Ett litet störande moment uppenbarade sig när jag försökte läsa tidningen imorse, gissa vem. Tydligen är Sven så hårt pottränad att han inte ens vågar sätta sig ner utan att ha en tidning under röven.

Som tur är så är han ett ganska sött störande moment. Han satt tätt, tätt intill mig hela tiden när jag drack mitt morgonte, även efter att jag upprepade gånger puttat bort honom från tidningen. Buffade med nosen mot min kind och satte då och då pannan mot min panna, som om han sa "du och jag, kompis".




En parentes, förresten. Min matlust är fortfarande helt mysko. Igår åt jag som följer:
- Ingenting, ingenting och ingenting.
- Klockan lite över fyra på eftermiddagen två knäckebröd - kan detta kallas morgonmål?
- På kvällen en liten nektarin.

Ingenting annat på hela dagen. Jo en kopp svart kaffe på kvällen för att jag inte skulle dö av koffeinbrist. Och inte det minsta hungrig på hela dagen. Som sagt - mysko.

I ghettot

Har hängt i ghettot idag. För icke insatta kan jag berätta att det betyder antingen Björkhagen eller Yxpila. Om man slår upp tidningen och läser att det har skett någon misshandel, stöld, något inbrott eller fyllekörning i Kokkola - då kan man sätta huvudet i pant på att det utspelade sig antingen i Björkhagen eller Yxpila.

Dessa ghetton finns väl lite varstans. Eller ghetto är egentligen helt fel ord, för båda platserna är riktigt fina och trevliga områden. Björkhagen består av massor med gräsmattor och radhusområden och kringliga cykelbanor. Riktigt idylliskt. Plus en massa knarkare och knivslagsmål. Yxpila är hamnområdet i Kokkola, det lummigt och grönt invid glittrande hav, välskötta trädgårdar och gulliga gamla hus. Och ohyggligt många fyllon och stölder.

Nu var det inte för att beskåda slagsmål och kriminalitet jag hängde i Yxpila idag, utan för att tvätta mattor. Yxpila är nämligen mattvättarnas paradis, folk vallfärdar dit för att tvätta allt från små dörrmattor till långa trasmattor till riktiga mjuka, knutna salsmattor. Det finns långa kar med bänkar att skrubba på, vattenslangar och bockar att hänga över och till och med en mattmangel att vrida ur överflödigt vatten med.

Hit kommer de riktiga kruttanterna, ska jag be att få meddela. De handlingskraftiga kvinnhjonen. Proffstvättarna. De kommer ofta i grupp, de har med sig hela husets mattor och är försedda med gummiförkläde och hurtigt humör. Idag stod två tanter sida vid sida och tvättade frenetiskt sina medhavda mattor så tallsåpan yrde. Sedan tog de en paus vid borden och bänkarna som naturligtvis finns intill tvättkaren. Hällde upp kaffe ur termos och åt lite bulle. Den ena tanten hade rödblommiga marimekkostövlar. Det såg mysigt ut.

Själv nöjde jag mig med att tvätta en matta. Och mamma tvättade en. Det räckte som kvällsprojekt, tycker jag. Dessutom får man ju mindrevärdeskomplex när man ska tvätta tillsammans med de här mattvättarguruna som har skrubbat med rotborste sedan 40-talet.

söndag 29 augusti 2010

Nattbestyr

Inatt ringde telefonen lite efter klockan 03. Min bror, vänligt och lugnt: "Hej! Sover du?". Nu kunde man ju tro (om man känner mig och mitt stundom hastiga temperament, alltså) att jag kunde ha svarat: "Klockan är TRE, vad satan tror du?!", och därefter smällt på luren. Det sa jag emellertid inte. Jag svarade sanningsenligt att det gjorde jag inte. Hade inte fått någon sömn utan låg och slösurfade i sängen.

Så gick det till inatt när jag klev upp tillbaka, drog på mig kläderna och hoppade i bilen för att köra hem lite folk från stranden. Till en början bara bror och två till, men när jag väl kom fram var det flera som ville ha skjuts. Vid det laget regnade det nämligen ganska rejält. Det blev en runda genom byn där folk släpptes av vid sina stugor, sedan åkte jag och bror hem. Varför inte, liksom?

