Om man har tur

Om man har tur så har man en bror som har båt. Så att man kan dra ut till villan sjövägen och till exempel hälsa på hos föräldrarna. Läckert som fanken.


Håret som flyger i vinden är min andra brors. Han har ingen båt. Men rätt mycket hår.

Viktigt att ha när man åker båt är naturligtvis flytväst. Inte så mycket för sjösäkerheten, men främst för att slippa böter om sjöbevakarna kommer farandes. Därför delade vi broderligt - jag, bröderna och svägerskan - på de flytvästar vi hittade. Jag fick den minsta. För barn på 11-15 kg. Kändes ju kanske lite smickrande. Men den satt inte så bra. Eh. Som en lite för tight bikiniövredel ungefär.


Sen kan man äta kvällsmat i skären och sedan besluta sig för att fara på kaffe till Bryggan, precis som så många andra sommarkvällar. Fast med en liten skillnad. Istället för att parkera bilen på parkeringen så kan man istället ta iland vid självaste Bryggan och hoppa iland på en kaffekopp. Sådant känns väldigt öjbo-aktigt.

Sådant en måndagskväll som igår.

Antigen lyfter man eller så... ja, gråter man och lyfter

Sprang bokstavligen från jobbet, hem för att byta kläder och vidare till gymmet för att hinna på ett pass Bodypump. Och idag släpptes den nya releasen. Egentligen hatar jag oftast det nya programmet när det kommer var tredje månad. Allt är ovant, man måste trappa ner i vikter och man vet inte hur mycket man orkar.

Jag som är världens största vanedjur vill helst inte att en enda rörelse ska ändra. Oftast går jag alltid klampande hem från det första passet med nytt program och muttrar att det är fan så skit, det här nya programmet. Mycket sämre, mycket råddigare - bara dåligt. Sedan går jag två gånger till, och så är det precis som alla andra, lika bra.

Idag eeelskade jag allt med det nya programmet. Kan i och för sig vara nyförälskelse (vi ska ju inte bli för optimistiska här, sådant ska man undvika), men jag var riktigt euforisk redan under själva lyftandet. Dödsslut, men euforisk.

Nu en fråga. Är det lite töntigt att lägga sig ner på bänken och greppa stången för att köra bänkpress-serien, och bli alldeles tårögd (jo, bokstavligen) när man hör det inledande gitarr-riffet dåna ur högtalarna?



Tänk att de till det här passet har valt min absoluta favoritlåt genom tiderna! Detta är tammefaa-an det bästa Les Mills har kommit med hittills! Jag känner att jag nog måste göra personbästa i fråga om pumppivikter just till den här låten.


Eller så känner jag att jag eventuellt råkar ha lite PMS just idag. Sådant kan eventuellt orsaka att man snyftar åt Guns'n'Roses...

Snurr

Jag har diagnostiserat mig själv med någon form av hjärntumör här. Varje gång jag tittar åt höger snurrar det till i huvudet (alltså mera än det "kastar i knoppin" sådär normalt). Hjärtat dunkar till lite hårdare och ibland hörs det dessutom ett liksom susande ljud i öronen. När jag styr tillbaka blicken framåt återgår det till det normala.

Och för den som undrar så, nej - jag har inte krapula, inte det minsta. Och det här har uppträtt i flera veckor redan. Det är lite spännande till och med. Jag har liksom ett eget litet, bärbart nöjesfält med mig. Titta till höger - swoosh - så är jag på en sekundlång berg-och-dalbana. Bäst att inte googla på sådant, förresten. Sådant ger så negativa träffar.

Dialogen

Kom på att butikerna visst har knäppa öppettider ett par dagar nu igen, så jag var tvungen att dra en repa via Prisma för att nu inte tvingas leva på kall luft ur kylskåpet. Sådant blir lätt enformigt. Såhär midsommaren till ära var det mest trängsel kring a) ölhyllan och b) kötthyllan. Ganska väntat.

Vid en hylla stod en pappa och hans flicka på kanske tre år och plockade bland varorna. Den lilla flickan berättade någonting, och jag tyckte det var en sådan fin dialog de förde så jag kunde inte låta bli att le lite inombords. Flickan berättade och pappan frågade och kommenterade. Och det var inget jävla babypladder, för sådant kan jag inte tåla. Pappan pratade i normal samtalston, frågade upp helt adekvata saker, inte bara ställde dumma frågor på babyspråk.

Expert inom ämnet Kontakt Mellan Föräldrar och Barn, M. Kronqvist har åter talat.

Mitt i naturen

Håller på framställer lunchlådor. Mat som ska portionsförpackas, frysas och sedan så näpet plockas fram på lilla lunchen på jobbet. Det är ganska ovant, jag lagar ju nästan alltid en (1) portion oberoende av vad jag lagar. Nu är det snudd på storkok, där man står och rör i flera kastruller samtidigt.


