Tyky-päivä

Tjena mittbena! Har tillbringat dagen i Kalajoki med att bland annat spela frisbeegolf. En programpunkt under tyky-dagen jag nämnde häromdagen. 

Drajvär och puttär. Vet inte om det var så avgörande för resultatet att jag skiftade mellan dessa olika modeller beroende på kastlängd med mera. Mest gick det åt helvete ändå. 

Sån tur då att det var sjukt vackert väder och en ren fröjd att trava omkring på sanddynerna i kalajokiterrängen. Mmm, friskluftsförgiftning. 

När jag kom hem svidade jag snabbt om och satte punkt för arbetsveckan med ett spinningpass. I onsdags var jag förresten på ett sådant där Grit-pass jag pratade om här tidigare. Bara en spydde denna gång, vet inte om det är en bra eller dålig sak. Instruktören Timo delar i alla fall ut extrapoäng åt den som kräks under passet. Det ni. 

Lättroad

Så länge jag var borta på en skolning igår hade en av it-pojkarna varit och installerat en ny, jättestor skärm och ett sprillans nytt tangentbord på mitt kontor. Det är lustigt hur lättroad jag är ibland, för jag fick liksom en extra kick i form av arbetsmotivation bara på grund av en sådan sak. Fick undan en del pappersarbete bara för den sakens skull, att det kändes roligt och spännande med ny apparatur.Särskilt tangentbordet var jag lycklig över, för det var på något sätt lättbearbetat. Skön fiilis i tangenterna, smidigt att skriva på. Om någon vecka kanske jag ska investera i färggranna gem eller varför inte ett nytt, fräscht limstift. Om jag är så enkel att tillfredsställa, menar jag.

Fast egentligen är det väl de små detaljerna som gör det. Till exempel är det roligare att städa om man har möblerat om på ett trevligt sätt, och så smakar kaffet gott ur en ny, fin mugg. För att inte tala om träningsmotivation, att köpa nya skor eller träningsbrallor. Eller vad fan, inte ens det. Just nu är jag till och med peppad för att jag har köpt ett nytt hänglås till skåpet på gymmet.

Nu blir jag nästan rörd över hur lite jag är nöjd med. Lite som när jag som liten fick sådana där färgglada små godisägg av påskharen och enligt mors utsago lyckligt lekte med dessa i en evighet. Utan att alltså fatta att det var godis och att man hade kunnat äta dem.

Imorgon ska jag till Kalajoki och spela frisbeegolf, bara en sådan sak! Vi har alltså tyky-päivä med jobbet, därav det lite mera ovanliga fredagsprogrammet. Enligt programbladet börjar vi med kaffe och "kimppakivaa". Jag undrar.

I övrigt var det en viktig grej jag skulle blogga om, men nu har jag glömt bort vad det var. Tanken slog mig idag vid lunchtid och jag var på vippen att skriva en minnesanteckning i telefonen, men för att citera Lisa i Bullerbyn: "Äsch, det är ju bara sju saker, det kommer jag ihåg". Och sedan köpte de ju ingen falukorv. Eller Farlig Korv, som jag trodde att det hette som liten.

Nu måste jag avsluta detta innan det barkar iväg alldeles.

Herkkis

Vad är riktigt juttun med detta med hösttrötthet? Jag har tydligen drabbats av något liknande, för särskilt den här senaste veckan har jag ett sådant oerhört sömnbehov att det är ett SKÄMT. Kunde lätt sova dygnet runt, känns det som. Den uppmärksamme bloggläsaren vet dessutom att jag inte är någon morgonpigg person ens i vanliga fall, så man kan ju gissa hur fiilisen är där sjutiden på vardagsmorgnarna. Just det.

Imorse och i går morse var det buskallt när jag ställde mig iväg till jobbet. Jag som typ sådär allmänt hatar kläder och att vara påbyltad stegade iväg i sommarkavajen och ballerinor - visserligen denna gång med små nylonstrumpor i, men ändå - över den frostnupna gräsmattan. Kollegorna förfasade sig och undrade om jag inte frös. Nja, frös och frös. Lite onödigt svalt kanske, men jag fryser fortfarande hellre än har tjockt med kläder på mig. Ibland undrar jag om jag inte har det som heter "aistiyliherkkyys" på finska. Hatar ju kläder som sitter tight (som jeans, de klämmer på min mage!) och så hatar jag pyjamasar och nattlinnen (de korvar sig!) och så hatar jag lager på lager och allmänt att ha för mycket kläder på mig. Yllesockor hatar jag också att ha på mig. Vad vet jag?