Skäriavslutning


Åkte ut till skären en sväng igårkväll och beskådade veneziaden. När man var liten var veneziadfirandet nästan magiskt, lite som julafton fast inte lika hypat såklart. Facklor och mörker och hav i kombination är mäktigt, särskilt när man är liten.

Flera år byggde jag och bröderna en fackelflotte som vi rodde ut på mitten av viken. En fackelflotte är precis som det låter en liten flotte, kanske några ihopspikade plankor med en tom saftflaska som flythjälp undertill, som man tänder en fackla på. Den försågs med ankare och placerades sedan ut på sjön. Det blev ganska fint sedan när facklan brann där ute på vattnet. Särskilt om det var lugnt och vackert så elden speglades i vattenytan.

Sedan fanns det ju annat som var viktigt också. Som att spränga svampar till exempel, men det är en annan sak.

Vid villan bjöds det på pappas rökta fisk och lite annat smått och gott. Fast det var jäktigt det där med fiskrökandet, eftersom rökmästaren var så upptagen med att titta på Finnkampen. Särskilt där på slutet när både fisken började bli klar och pojkarna skulle springa 800. Därför satt rökmästaren och höll tummarna iklädd handskar. Eller så var det hans turhandskar, vad vet jag.

Satt en stund i skären och filosoferade innan jag traskade genom skogen till bilen. Vid det laget var det alldeles beckmörkt, jag hade lika gärna kunnat blunda hela vägen. Som tur hade jag lånat en liten lampa som lyste såpass att man åtminstone såg var man satte fötterna. Men det var vackert i den kolmörka, tysta skogen.

fredag 27 augusti 2010

Barnkalas. Kunde man tro.

Som kanske bekant sedan tidigare gillar jag att baka. Det är fridfullt, systematiskt och på många sätt trevligt. Helst trevliga kakor med glasyr eller muffins och kex med chokladbitar i. Eller rutor i långpanna med någon slags topping på.

När det gäller bakande har jag en helt annan inställning än till exempel min mamma. Hennes huvudregel för bakande är att det a) ska gå fort b) ska bli mycket. Alltså helst en jättelångpanna med deg som blir en ganska mesig sockerkaka. Men hey - det blir många bitar! Frysen full! Eller sjutusen ganska smaklösa bullar.

Jag håller inte med. Hellre bakar jag en liten, liten paj med grovhackad choklad, nötter och måhända en trevlig glasyr. Typ. Bakverk ska vara exklusiva och lyxiga, inte metervara. Enligt mig. Nu är jag inte så mycket för att äta bakverk, utan gillar mest att framställa dem. Men om jag någon gång skulle ta en kaka till kaffet ska det vara en med lite sting i. Inte smaklös deg.

Igår svepte jag ihop en chokladkaka som blir ganska mäktig och tung i konstistensen, nästan kladdkakeliknande. Med betoning på kladd, för den tog fast i formen. Halva kakan lossnade, och resten var bara att skrapa loss. Fanskapet såg ut som ett dåligt skämt, om ens det.


Hur lösa detta? Jag tog det som fanns kvar av kakan, rörde ihop lite kaffeglasyr och täckte förödelsen med denna. Lite strössel på för att ytterligare förvirra. Ser ut som en fyraåring skulle ha bakat inför ett barnkalas, men det hjälps inte. Man kan ju låtsas att det är meningen, att den ska se lite nonchalant ut. Det är modernt nu!

torsdag 26 augusti 2010

Skolvägen



När man läser på folks Facebookstatusar att de "har återvänt till Åbo", "har börjat studieåret", "har lunchat på Arken" och liknande - då slås man av att ett nytt skolår faktiskt har startat. Inte bara för små ettor som fått sin fösta skolväska - utan för folk i alla åldrar.