I förrgår var jag ute på en kvällspromenix. Sådär som man gör med småbarn, låter dem rasta av sig lite innan man lägger dem så de sover bättre. Jag tog en sväng längs Sundet och vek av en vända i Sandshagsskogen. En icke helt oäven tillvaro.

I skogen fanns det blommor och blader. Och - märkte jag när jag stannade och fotade dessa - myggor! Några av de första jag har sett i år. Inne i stan existerar ju inte sådana, men redan någon kilometer utanför centrum dyker de upp. Inte för att de på något sätt stör mig. Mera störande är nog den där jävla stanken av myggmedel. Hjälper ens myggmedel? Jag tycker att de som är insmorda och stinker OFF! (eller ohovia, som det heter i Kokkola) ofta är de som viftar och klagar mest på myggen. Men å andra sidan så besitter jag en underbar egenskap, nämligen att jag inte får några myggbett. Och har aldrig fått, vad jag kan minnas.

Jag kom till ett vägskäl och valde naturligtvis Sommarvägen, vad annars?

Lördag

Sitter här och dricker en finöl. Har aldrig noterat det förr, men på etiketten finns en bild på en höggravid kvinna som dricker, och ett rött kryss över det hela. Plus texten "Know your limits". Jag vet inte, men är verkligen öletiketten rätt forum för att klargöra detta? Om man måste kolla på innehållsförteckningen ifall alkohol är okej under graviditet så undrar jag hur man överhuvudtaget har lyckats bli gravid. Genom att läsa någon text på kondomförpackningen?

Parantamisen varaa

Om man av någon anledning känner sig duktig när man grundligt och noga städat hela sitt lilla hem, finns det flera sätt att förstöra glädjen. Till exempel genom att samma dag som man har städat och just precis har torkat klart golven, upptäcker att man har tvättat en hel maskin mörka kläder. Plus en satans pappersnäsduk!

För er som inte kan räkna ut det själva så kan jag meddela: ja - en pappersnäsduk räcker gott och väl till att trasas sönder och fastna på samtliga plagg i en maskin. I pyttesmå bitar som gror fast så förbannat. Och när man hänger upp klädfanskapet så lossnar vid pass hälften av pappersresterna och flyger runt på golven. Inte alla pappersrester dock, för då skulle man ju gå miste om det roliga i att peta loss dem från kläderna.

Jag svor cirka åttatusen osande ramsor, både när jag öppnade tvättmaskinen och möttes av det som likande ett snölandskap (eller Charlie Sheens näsborrar), när jag hängde upp kläderna och när jag petade loss pappersresterna. Jag har fortfarande två oplockade koftor som jag inte har lyckats samla kraft inför. Jävla skit.

Skidor

Så var ytterligare en arbetsvecka till ända. En bra sådan, har fått mycket gjort och dessutom haft roligt, både tillsammans med kollegorna och klienterna. Lär mig fortfarande nytt hela tiden, men det går framåt. Varje dag - nya äventyr. Det är nog en bra arbetsplats, jag trivs. Vilken tur man har!

Ikväll har jag skidat. Jo, ni läste rätt. Dock på hjul och med asfalt under skidorna. Kommer inte ihåg om jag rullskidade alls förra sommaren, så det var alltså minst ett, eller kanske två år sedan jag stod på laggarna. Lite osäkert, måste jag säga. Det krävs lite finess för att få rullskidning att fungera, det är en fråga om teknik och vana. Vilka båda två ännu saknades idag.

Ovanan gjorde skidlänken riktigt helvetiskt tung, trots att jag bara tog en kortare sväng. Det jag inte kom ihåg var att det är så fysiskt utmattande med rullskidåkning! Herregud, jag hade blodsmak i munnen redan efter tio minuter. Måste vara någonting med den simultana kombinationen av muskelkraft och andfåddhet. Jag är van med att göra antingen eller - antingen lyfta Tunga Saker eller springa. Nu var det dubbelt upp.

Var faktiskt lite modfälld när jag kom hem och knappt orkade snöra av mig pjäxorna. Så slut! Av en liten ynka skidlänk! Tröstade mig med att det säkert var ovana, jag har ju inte precis slitit ut skidutrustningen de senaste åren. Men man tycker ju att löpningen skulle ligga till grund? Kanske borde dra till med lite intervallträning framöver. Sådant ger en förvånansvärd kick åt uthålligheten på kort tid. Lite löpning upp- och nedför branten i Roskaruka, eller något lämpligt motlut när man kan dra några veto på skidorna? Tål att tänkas på.

Gadd

Såg en kvinnlig person på Cittaris parkering med den gräsligaste tatuering jag någonsin beskådat. I alla fall tror jag att det var en tatuering, det kan ha varit ett fritt konstverk med tuschpennor också, Men jag betvivlar samtidigt att en brud i typ min ålder skulle rita på sig själv och sedan gå ut för att visa upp resultatet. På ett så jäkla konstigt ställe på kroppen dessutom - på vaden och upp bakom knävecket. Typ gula, gröna och röda figurer. Som en ganska färgglad spyplätt.

