Imorse nynnade jag lite smått när jag cyklade iväg genom ett mörkt, regnigt Kokkola strax efter halv åtta på morgonen. Sällan har man varit så glad över regn! Regnet gjorde den redan tidigare blixthala marken om möjligt ännu mera livsfarlig. Hela stan täckt av ett buckligt islager som det nu strömmade regnvatten över. Och beckmörkt var det. Och morgontrafik.
Men regnet betyder att det var plusgrader och att det betyder att den här förbannade, alltför tidiga äckelsnön och prematura vintern snart kan vara ett minne blott. Ingen snö förrän i december, har jag sagt. Inte minsta isfläck, inte minsta fjuttflinga. Därav mitt fåniga flin när jag slirade fram sidledes längs Kokkolas gator.
Ruggigt halt var det i alla fall. Absolut värsta cykelföret som finns. Egentligen fullständigt våghalsigt att cykla, men jag vägrar att låta vädrets makter bestämma över mitt sätt att förflytta mig. Dessutom skulle jag långt-bort-i-stan för att delta i ett möte klockan åtta. Skulle jag "slunkk å gaa" i en evighet? I regnet? Nehe.
Skulle dessutom via sjukhuset för att hämta lite grejer på väg till mötet, så jag konstaterade att gipset finns nära till hands ifall jag skulle volta med cykeln. Nästan så jag kunde krypa in till akuten med flera brutna ben i kroppen.
när har nu ett benbrott hindrat en riktig cyklists framfart... senast gubben bröt armen cyklade han hem fyra kilometer med en arm bruten och ett par söndriga tänder. väl hemkommen bad han om skjuts till akuten...
SvaraRaderanåmen ja lovar ta bra hand om de på akuten ifall du kommer inkrypand med brutna ben nan daa :)
SvaraRaderaalegni >> Han är som Gunde Svan, din man. Min gamla idol, som du kanske minns?:P
SvaraRaderaIda >> Fint! Ja vill ha svart gips!:) Ja gick förresten förbi en väldigt Playboy:ig Skoda på parkeringen jeromdaan. E he na som du känder till?:P