Det är inte utan att jag saknar det lite-lite-lite. På något plan. Särskilt den här våren saknar jag. Cykla nedför backen till akademikvarteren med morgonsolen i ögonen och lite kylig luft i lungorna. Morgontrafiken som bullrade invid trottoaren.

Komma fram till skolan, parkera cykeln och ta hissen upp till logopedin. Hänga av mig jackan, logga in på datorn och koka en kaffekopp. Och sitta med mina papper och mappar och skriva på gradun. Mer eller mindre effektivt, beroende på dagsformen. Men i alla fall, det var gemytligt att sitta där och spotta ut text.

Hur som helst. Jag är ännu studerande. Jag cyklar inte nedför backen till Arken i år, bara.

onsdag 25 augusti 2010

Stoppa pressarna!


Just det, ja. Jag har gjort någonting synnerligen anmärkningsvärt den här veckan. Jag har köpt jeans. Jag, som är jeansfobiker, som vill kräkas när jag måste ta på mig detta tvångsplagg. Jeans som är det snyggaste man kan ha på sig, men som jag själv drabbas av klaustrofobi i.

Som av en händelse råkade jag ta i ett par jeans på JC i Kokkola häromdagen. Som av en annan händelse var de på 50% rabatt. Som av ytterligare en händelse såg modellen snygg ut. Och som ett resultat av dessa händelser gick jag för att prova dem.

Nu kommer det konstiga. De var sjukt bekväma. Passade precis och satt - hör här - bekvämt. Eftersom detta bara händer i en perfekt drömvärld var jag tvungen att köpa dem. Jag fick ändå lite angst när jag kom hem, och vågade inte ta upp dem ur påsen på resten av kvällen. Var övertygad om att jag nog hade handlat i någon form av förvirrat tillstånd. Vad fan ska jag med jeans till, liksom?

Dagen därpå provade jag mina nya jeans, och vet ni vad? De passade fortfarande, och är fortfarande bekväma. Riktigt sköna jeans som sitter snyggt. På rea, dessutom. Tänk, jag har lyckats. Fantastiskt.

Burken


Vad är det för vits med de där konservburkarna som man inte behöver använda öppnare till, om man ändå drar loss metallöglan när man tar i lite? Jag tror att Magnus Samuelsson har samma problem som jag. Vi är liksom så muskulösa att vi hela tiden måste hålla tillbaka för att inte ha sönder vår omgivning. Så stark att man nästan lider av det själv. Jobbigt, jobbigt.

Signatur "Jättestark -84"

tisdag 24 augusti 2010

Skogspromenad

Jag har nästan inte hostat alls idag, och tog därför en liten promenad i skogen framåt kvällen. Mest för att få frisk luft och lite omväxling. Lugn fart, vacker omgivning och frisk höstluft i näsborrarna.


Vackra skogsstigar som ledde bland annat till...


...Släätbjerji (=Slätberget). När jag var yngre och sysslade med tävlingsidrott funkade stigen till Släätbjerji som uppladdningslänk. Kvällen innan tävling - om tävlingen var såpass närbelägen att man kunde sova hemma - hörde det till med en joggingrunda längs stigarna i skogen. I sniiigeljoggfart tar det en halvtimme fram och tillbaka. Just precis lagom uppladdningslänk.


Lingon finns det gott om. Jag nöjer mig med att titta, plockandet får de som är intresserade sköta om.

Det var synnerligen tyst och fridfullt. Den enda jag mötte på min tur var en mus. Och den var död.

Majas hus - eller tja, lägenhet

Satt och bläddrade igenom gamla bilder på datorn, och kom fram till att jag knappt har några från mitt gamla hem i Åbo. Jag var lite på min vakt så länge jag bodde där och ville inte avslöja för mycket om hur den såg ut ifall någon skulle lista ut var jag bodde (med tanke på att jag är en sådan världskändis, ni vet...). Kanske jag fotade så lite därför? Om någon nu är intresserad av att se hur jag har bott, så ska jag visa några av de få bilder som finns. Såhär i efterhand, alltså.