Är det en sak jag inte uppskattar så är det just tatueringar. Inte i någon form. Aldrig gjort. Ser inte poängen i att gadda in färg i huden och bilda mönster, symboler och bilder eller konstiga streck och konturer. Om man gillar färg på kroppen kan man väl i så fall ta en spritpenna och rita lite?

Det kan alltså inte vara själva motivet eller att man har en bild på huden som är poängen. Det måste vara själva effekten. Att man uppnår maximal coolhet på flera plan. Bara: "Uuh! Kolla in min dödskalledrake med tuffa eldslågor flammande ur ögonhålorna. Och coolast av allt: den är inristad! Med en vibrerande nål! Under huden!".

Jag tycker bara att tatueringar som fenomen är så inihelvete fula. Jag har sagt det många gånger förr, och jag säger det igen. Den dagen jag ser en snygg tatuering kommer jag att kliva in till närmsta tatuerare och be att få en gaddning jag också. Det har dock ännu inte hänt.

På en tidigare arbetsplats var det plötsligt en tid någon slags tatueringsboom, och flera av kollegorna var och gaddade sig, och visade upp resultatet sedan. Med det där stolta leendet som förutsätter att man ska berömma vad de har gjort. Jag hade himla svårt att agera naturligt då, kan jag berätta. Naturligtvis skrek jag inte: "Faa-an vad fult!", men jag kunde inte för mitt liv heller visa min fulla uppskattning. Eller min fulla uppskattning visade jag ju, men den var inte så stor. Jag försökte svara undvikande eller kommentera någonting neutralt om motivet, alternativt fråga någonting praktiskt, typ var de hade tatuerat sig och vad det kostade. Dock frågade jag inte om det hade gjort ont, för det ger jag ärligt sagt blanka fan i. Smärta - allra minst den som man orsakar själv - är inte det minsta imponerade. Hur skulle du reagera om jag stoltserade med att jag la en spik under stortånageln och sparkade i väggen? Med ett uppskattande "Wow!"?

Nej. Tatueringar är ingenting för mig. Jag ser ingenting snyggt i det. Absolut ingenting. Jag föredrar slät, enfärgad hud i all sin enkelhet. Det är naturligt och klassiskt vackert. Ganska ovanligt i dagens läge dessutom.

Och om - OM jag skulle drabbas av någon slags ålderkris om några år och börjar dilla någonting om att jag vill ha någonting riktigt sliskigt, typ kinatecken eller vad heter den där överrepresenterade blomman som alla ska ha i sin "unika tatuering", jo lotus , då vill jag att någon ger mig en rejäl käftsmäll och ber mig skärpa mig. Punkt.

Duktig flicka!

Nåja! Nu har jag städat mitt lilla råttbo! Jag har torkat damm av alla fönsterbräden, hyllor, alla grejer som står på dessa ytor, alla solkiga dörrkarmar med fingeravtryck är putsade. Mattorna dammade, golven dammsugna och -torkade, muggen är städad - rubbet!

Dessutom tog jag itu med det allra värsta. Japp. Golvbrunnen i duschen. Så fruktansvärt äckligt! Det är nog det värsta jag vet, att handskas med den där hårklumpen, inpregnerad med tvålrester, fett och damm som på något sätt bildas där. Icke desto mindre är det någonting man måste göra om man vill undvika stopp i avloppet och därpåföljande swimmingpool på badrumsgolvet.

Jag monterade sålunda loss golvsilen, grävde upp det som såg ut som ett illa medfaret bäverlik och putsade nogsamt golvbrunnen med a) en svamp och b) en avlagd tandborste. Rengjorde sedan golvsilen genom att pilla loss alla hårstrån och sedan tvätta den med samma tandborste. Det var ett riktigt äckelinferno, om någon är intresserad.

Det som vållar problem med städningen i övrigt är mina ben. Att de inte är längre, alltså. Jag har nämligen gott om spegeldörrar till mina garderober, sådana som sträcker sig från golv till tak. Jag själv sträcker mig dock inte från golv till tak, står mest och hoppar och sträcker mig och når bara dit jag når.

Hur som helst är det fejat och klart här nu. En viss skillnad onekligen.

Nöff

Hej från svinstian! Precis som alla andra skyllde jag på värmeböljan förra veckan, och bara: "Nu struntar jag i att städa, när det är så härligt väder" och hängde på stranden/Bryggan/terrassen istället. På söndag, när vädret blev svalare igen var alla bara: "Jamen nuuu har jag äntligen städat". Inte jag. Jag har inte städat ett endaste dugg. Varken före, efter eller under värmeböljan.

Jag är jätteduktigt på att Hålla Ordning omkring mig. Jo, på riktigt, fråga min mamma! Jag plockar undan och viker filtar och puffar soffkuddar och torkar diskbänken mi-nu-ti-öst. Men det där med att städa. Alltså dammsuga och faktiskt rengöra, det är jag sjukt dålig på. Eller dammsuga kan jag väl göra för all del, då och då i alla fall (har ju världens bästa dammsugare, mind you!). Men torka damm, putsa, städa muggen, tvätta kakel - nej. Det gör jag bara när dammet antar formen av korvar och typ rullar ner från hyllor och fönsterbräden av sin egen tyngd.