Akta're vad vi har jagat i helgen

I lördags när alarmet pep klockan 05.45 undrade jag vad jag riktigt hade gått och lovat. Med tanke på hur mycket jag gillar sovmorgnar, alltså. Men det var dags igen för min årliga utfärd med pappa på älgpass i öjaskogarna, och då är det bara att sluta gråta med huvudet i dynan och hoppa i kläderna. Var lite sen i starten så jag hann inte dricka något kaffe och ingenting, bara packa på mig ordentligt med kläder och hoppa i bilen.

I exakt den här stunden kände jag en sällsam lycka sprida sig i min småhuttriga kropp. Rykande hett kaffe som porlar ur termosen ner i koppen, en fuktig oktoberskog och brandgula löv runtomkring. Och i snäckan i örat rapporter om att det var älg på gång. Måste förresten utifrån sett se ganska märkligt ut när två personer med lågmäld röst sitter och pratar i skogen och med jämna mellanrum tystnar mitt i en mening och stirrar rakt ut i luften. Detta alltså när någon meddelade något i radion.

Och visst hade vi ett bra pass! Det dröjde inte länge innan rapporter om att ett djur var på väg rakt mot oss och skulle korsa vägen vi satt vid. Närmare info meddelade att det tyvärr denna gång var fel sort, så vi fick bara vänta på älgen och släppa igenom den.

Det kännspaka brakandet hördes snart mellan träden, klamp, klamp, klamp. Lugnt och sakta klev älgen upp på vägen, ställde sig precis som en måltavla med sidan mot oss och klippte med öronen. Jag fotade. Sedan dunsade den ner i diket och fortsatte på andra sidan vägen.

Ett par minuter senare kommer Honken med nosen i vädret, duktigt följande spåren. Bara att fånga och berömma. Fel sorts djur med duktigt spårat ändå.

Ett par timmar senare kommer en större och kraftigare tjur glidande. Tar sikte rakt mot oss, men när han ser oss skyggar han undan och tar en liten lov längre bort. Också den älgen var "fel", alltså inte en sådan vi jagade, så den fick vi också släppa vidare. Också här kommer en duktig hund i orange halsband ett par minuter senare, bara att fånga in, klappa och släppa in i bilen. 

Vi hade ett pass till lite senare också, och där fälldes en kalv, och sedan var det en bra stund vid slakthuset med att putsa ur och klä av älgarna skinnen. Sedan var det en ganska frusen och mör flicka som åkte hem till stan, hällde upp ett vinglas, kröp upp på bastulaven och nästan somnade. Som väntat efter en dag i skogen.

Orsaken till att jag nu sitter och bloggar är som så många gånger förr att jag väntar på att golven ska torka. Har efter mycket uppskjutande äntligen fått röven ur vagnen och städat mitt lilla skitiga hem. Nu borde jag bara slänga de vissnade blommorna på verandan åt fanders och köpa ett par ljungtuvor. Och på fredag ska vi klippa häcken, min bror och jag. Med det är då det.

Arkiv X

Ibland fastnar jag i min egen blogg. Igår var det typ hösten 2010 jag började sitta och bläddra i och satt och ooh:ade och aah:de åt det ena med det andra. "Var det DÄR jag var?" och "Var det SÅ jag tänkte?". Funny shit, det där med att ha ett arkiv att gå tillbaka i.

Har just återgått till arbetsveckan efter en synnerligen lugn helg. I fredags var jag så trött när jag kom från arbetet att jag gick raka spåret in i sovrummet, rev undan täcket och föll huvudstupa med ansiktet i kudden. Somnade på studs. För att sedan vakna och dra till gymmet en sväng innan veckoslutet fick ta vid på allvar. Rätt bra använd tid.

I lördags bland annat slappade jag. Det och städade och badade bastu. Eller ja, det jag uppskattar mest är ju att invirad i en handduk dricka rödvin på verandan, men nog var jag inne på laven också emellanåt. (Efter bastun somnade jag på soffan och vaknade 02.30, men det ska vi inte prata så högt om här).