Jag bodde alltså i en helt vanlig, privatägd lägenhet i ett höghus ganska centralt i Åbo. Kanske sju minuters cykelväg till skolan, inklusive att ta på ytterkläderna, åka ner med hissen och hämta cykeln i förrådet. Nära och bekvämt, alltså.


Min kämppä var en etta med yttepyttelitet kök. Eller kokvrå, men det var liksom i ett eget litet rum, avskilt från resten av lägenheten. Lägenheten var bra planerad tyckte jag, och kändes aldrig trång. Det fanns en skild liten hall med toalett, och så själva rummet som hade en skild sovalkov, och så det lilla kökskrypinet.



Livet som studerande är ganska knapert som de flesta vet. Inga fancyga prylar, men det jag behövde fanns. En tv som jag fått gratis, en soffa köpt av en kompis, köksbord och stolar från sjuttiotalet, och så en del Ikeaprylar jag köpt själv.


Lägenheten var varken ny eller modern. Den var byggd någon gång på forntiden, och var kanske inte den fräschaste i sitt slag. Men läget var superbt, hyran var jävligt låg i jämförelse med andras och jag trivdes jättebra i min lilla lya. Jag saknar den faktiskt.

Men vad läser jag?

Tydligen är det någon form av hjärnhinneinflammation som spökar i trakten, och den kan vara såpass lindrig att man inte ens behöver vidta några åtgärder. Annat än de man tar till vid förkylningar, alltså vila och vätska. Och väntan. Det kunde kanske förklara varför jag har mått så risigt nu, i en och en halv vecka. Förutom vanlig hosta, halsont och feber har jag haft så ont i huvudet, vilket jag vanligtvis inte har. Riktigt läskigt migrän-ont, och extrem ljuskänslighet.

Jag trodde att hjärnhinneinflammation innebar längre sjukhusvård och var riktigt allvarligt, men tydligen inte. Man kan tydligen ha lite lättare versioner också. Kunde eventuellt förklara mitt tillstånd den senaste tiden. Feber, ont i skallen och nästan total oförmåga att äta för att jag har mått så förbannat illa hela tiden. Allra värst tidiga morgnar då det bara har vänt sig i magen. Riktig morning sickness. Örk.

Eller så snackar jag bara skit och har haft helt vanlig influensa. Inte omöjligt.

måndag 23 augusti 2010

Svensken, nu med rörliga bilder

Gud så sött! Det här är en av mina favoritbloggar; Svensken. Som är rikssvensk men bloggar på finska fast han inte kan. Fast det roliga är ju att han kan. Och nu har han börjat videoblogga. Låter som en öjbo ungefär. Fast med mycket bättre uttal.

söndag 22 augusti 2010

En sväng kring Djupsund

Men alltså man blir ju lite trög i huvudet nog. Förutom den tröghet som uppstår på grund av allt snor som cirkulerar i alla håligheter i skallen, så blir man trög av understimulans. Jag har världens lungsotshosta som nästan kväver mig vid alla former av rörelse.

Men ändå. Man orkar ju inte gå omkring och hack-hosta för sig själv inomhus hur länge som helst, så jag tog bästa L med mig och tog en liten promenad runt Djupsund. I lugnt tempo, för bästa L är inte heller riktigt i skick. Och lungsotshostat har jag fortsatt med ikväll också. Men det hade jag gjort hur som helst, oavsett om jag gått ut eller inte.

Strax före sju tvingade jag mig till att koka lite gröt som jag petade i mig. Fast det inte lockade det minsta, och inte smakade nästan någonting. Gröt var det enda jag ens kunde tänka mig att äta. Nej, jag är nog inte riktigt i form...

Matlust lika med noll

Jahapp. Klockan är sju på kvällen, och jag har fortfarande inte ätit någonting annat än morgonmål idag. Vilket var så klent som en brödskiva (delad i två bitar för att bättre gå ner), och till och med det lilla tog emot. Ja, och lite yoghurt.

Borde försöka äta någonting idag ändå, innan det snurrar till ännu mera i skallen. Men hungrig är jag inte :(

lördag 21 augusti 2010

Ja, ja, ja!