Känner dock på mig att en sådan där rengöring börjar vara på sin plats nu. Tyvärr. Måste nog städa ändå. Men inte idag. Kanske imorgon. Eller nästa vecka. Får se lite.

Pingst-pongst

Skulle sådär snabbt kuta via butiken, men tji fick jag. Stängt som bara den. Det är tydligen någon slags, eh... typ pingst ellää någå. Någon av de här så kallade kristna thingeys hur som helst. Som innebär att man får ledigt från jobbet om man har tur, eller bara att allt fanskap ska vara stängt om man har otur.

Ur Wikipedia: "Pingst, kristen högtid som firar att den helige Ande gav sig tillkänna för apostlarna i Jerusalem (Apg 2:1-13, 37-39)". Jaha. Nu har jag inte läst apostlagärningarna så särdeles noga, men jag tror knappast att det står att inte Chydeniacentret får vara öppet så att man kan få prova en klänning eller två.

Nu ska inte jag vara den som är den, men jag tycker att det finns viktigare saker att stänga ner hela systemet för. Alla de här rätt intetsägande dagarna - jag menar Kristi himmelsfärd är ju trevligt för att man får dubbel lön om man jobbar, eller får en bonusdag ledigt, men själva betydelsen - hur viktig känns den för den stora massan?

Man kunde - tycker jag - istället slänga in några röda dagar som är mera relevanta för majoriteten. Typ första måndagen i augusti skulle kunna vara "spendera en dag med din familj"-dagen, en fredag i mörka november kunde vara "fara på kaffe men en kompis du aldrig hinner träffa"-dagen, och en dag i mars kunde vara "ta en promenad på isen i marssolen"-dagen. En dag i maj kunde vara "picknicka med dina vänner"-dagen.

Det skulle vara trevligt med lediga dagar som innebär en viktig aktivitet, upprätthållande av sociala kontakter och färdigt dirigerat program. De flesta ligger ju ändå bara och dreglar på soffan på Kristi flygare vad jag vet. Eller tar en extra fylla kvällen innan, just för att man har möjligheten till att dregla på soffan följande dag. Och vilken kick det ger arbetsdagarna att få en dag ledigt för att gå i solen på isen eller inta vårens första picknick bland knoppar och kvitter. Hm. Jag ska nog skriva till presidenten och fråga vad hon tycker.

Nåja, jag fick dra till Abc en sväng och köpa frulle tills imorgon i alla fall. Och därmed köa i typ 25 minuter för två varor. Eftersom det tydligen står i apostlagärningarna att "I skolen genast fara åstad för att trängas i Abc med resten av Kokkola, ty så är det skrivet".

Rödlätt

Idag har det varit playa, playa, playa. Redan på morgonen drog jag till Sundmun och var en av de första på beachen. En mamma med en morgonpigg typ 1½-åring tultade i vattenbrynet. Inledde genast med ett morgondopp, och sedan har det bara varit sola, bada, sola, bada till långt in på eftermiddagen.

Nu kan jag konstatera följande. Den där solen vid vattenbrynet, det tog på så till den milda grad. Jag som vanligtvis inte bränner mig. Inte blir särskilt brun heller, eftersom jag är sådär av naturen ljus i huden, men jag brukar faktiskt inte bli röd heller. Nu blev jag visst det. Såpass att tjejen i kassan vid Bryggan bara "Oj, har du varit ute idag?" när jag skulle betala. Lite som en välkokt kräfta. Men det säger jag. Att lite röd hud var den där dagen på playan definitivt värd. Och för att resonera som man gjorde på 80-talet, så "måste det ju bli rött först, innan det kan bli brunt".

Ikväll blir det väl någon kall dryck på någon terrass har jag hört. Få se hur länge jag orkar, jag är helt yr i bollen av det här solandet. Dilemmat är nu kläder. Vad äger jag som är såpass minimalt att man inte smälter bort därute ikväll, och samtidigt ser anständigt ut? Svar: intet. Klänningen jag har på mig nu är skön, men definitivt för kort för att man ska kunna vistas bland folk. Det betyder att man måste krångla in sin svidande hud i något mera täckande, i alla fall knälångt. Hm.

Inte riktigt, fast nästan!

Följde de senaste dagarnas mönster ganska precis exakt idag också. Jobb åtta till fyra och därefter direkt ut till playan, simtur och sedan soltorka på stranden med Slash som sällskap. Den här sommarvärmen är bara för siisti! Det är så mäktigt med fullpackade stränder i lilla Kokkola.

