Barnkalas. Kunde man tro.

Som kanske bekant sedan tidigare gillar jag att baka. Det är fridfullt, systematiskt och på många sätt trevligt. Helst trevliga kakor med glasyr eller muffins och kex med chokladbitar i. Eller rutor i långpanna med någon slags topping på.

När det gäller bakande har jag en helt annan inställning än till exempel min mamma. Hennes huvudregel för bakande är att det a) ska gå fort b) ska bli mycket. Alltså helst en jättelångpanna med deg som blir en ganska mesig sockerkaka. Men hey - det blir många bitar! Frysen full! Eller sjutusen ganska smaklösa bullar.

Jag håller inte med. Hellre bakar jag en liten, liten paj med grovhackad choklad, nötter och måhända en trevlig glasyr. Typ. Bakverk ska vara exklusiva och lyxiga, inte metervara. Enligt mig. Nu är jag inte så mycket för att äta bakverk, utan gillar mest att framställa dem. Men om jag någon gång skulle ta en kaka till kaffet ska det vara en med lite sting i. Inte smaklös deg.

Igår svepte jag ihop en chokladkaka som blir ganska mäktig och tung i konstistensen, nästan kladdkakeliknande. Med betoning på kladd, för den tog fast i formen. Halva kakan lossnade, och resten var bara att skrapa loss. Fanskapet såg ut som ett dåligt skämt, om ens det.


Hur lösa detta? Jag tog det som fanns kvar av kakan, rörde ihop lite kaffeglasyr och täckte förödelsen med denna. Lite strössel på för att ytterligare förvirra. Ser ut som en fyraåring skulle ha bakat inför ett barnkalas, men det hjälps inte. Man kan ju låtsas att det är meningen, att den ska se lite nonchalant ut. Det är modernt nu!