Hade precis kommit ur duschen igår när telefonen pep till och jag fick en inbjudan till kaffe på Bryggan. Av en kompis som egentligen inte ska vara här nu, men som av någon anledning hade kommit på blixtvisit från ingenstans. Det blev att turbohoppa i kläderna, försöka fixa ett någotsånär utseende åt sig och föna håret i expressfart. All denna ansträngning och min stackars sargade influensakropp! Jag hostade nästan ihjäl mig.

Lånade som hastigast en bil av mamma, som frågade: "Vart ska du? Och sjuk är du... På Bryggan i blåsten. Ta nu en jacka...". Jag plockade ihop grejerna, fönade det sista, sprayade håret, hostade, tog plånboken, hostade... "Ja, ja, ja!". Innan jag slog igen dörren stack mamma ut huvudet. "Och du! Behån syns!". Förvisso sant. Det var en observant iakttagelse. Rättade till kläderna lite och åkte iväg.

Det var kanske en av de sista Bryggankvällarna? Eller eftermiddagarna heter det, för klockan var inte ens fyra. Hur som helst var det varmt och vindstilla, solen glittrade på vattnet och fiskar simmade in och ut under bryggan. Riktigt gemytligt att sitta där och fundera en stund. Förutom hostpauserna.

fredag 20 augusti 2010

torsdag 19 augusti 2010

Som en blixt i skallen

Idag fick jag igen en sådan där strange huvudvärk. Jag måste nog sluta säga att jag "aldrig får huvudvärk", för det stämde bara tills för ungefär ett år sedan. Nu har det hänt tre gånger. En gång i Åbo och två gånger i Öja. Idag på eftermiddagen började det värka i skallen på en gång. Liksom tidigare gånger kommer det hastigt och tvärt, och det gör så inihelvete ont.

Fick lägga mig på sängen och täcka ögonen med en svart tröja, för det är så obehagligt med ljus! Innan dess slängde jag in en Burana, och sedan var det bara att ligga blickstilla och vänta. Måste stänga av datorn också, för ljudet av fläkten gör att det värker ännu mera, liksom skär i skallen. Det är faktiskt jätteobehagligt. Särskilt för mig som inte är van med huvudvärk!

Dessa töntåkommor börjar gå mig på nerverna nu. Förkylning först, och sedan - eller antagligen som en del av den - huvudvärk. Bah. Bah!

Morgonkaffe


Idag i en South Park-mugg.

Också en väckning

Dagen inleddes klockan 07.30 av ett samtal från pappa. Sedan gjorde jag följande, helt naturliga sak: Tog en bunke rått älgkött ur kylen, hällde bort saltlaken, slog in i en plastpåse och la hela kadavret i cykelkorgen och trampade upp på Tallbackan. Detta eftersom det ska rökas kött idag, och pappa hade glömt att lämna det hos sin bror innan han for till jobbet*.

På busshållplatsen stod tre små skolbarn när jag susade förbi, först med och sedan utan kött i lasten. De såg väldigt små ut. Eller så hade de bara väldigt stora ryggsäckar. Typ mera ryggsäck än barn. När jag gick på ettan hadde min bästis E en så fantastiskt fin ryggsäck, kommer jag ihåg. Rosa, med små fack för pennor i lillfickan. Och alldeles gigantiskt jättestor. Vill minnas att hennes ryggsäck gick ner nästan till knävecken när hon hade den på sig. Själv hade jag också en rosa ryggsäck. Med hästar på, och texten: "I like horses".

*Min fars exakta ordval i telefonen imorse var: "Du får springa dit med köttet över lindon!". Så gjorde vi nämligen när vi var små, och skulle låna ägg av fammo och liknande. Sprang tvärsöver åkern längs en stig, det gick snabbt och säkert när man var liten och barfota. Tydligen glömde pappa att jag inte är sex år nuförtiden...

onsdag 18 augusti 2010

Kvällskaffi

Bah. Snörvlandet fortsätter. Jag har legat på soffan och snorat större delen av dagen, och känt mig allmänt trög. Som tur var bästa L intresserad av en kaffekopp framåt kvällen, trots att jag är ebolasmittad. Tog därmed en snabbdusch, målade på lite mascara och räddade frisyren med ett diadem. Sedan stod Toyotan på gårdsplanen och vi åkte iväg mot Kokkola.