Somande så skönt i solen idag igen, och vaknade en stund senare. Vände på mig och fortsatte njuta. Fläktade skönt från havet, alldeles perfekt väder. Päikkärit på stranden känns liksom avslappnande och njutningsfulla. När man däremot slocknar hemma på soffan och vaknar dreglande tre timmar senare känner man sig främst förnärmad.

Ikväll sådär en halv elvatiden var jag ute och åkte rullskridskor, och tog en sväng via Sundmun och playan ännu en gång för idag. Där var stämningen fortfarande på topp, barnfamiljerna hade åkt hem och lite ölburkar hade åkt fram, folk satt och njöt i solnedgången. Trevlig stämning var det hursomhelst, och fortfarande fuktigt och hett i luften.

Jag rullade fram på stranden längs en av cykelvägarna och fick plötsligt en Pacific Blue-flashback. Minns ni cykelpoliserna man tittade på som liten? Ett av mina favoritprogram! Där hurtiga polispojkar och -flickor iklädda sjuuukt tighta pikéskjortor och hjälmar med headset fångade skurkar på beachen. Konstigt nog fick de oftast lättast fast dem som rymde i bil. Bilar cyklade man lätt ikapp och typ prejade av vägen, men skurkar till fots sprang ofta undan cykelpoliserna. Intressant



I serien förekom dessutom påfallande mycket bar hud. Särskilt brudar som åkte rollerblades i minimala bikinin. Sådana kryllade det av på beachen i Santa Monica. Då och då någon joggande kille (ofta med freestyle), men överlägset mest bikiniskridskoåkare.

Lite så kändes det idag när jag kryssade fram på beachen, rullande mellan brunbrända typer i solbrillor som befolkade Sundmuns strand. Fast jag hade inte bikini. Annars - precis som i Santa Monica.

Ah!

Idag lyckades det bättre. Sov visserligen en liten päikkäri idag också, men det var helt i sin ordning, eftersom tuppluren togs på beachen. Efter jobbet åkte jag bara snabbt hemvia och svidade om till bikini och andra nödvändigheter, slängde ett par böcker i väskan och åkte ut till Sundmunplayan.

Gissa om där var folk? Man fick riktig charterfiilis (och nu menar jag på ett bra sätt) av alla utbredda handdukar, beachvolleyspelande typer, förbiglidande cabrioleter och motorcyklar, lite musik här och var, uppblåsbara vidunder och annat som hör strandlivet till. Och den tropiska hettan.

Sundmunplayan är bra på så sätt att det finns alternativ att välja mellan. Det finns fin sand, grovgrussand, stora gräsplaner och ett virrvarr av både vägar och cykelvägar över området. Dessutom flera beachvolleyplaner och trevliga kullar. Bara att välja var man hör hemma. Jag hörde först och främst hemma i svalt vatten kände jag, och hoppade i plurret en sväng det första jag gjorde. Svalt är förresten en underdrift. Det var faktiskt iskallt. Mycket kallare än i Gäddviken igår och i förrgår. Men skönt som fanken att neutralisera kroppstemperaturen lite.

Sedan tog jag plats på gräsplätten strax till vänster om sandstranden. Sand är egentligen väldigt läskigt att ligga i när man solar och badar. Det blir lite tjära-och-fjädrar-effekt, fast inte lika drastisk. Gräsmatta är bra mycket skönare, förutsatt att den finns vid vattenranden så man får den där sjöbrisen på sig.


Där låg jag då i ett par-tre timmar. Läste Slashs självbiografi (tack för lånet, nu har jag äntligen lite tid att läsa), slumrade, sov, vände på mig och lyssnade på sorlet omkring mig. En icke alls oäven torsdagskväll, eller vad tycks?

Nu ska jag även berätta en annan sak. Efter en varm dag på jobbet, solande och badande och lite för lite drickande kan det hända att en löprunda går ganska tungt. Även om man väntar till efter tio så att det ska ha hunnit bli lite svalare i luften. Det kan hända att fötterna är som bly och man sjunker ihop som en liten gubbe där man masar sig fram.

Men det kan också hända att man inte bryr sig nämnvärt om sådant. Utan mest njuter av sommarkvällen och blomdoften och de guppande änderna i Sundet. Sedan tog jag en sväng upp på Roskaruka på hemvägen också. Lätt motlut, kanske man kan kalla det. Men ajaj, så fint Kokkola var ur fågelperspektiv en kväll i juni.

Så att sånt

Efter en varm dag på jobbet somnade jag fånigt nog på soffan när ja kom hem. För att vakna about kvart över sex. Svettig, varm och allmänt trög i huvudet, Sådana här dagar är det inte riktigt meningen att man ska ligga och alstra värme på soffan inomhus. Lite dumt att en så fin eftermiddag går till spillo för att man sover. Mitt i vackraste sommaren och allt.