Och just nu sitter jag och väntar på min bror som ska komma hit "på kaffe". Det betyder alltså att någonting har gått sönder. Eh.

Redo för sommaren!

Det gäller att vara ute i god tid, menar jag. Därför tog jag nyss och klickade hem en ny termosmugg att ha med till Punakalliot om sisådär 8-9 månader. Har förgäves letat termosmuggar i butikerna halva sommaren och hösten, men inte hittat någon som tillfredsställer mina behov. Jag ska ha en mugg i trevlig färg, stor storlek, utan handtag. Nu hittade jag av en händelse på nätet en blåblommig en av märket Sagaform som snart är på väg hem till mig.

Har som jag nämnde här tidigare i höst haft ganska högt tempo på att slita ut termosar på senaste tiden. Det började egentligen med termosen jag köpte till pappa i farsdagspresang förra året. Den med så kallad "kaverimuki", alltså en mindre mugg inuti muggen som korken består av. Tänkte lite småsjälviskt på älgjakten, nämligen, och att jag var den som skulle få vara "kaveri" och bruka lillmuggen. Nå, knappt hann den termosen vara i användning innan jag lyckades vrida loss hela innanmätet och termosen var entinen.

Pappa köpte en ny termos. Den i sin tur lånade jag när vi var till Ohtakari med flickorna i somras. Och där på stranden vred jag sönder även den termosen, metallhöljet lossnade och så var det med den saken.Måste vara för att jag är så oerhört stark.

Och en vacker dag på Punakalliot tryckte jag på knappen till min rosa termosmugg för att den skulle gå från stängd till öppen - och så hördes ett litet skrammel inifrån inandömet. Och så hade hela funktionen som stänger termosen och hindrar kaffet från att rinna ut lossnat, och termosen läckte. Nog för att jag använde den ändå, och lyckades spilla kaffe till exempel på bilgolvet och i väskan under sensommaren. Oh, well.

Jag är en riktig jävel på att ha sönder termosar, som ni kanske märker. Borde kanske ha klickat hem en fyra-fem stycken medan jag ändå höll på. Nåja.

Hänt i helgen och så vidare

Ny vecka, nya akrobatiska tricks! Har haft en sympatisk dag på jobbet och har förutom det vanliga klientarbetet fått undan lite pappersjobb som står på kö. Förhoppningsvis får jag gjort mera av den varan resten av veckan också, för det finns att ta av.

Häromdagen klev jag in på en bensinstation och var tvungen att köpa en Iltalehti, vilket kanske sker en gång på tre år. Men när man på förstasidan bongar en bild och en rubrik om Slash så är man så illa tvungen. Oberoende om den är i frimärksstorlek och man egentligen vet allt i artikeln redan. Slash är Slash.

I lördags var jag på en inflyttningsfest i Öjan. Massor med bybor och annat löst folk. Eller ja, det var väl nog mest bybor. Jag och B satt bland annat i värdens säng och spelade Tre kort tills jag hade förlorat tillräckligt många gånger för att få leidon. Då sa vi "screw you" åt Öja och beställde taxi till stan och for till Calle istället. (Taxin hade vissa svårigheter att hitta fram, så vi fick springa genom en gigantisk sandhög och smutsa ner skorna och därefter ännu ta emot ett förvirrat samtal från taxichaffisen som frågade var vi egentligen var. Men det löste sig). 

Sedan Calle, som sagt. Där jag bland annat fick ett glas vin som smakade så rävpiss att det garanterat var något fel på skiten, men eftersom jag är en konflikträdd liten lort så gick jag inte ens och klagade. Och strax innan valomerkki måste jag ha sett på något vis ynklig ut, för en av bartendrarna klappade mig försiktigt på armen och frågade om "allt är okej med mig". Detta för att jag stod och funderade på någonting i kanske tjugo sekunder och därmed inte hade flinet upp till öronen just i den stunden. Jag gillar Kaarle, där känner man sig omhuldad och omskött. Som när Heikki i dörren kallar alla för "ystävä" och önskar god natt när man går ut. En gång klämde jag förresten fingret i en dörr i karaokebaren och en av vakterna i narikkan plåstrade om mig så noga så jag blev alldeles rörd.

Det om det. Nu far jag och tränar, hejdå.