Nu har jag i alla fall fått en kopp kvällskaffe, även om den fortfarande som ett resultat av förkylningen smakade uss-uss. Eller ja, Abc:s kaffe tar väl inget förstapris i smakupplevelseklassen annars heller, men det duger. Förhoppningsvis cirkulerar i alla fall blodet bättre bakom pannbenet nu.

Maja i trädgården


Saftmaja, alltså. Det är augusti och i det Kronqvistska hemmet syltas och saftas det. I alla fall saftas. För att bespara det nyrenoverade köket från stänk står Saftmajan vid stugknuten på en kokplatta och puttrar. Eller om det bara är för att det är trevligt att koka saft utomhus. Endera.


Själv är jag inte på något vis ansvarig för vare sig plockande, syltande eller saftande. Jag har plockat en handfull smultron i sommar, det är allt. Jag har noll intresse för bärplockande. Men så är jag varken syltätare eller saftdrickare heller. Några solvarma smultron på väg efter morgontidningen räcker. Och någon naturell jordgubbe då och då.

På jobbet har jag ibland spelat lite intresserad av huruvida det är ett bra lingonår i år eller inte, främst för att de söta mummuna verkar bekymra sig över sådant. Lingon ska man ha till allt, anser de. Själv kan jag icke för mitt liv förstå varför man lägger SYLT på salt mat. Till exempel köttbullar med lingonsylt! Kött och socker passar enligt mig inte ihop. Alls

tisdag 17 augusti 2010

Hur smakar röv egentligen?

Min kusin som har huserat här några dagar på sin Finlandssemester tar enligt läkarordination vissa tillskott i form av vitaminer och mineraler. Däribland D-vitamin.


Vanligtvis köper hon sina D-vitamindroppar hemma i Sverige, men nu glömde hon dem hemma, och köpte därför en droppflaska Jekovit på apoteket i Kokkola. Precis samma Jekovitdroppar som jag varje morgon på jobbet droppar på grötskeden åt åldringarna.

Låt mig säga såhär. Hon tog sina Jekovitdroppar exakt en dag, sedan placerade hon flaskan på diskbänken med orden: "Dem tänker jag inte ta! De smakar RÖV!". Och där stod flaskan. Jag droppade på prov några droppar på en sked och smakade, och höll på att smälla av. Äcklig medicin har man väl tagit, men Jekovit är tammefan extremt i fråga om motbjudande smak. Och detta har jag matat i mina stackars gulliga mummun hela sommaren!

Att säga att det smakade röv är en grym underdrift. Nu har jag faktiskt inte smakat röv, men det kan omöjligen vara värre än Jekovitdroppar. Smaken är bitter, stickande, giftig och skulle kunna påminna om en riktigt farlig kemikalie. Ens direkta instinkt är att spotta och fräsa, men om man biter ihop och sväljer så bildas en förjävlig eftersmak. Den satt i i flera timmar trots att jag sköljde med både Coca-cola Zero, kaffe, vatten och tuggade tuggummi. Riktigt stark eftersmak som bara brände i gommen.

Jag väste fram mellan grinande läppar att detta var det äckligaste jag har smakat i hela mitt liv, varpå kusinen piggt sa: "Ja! Jag sa ju att det smakar röv!". Jag svarade: "Det smakar inte röv. Röv skulle antagligen åtminstone smaka naturligt - detta smakar artificiellt och fruktansvärt bedrövligt".

De borde för fan sätta en varningstext på sådan här skit. Eller som H uttryckte det: "Nu med smak av artificiell röv!".

måndag 16 augusti 2010

Snörvel

Jag hostar som en krånglande gräsklippare och snörvlar värre än en sönderavlad mops. Förkylningen envisas med att visa framfötterna. Jag är besviken. Tycker att förkylningar ska hålla sig till veklingar och låta mig vara ifred.