Så kom jag på att jag skulle fixa ihop den där lasagnen som jag ska ha med i mina matlådor till jobbet. Vars ingredienser jag köpte häromdagen. Mitt i mitt fucking stekande märkte jag att jag hade köpt allt utom själva lasagneingredienserna. Alltså såsmix och pastaplattor (ja, jag kör halvfabrikat). Så står man där då. Med ett halvkilo halvstekt köttfärs. Och ingenting annat. Jag stekte klart skiten, hivade den i en låda och slängde lådan i kylen, och tänkte att nu skiter jag i detta.

Sedan hoppade jag hastigt och lustigt i bilen och åkte först via stranden och tog en simtur i det ganska kalla junivattnet, och sedan vidare till Bryggan på kaffe med bästa L. Simturen och kaffekoppen fick liksom hjärnan att klarna till, och vi satt en stund i solen och dryftade väsentligheter.

När jag kom hem drog jag ut på en löplänk trots att det var ganska sent. Fantastiskt att skubba fram längs små vägar och nästan känna hur syréndoften ligger som ett moln över hela bygden. Svetten bara flödar och ansiktet bränner för att det är så varmt. Men vad det är härligt med dessa sommarkvällar.

Hemkommen (låg först och kved en stund av värmeslag på hallgolvet medan jag riskerade att åsamka vattenskador på parketten på grund av den svettpöl som bildades) tog jag en sval dusch, och just nu, när kvällen övergår till natt väntar jag på a) att lasagnen ska bli färdig (drog via ABC på väg hem och köpte lasagnegrejer) och b) att tvättmaskinen ska tvätta klart så jag får hänga upp morgondagens jobbkläder.

Så trots att jag sov bort - enligt mig själv - en alltför stor del av en vacker sommarkväll så hann jag alltså med:
-simtur
-Bryggankaffe med bästa L
-löprunda
-tvätta kläder
-fixa matlådor för fyra dagar framöver

Ha!

Sommarfiilis!

Sommarvärmen - där kom den! Även om jag inte får njuta av den särskilt mycket, solen silar in på mig genom persiennerna på kontoret, och jag har slängt upp fönstret ganska många omgångar idag. Här hemma också, när jag kom hem. Öppnade fönstren i alla rum, men den där korsdragseffekten uteblev. Kav lugnt som det var. Men ändå! Det ska vara varmt när det en gång är sommar, det håller jag fast vid.

Doften av syrén är tydlig, tack vare att hela halva Neristan är bevuxen med både lila och vita syréner. En söt, somrig doft ligger över hela stadsdelen. Med jämna mellanrum letar sig dessutom en lätt doft av tobak in genom de öppna fönstret, när någon av grannarna eller någon förbipasserande tar sig en cigg. Och hör här nu - det stör mig inte det minsta. Det doftar sommar och terrass.

Läste häromdagen en artikel om någon restaurang i Lovisa om jag inte minns fel. Som hotades av stängning för att några grannar hade klagat över oljudet och det störande momentet i att ha en uteservering i kvarteret. Man blir ju förbannad. Vad är det för värld vi lever i om det tammefan är störande med normalt ljud som bildas när folk lever och umgås? Det var alltså ingen nattklubb, ingen hårdrocksterrass - utan typ en uteservering som dessutom stängde ganska tidigt på kvällarna. Och som alltså är öppen några veckor på sommaren. Sådant stör folk sig på. Ursäkta, men då är det nog inte fel på restaurangen utan på grannarna. Om man väljer att bosätta sig i centrum får man räkna med ett visst bakgrundsljud. Sådant är ofrånkomligt!

Alltså man håller sig till reglerna, det tycker jag. Man parkerar bilen ute på gatan om man inte har bilplats, man tutar inte, man står inte på gatan och skriker upp till folk på balkongen klockan halv fem på morgonen. Man står inte och pratar i telefon för full hals i trapphuset, man är överlag tyst om man rör sig exempelvis nattetid i husbolagets allmänna utrymmen. Men ett normalt ljud måste ju få finnas. Hos mig har vi ibland suttit och skrattat, lyssnat på musik på lämplig volym och tagit några vinglas på lördagskvällarna. Ibland hör man samma sak hos grannen. Under hockeyfinalen hörde man spridda rop och jublanden i huset, trots att klockan var strax före tolv en vardagskväll. Det är sådant man accepterar.

Ibland går folk och sjunger på gatan och tar en öl på väg till krogen på helgkvällar, jag skulle aldrig få för mig att klaga över en sådan sak. Det är ju bara trevligt om folk har roligt. Ska ingen få röra sig, ingen få prata, ingen få ta en cigarett, ingen få sitta på en terass klockan nio en vardagskväll på semestern - bara för att det finns trångsynt och tråkigt folk? Nä, fy. Lite tolerans, hej.

Kaffe

Var på studentkaffe i helgen. Två ställen, närmare bestämt. Har inte varit på ett enda studentkaffe på säkert fyra år, eftersom jag inte har haft några bekanta i abiturientåldern. Nu slog jag till på två i år istället.

