Sverigeveckan - tillbaka i Stockholm

Sista dagen i Sverige återvände jag till Stockholm för att spendera dagen där med min bror och kusin M. Vi gick lite på stan och tittade på kläder, men gjorde inga större affärer. En väska hittade jag på BikBok.



Det är ingen överdrift att säga att det pågår bröllopshysteri i den svenska huvudstaden. Eftersom Sveriges kronprinsessa* ska gifta sig i sommar finns det bröllopsprylar att köpa överallt. Det är vykort och porslin och kylskåpsmagneter, konfekt och till och med Royal Wedding-duschtvål.

Både M och lillebror insisterade på att vi måste promenera till Gamla Stan för att dricka kaffe, men jag var lite orolig över att det skulle bli bråttom. Jag skulle ta mig till hamnen och hinna med båten också. Efter att sällskapet hade övertygat mig om att vi hinner traskade vi iväg ändå, och Gamla Stan var bara ett stenkast därifrån. Så är det när man inte är hemma i Stockholm. Jag hade väntat mig en promenad på kanske 40 minuter tur-retur.


Gamla Stan var fint, även om vi inte hade tid att strosa runt, utan bara dök in på närmaste café. Det blev riktig svensk fika, med kaffe ur fina, mönstrade koppar och äppelkaka till. Jag som annars har nolltolerans på sötsaker utom på lördagar har fikat i flera omgångar i Sverige. Så hade jag bestämt innan och så blev det. Sverige är verkligen fikabrödets förlovade land. Här är det kaffe med dopp både på förmiddagar och eftermiddagar.

Efter den lilla pausen var det dags att ta sig till hamnen. Vi gick till Cityterminalen, där vi tog tunnelbanan till Slussen. Betänk detta: jag är från lilla Öja. Jag har bott i både Vasa och Åbo i flera år, men aldrig någonstans där man använt tunnelbana som färdmedel - och vilken egen liten värld det är där nere under jorden! Vilken fart!

Jag antar att man bara behöver göra det ett par dagar för att få in rutinen. Tunnelbana är ett förbannat enkelt, smidigt och snabbt sätt att ta sig fram, men för den oinvigde är det ett enda kaos. Allt går undan, folk springer och hoppar in och ut, de små blixttågen åker i rekordfart åt båda håll på bägge sidor av plattformen, och hela tiden är ett antingen på inkommande eller avgående.

Till och med rulltrapporna går i dubbel hastighet, och man ska för fan se till att hålla koll på sina fötter där man springer på och hoppar av dem. Och minnas att stå tryckt mot höger ledstång, för folk som har bråttom springer förbi en i rulltrappan i en jämn ström. Står du ivägen blir du översprungen direkt (eller knivhuggen och nerdrogad om man tror min mamma). Ingenstans kan man stå och tveka eller fundera - du ska ha fullständigt på klart vart du är på väg, annars blir du knuffad.

Samtidigt som vi hastade fram där i folkmassan fick jag en "remsa" av min bror, samtidigt som han i farten instruerade mig om vart jag skulle gå, och vad jag skulle säga. Sedan stämpel-stämpel, genom tunnelbaneporten, springa efter lillebror, hoppa på en av plåtrören och med vinande fart susa iväg mot Slussen, och snabbt som ögat hinna av. Ett eget litet äventyr när man "e från landi".

En liten promenad senare var jag framme vid Vikingterminalen och kunde checka in. Återigen sökte jag mig neråt, neråt och neråt under bildäck tills jag var framme i min egen lilla tryckkammare en bra bit under vattennivån, minihytten i klass Q.


Tidigt följande morgon tog vi iland i Åbo hamn. Jag packade ihop mina tillhörigheter och gick för att vänta på att få gå av båten. Det tog ett litet tag, så jag satte mig på den mjuka mattan utanför hissen medan jag väntade. Inte ett ord på något annat språk än ryska hördes här nere, jag kände mig riktigt exotisk med mina bekväma leggings och sneakers jämfört med alla snäva byxor, högklackade stövlar i leopardmönster, grällt lackade naglar och omsorgsfullt sminkade ansikten som är typiskt för ryska kvinnor.


*Jag hatar när någon av oss finländare refererar till svenska kungligheter som "kungen" eller "kronprinsessan". Det är inte våra regenter! Vi är finländare och har ingenting med Sverige att göra. Vi pratar om "presidenten" när vi menar vårt lands president, när vi talar om "kungen" kan vi mena vilken jävla kung som helst, till exempel Elvis. Man ska säga "Sveriges kung" om man menar honom! Det är sådana här saker som gör att vi kallas för hurrit, och som får finskspråkiga att på allvar fråga om vi hejar på Sverige eller Finland i ishockey.