För att inte låta förkylningen tro att den är någonting så åkte jag tillsammans med E och H till Nätören ännu en gång den här veckan igår. Det var lite blåsigare än sist, men i lä på bastuterrassen kunde man sitta och njuta av solen. Kusinbarnen roade sig med att simma, tvätta leksakstraktorn och andra sommarsysslor.

Lite slut i bollen blev jag nog av att sitta ute i solen med dunkande skalle hela eftermiddagen, men vad skulle jag göra då? Sitta inne vid en villa? För vad var det värsta som skulle kunna hända om jag satt ute i draget - att jag skulle bli förkyld? För sent! Lika bra att smida medan det ändå är varmt.

Det som är lite tråkigt med förkylning är att kaffe smakar skit, riktigt motbjudande. Och utan kaffe mår jag ännu mera skit än från början. Sitter här och kämpar med en riktigt äcklig kopp. Fy fan...

söndag 15 augusti 2010

Tumme ner

Eftersom jag satt vid ett kaffebord i förrgår och vitt och brett orerade om hur vissa verkar sjukskriva sig från jobbet ungefär var tredje vecka på grund av småkrasslighet så bad jag väl om det själv. På natten bosatte sig Satan i min hals, och jag har nu någonting så töntigt som en sommarförkylning. Hostar, rosslar och har ont i halsen, och dras med den där envist sega känslan i hela kroppen.

Så töntigt! Jag blir alltid arg när jag blir förkyld, just för att det är så fånigt. Snor och slem, hosta och allmän vekhet. Så löjligt! Det enda som är ens lite siisti är att man får en lite raspig röst vilket är till fördel om man vill sjunga Pink i duschen. Men det är också allt. Dessutom behöver inte Pink ta hostpauser med tio sekunders mellanrum.

fredag 13 augusti 2010

Lever på aader

Har kusinbesök från Sverige den här veckan, vilket betyder att man gör sådant man inte annars kommer sig för att göra. I förrgår åkte vi ut till villan, grillade lite lunch, solade på bryggan, badade, läste och turades om att paddla kajak. På kvällen en sväng via Iltatori, som dock börjar bli lite mera folktomt jämfört med i juni och juli.

Igår åkte vi först via Jakobstad och gick husesyn hos en annan kusin som bjöd på lunch och kaffe på terrassen. Nybyggt hus i all ära, men det där med att ha en liten avsats av trä, ett soldäck utomhus är det som får det att sticka till av längtan hos mig. Lilla kusinbarnet såg nog min entusiasm när jag drömmande strosade runt barfota där ute och kikade på utemöblemanget, det lilla trappsteget ner till gräsmattan och de inbjudande solstolarna. Hon plirade nämligen upp på mig och frågade med sin lilla, klara röst: "Har inte du någon terrass, Maja..?".

Nej. Jag har ju inte det. Det var då en förgrymmad flicka till att vrida om kniven...


Snart åkte vi vidare söderut. Köpte blommor på torget i Nykarleby och gick för att hälsa på mommo och moffa. Som numera bor under de grönskande lönnarna på gravgården. Vi hjälptes åt att rensa undan lite torkade blad och stack sedan ner en blå-vit-gul bukett. Det skulle de nog ha tyckt om. Sedan sa vi hejdå åt mommo och moffa och åkte vidare.


Slutdestinationen var Nätön och mommos villa i Socklot. En mycket vacker plats med mjuk gräsmatta ända ner till vattnet. Vi solade på bryggan, pratade och simmade. Till sist fick vi rökt lax med nypotatis och så en kaffekopp på det. Som ni märker har jag bara levt på andra den senaste tiden. Men så kan man ju också göra.

lördag 7 augusti 2010

Torka och bärplockare

Ett uttjatat fenomen detta med att det råder bloggtorka sommartid. Men det gör ju det. Vad ska jag komma med? Har som sagt haft en ledig dag denna vecka, i övrigt har jag jobbat omväxlande morgnar och kvällar, sprungit några löplänkar däremellan, åkt lite rullskridsko, käkat rökt lax och hängt ut kläder för att torka i vinden. Det gamla vanliga. Det sistnämnda är dock en av sommarens stora fördelar - kläder som torkar på ett kick i en varm bris på tvättlinan vid stugknuten. Och när man tar in dem doftar de rent och friskt. Inte Ariel och tvättmaskin. Mmm... utomhustorkade kläder.