Gårdagen var varm och vacker. Lite småblåsig, dock. Vilket jag alldeles speciellt fick erfara när jag sprang via butiken och köpte studentrosor. Min klänning försökte envist göra en Marilyn Monroe på parkeringen och man fick hålla i fållen med bägge händerna för att försöka hålla den åt rätt håll. Alltså nedåt mot knäna, inte uppåt mot öronen. Men inte mer än en ljum sommarvind.

Så plötsligt, i bilen strax efter Åköströömbrooen slog det till och en riktigt tuff virvelvind brusade till och nästan böjde träden längs med marken, samtidigt som himlen blev helt mörk. Några minuter stormade det hysteriskt - och sedan var det frid och fröjd igen. Sedan var Öja utan el en bra stund, och studentfirarna kokade nervöst kaffe på hastigt lånade gasplattor och annat som fanns till hands.

Satt sida vid sida med en öjagubbe i en soffa på ett av ställena. Fast han tvekade till en början. "Den här brukar vara så reto i mun, så jag vet inte om man vågar sätta sig här. Vem ska hon nu släktas på?". Efter kaffet tog gubben fram sin insulinspruta och bara: "Psst. Ska du ha en sil?". Humor! För den som undrar så tog jag ingen sil. Fast det var lördag och allt.

På det andra stället klapade jag en snel hest som stod i en hage intill. Hästar är rock. De har snela ögon och mjuka mular och doftar genuint gott. Jag som har så bra med utrymme skulle ju lätt kunna ha en. I mittersta rummet (det som heter kontoret eller kajaklamineringsrummet, eller Jesusrummet) till exempel. Och drack lite mera kaffe och sånt. Efter allt detta kom vi per telefon överens om en träff med öjaflickorna, både vi som numera är kokkolabor och de som bor kvar. Som omväxling till allt kaffedrickande for vi. Till Bryggan. På kaffe. Så nu är bryggansäsongen inledd. För den som har något ärende efter kontorstid i sommar så lär jag hittas där framöver.

They see me rollin', they hatin'

Drog ut på premiärtur med rullskridskorna ikväll. Vad fan ska man säga förresten? Rollerblades? Inlines? Skrickskooan? Jag vet inte, jag åkte i alla fall på hjul, fyra per fot. Dock ska ni inte göra samma misstag som jag och köpa rullskridskor från Fila som jag gjorde i somras. De är nämligen skit. De jag åkte med förr var hundra gånger bättre fast de var utslitna och slutkörda. Filas modell - den jag har i alla fall - är definitivt b-klass. Kvaliteten är en helt annan. Sämre. Plastigare. Instabilare. Sitter sämre. Definitivt inget bra köp. Men för en amatör som jag som bara åker för nöjes skull spelar det ingen större roll.

Återstår att se om jag plockar fram rullskidorna i sommar också. I vintras var nämligen första vintern sedan jag lärde mig stå som jag inte skidade en enda meter. Och det var enbart en trevlig upplevelse. Ingen abstinens, ingenting med skidandet lockade. Inga förfrusna tår och kinder, inga blåskiftande fingrar. Inget fruset snor på kragen. Inget deprimerande evighetsstakande i Sandhagen med de som vi i branschen förr kallade för "sågare". Alltså de där typerna som varje kväll dyker upp, knäpper på sig skidorna och börjar såga. Skate med exakt samma rörelser - bredbent, styvt, utan glid eller frånskjut, utan teknik eller tempoväxling. Ingen skate utan stavar i utförsbackarna, ingen hoppskate i uppförsbackarna, inget Wassberg på slätterna. Bara sågande. Hundra miljoner varv runt trekilometersslingan. Så tråkigt att man somnar bara av att titta. För att inte tala om hur deras höfter, axlar och ryggar måste ta stryk av det ensidiga sågandet från samma sida hela tiden.

Rullskidande är en annan sak. Det är ett trevligare sätt att skida på. Skidning i valfri miljö (förutsatt att man har asfalt under hjulen), utan att tvingas följa ett ångestfyllt elljusspår, utan att frysa, utan att klä sig i lager-på-lager och utan att behöva valla och köra iväg till någon anläggning. Varmt och ljust och lättklätt. Ska se, kanske jag ska testa en runda här snart. För att se om jag hatar det. Jag sysslar nämligen inte med träning som jag hatar.

Idag konstaterade jag igen att jag inte kan utföra fysisk aktivitet (motion, träning, länk - vad man nu kallar det) i solbrillor. Åkte typ tvåhundra meter, sedan fick brillsen ta plats uppe på huvudet. Att springa med solbrillor skulle vara helt otänkbart. Jag är ingen solbrilletyp annars heller. Fan, så mörkt som vi har det här i landet nästan hela året känns det så fel att stänga ute solen när den äntligen lyser. Nå ibland, så kör jag brillor ändå.