Har börjat stöta på bärplockare i skogen när jag springer. Där står de med jämna mellanrum med röven i vädret och gredelina fingrar och petar i blåbärsriset. Oftast tittar de förvånat upp när man kommer trampande förbi, som om man bryter mot en osynlig etikettregel genom att springa mitt i bärplockningsområdet.

Den här kvällen ska spenderas på jobbet. Jag sitter och laddar upp med fötterna på en stol framför mig och en flaska mineralvatten. Ska strax börja ställa mig iordning och åka iväg. Trevlig helg!




onsdag 4 augusti 2010

En uppmaning!

Jag har min lediga dag - den enda den här veckan - och regnet står som spön i backen. Vaknade till regn och det har fortsatt hela dagen. Egentligen gör det ingenting, jag har ändå ingen större lust med någonting. Låt det regna.

Just en sådan här dag vet jag exakt vad jag skulle gör om jag hade möjlighet. Jag skulle hoppa på cykeln och trampa upp på Tallbackan och hälsa på fammo och faffa. Dricka en besk kaffekopp vid köksbordet med vaxduk och prata bort någon timme. Slänga mig på soffan och bläddra i någon gammal tidning. Med dem som ändå inte har något program, som inte har bråttom någonstans. Förutom att slå på radion eller tv:n då det kommer nyheter.

Jag har inga far- eller morföräldrar kvar. Men som jag önskar att jag hade det! Speciellt fammo och faffa, för de bodde så nära att man kunde hälsa på dem varje dag om man ville. Just de här dagarna saknar jag dem som mest.

Har de senaste åren haft äran och fördelen att få träffa och lära känna människor som börjar närma sig tresiffrigt i ålder, både svårt dementa och helt glasklara människor. Många av dem riktiga guldkorn, sådana som man sitter och tänker på med ett leende. Samtidigt som jag uppskattar och njuter av att få vistas med dem så gör arbetet med dem att jag saknar mina egna mor- och farföräldrar allt mer.

Fammo och faffa dog när jag var i tonåren, kanske 17-18. Även om jag tyckte mycket om dem då också, och ofta hälsade på, så spelade den där pinsamhetsfaktoren också in. Att gamla människor är pinsamma, de har äckliga krämpor och är allmänt bortkollrade. De hör inte, ser inte, fattar inte.

Hm. Jag är övertygad om att jag skulle ha en helt annan syn på mina äldre släktingar idag ifall de hade levat. Hade kunnat ta dem på ett annat sätt, hade frågat en massa som jag aldrig kom på att fråga då, hade haft en helt annan inställning.

Min uppmaning till er som har någon far- eller morförälder kvar: gå dit och hälsa på! Det behöver inte vara så märkvärdigt, men gå dit. Jag lovar att ni inte kommer att ångra er för att ni tillbringade för mycket tid med dem sedan när det inte längre går. Är det så att fammo eller moffa är dement och bor på något åldringshem, och det känns jobbigt - gå dit ändå. Jag lovar, det är inte det minsta farligt.

måndag 2 augusti 2010

Leidon 2.0

Har obeskrivlig leidon av exakt allt och vill slå universum på käften. Sådant bör åtgärdas med a) ohyggliga mängder sprit eller b) en länk. Har morgonskift imorgon, så alternativ a går bort, även om det ärligt sagt skulle locka mer. Jag tänker mig att hälla i mig sprit - helst hembränt rakt ur en kanister - tills jag inte känner varken armar eller ben, och sedan slockna med ansiktet neråt i gräset. Ah, vilken befrielse!