Det jag inte kan fatta - sidospår - är att man prompt ska tvinga på bebisar solbrillor. Det om något tycker jag är så urbota dumt så jag vet inte vad. Spädbarnsexpert och erfaren bebishanterare som jag nu är. Kan inte fatta vad det skulle vara bra för. Hur många av er läsare hade solglasögon som spädbarn? Eller som ettåringar? Inte jag i alla fall. Har för mig att man brukar ställa barnvagnar i skuggan, eller typ fälla upp den-där-vad-den-nu-heter. Jag vet inte.

Störande. Tydligen.

Travade in på posten i förrgår för att hämta ut mitt paket med böcker. Hittade igen ett par böcker som jag tyckte att jag behöver i mitt arbete. En om stamning och en om språklig medvetenhet hos förskolebarn. Jag vet att många av er nu knappt hålls i byxorna av iver och intresse på grund av de rafflande ämnena, och genast kommer att överösa mig med förfrågningar om att få låna dem. Speciellt den där om språklig medvetenhet är säkert ytterst spännande för den stora massan. Men jag tycker att sådant är skoj. Och framförallt sjukt användbart inom mitt yrke.

Nåväl. Jag stegade alltså in på posten med ankomstavit i högsta hugg. Just då jag ställde mig i för att vänta på min tur ringde min telefon, och jag klev ytterst tydligt ur kön, vände mig lite bort och svarade. Pratade någon minut, och mitt inne i samtalet steg en gubbe framför näsan på mig och viftade med händerna och fräste: "Haloo! Älä nuku!", pekandes mot den lediga kassan. Som jag nu hade varit i tur att gå till. Om jag nu inte hade klivit ur kön och därmed givit andra signalen att de får gå före, eftersom jag synligt nog är upptagen. Vilket varje människa med ögon och förstånd kan fatta.

Jag vet inte jag. Om någon måste ta ett telefonsamtal och alldeles tydligt står och pratar, så skulle det inte komma mig för att avbryta honom eller henne. Jag skulle aldrig överrösta ett samtal eller störa en främmande människas privata ärenden. Och absolut inte genom att fräsa och hojta och vifta och vara otrevlig.

Som jag tidigare har sagt. Jag vet inte varför, men jag verkar bara ha en enorm förmåga att reta upp folk bara genom min blotta närvaro. Folk - särskilt gubbar - verkar liksom känna att de måste fräsa och sätta mig på plats var jag än befinner mig. Och jag kör alltid på samma svarstaktik - bemöta otrevliga idioter med extrem vänlighet. Det får deras otrevlighet att verka så mycket oproportionerlig i jämförelse. Förhoppningsvis får det dem att känna sig lite fåniga.

Alltså gav jag gubben min allra mest trevliga leende, svarade att jag inte köar, och erbjöd honom att för all del gå till kassan, varsågod. "Din uppenbarligen socialt handikappade jubelidiot utan vare sig hyfs eller taktkänsla. Eller ens fungerande syn", tillade jag tyst i mitt stilla sinne, och hoppades att han skulle drabbas av hjärtstillestånd eller i alla fall ytterst smärtsam halsbränna innan dagen var slut. Gubbjävel.

Arbete, arbete, arbete!

Rubriken kommer från en av de lustiga historier min mor har berättat från sitt jobb. Hon är barnträdgårdslärare och får alltså höra rätt mycket roliga grejer om dagarna. Det var någonting om att barnen lekte leken "arbete". En var liksom "chef", och stod i mitten och viftade med ena handen och mässade "Arbete, arbete, arbete!", medan de andra marscherade fram och tillbaka i takt med mässandet. Ungarna visste att de vuxna arbetar när de går till jobbet, men inte kanske exakt hur man gör, och vad det där med att arbeta betyder. Annat än att det är strukturerat och leds av en chef som skriker ut instruktioner.

På tal om arbete. Jag har slutat på jobbet. Eftersom mitt vikariat på sjukhuset skulle ha tagit slut småningom så sökte jag nytt jobb och fick det, och har sedan ett par dagar tillbaka jobbat som talterapeut på hälsocentralen. Det är delvis därför jag har haft så långa dagar den senaste tiden, eftersom jag har försökt färdigställa allt jag har påbörjat på sjukhuset innan jag börjar på en annan arbetsplats. Sisådär 8-22 har jag nog jobbat flera dagar, men nu borde det mesta vara under kontroll.

Sedan har jag jobbat med gradun också. Inte på arbetstid såklart, men också det kvällstid på kontoret. Till tio, till elva, och en kväll till tolv har jag skrivit. Så jag har praktiskt taget bott på jobbet hela maj månad. Som tur är har jag alltså inte haft några fritidsproblem! Det som är lite synd är att jag har varit tvungen att tacka nej till alla former av kaffedejter och umgänge med bekanta på grund av tidsbrist. Man känner väl sig inte lite töntig när man för femte kvällen samma vecka stånkar "Ööö, nääää.... jag jobbar ikväll!". Men det är ju som sagt bara en begränsad tid, för fan. Några månader orkar man med vilket tempo som helst.

Dessutom är det jävligt trendigt att vara stressad. Man har mycket att göra = man är en viktig och betydelsefull människa. Höhö :)