Ett litet kaos

Igår fick jag ett flertal (två är ett flertal) förfrågningar om att hänga med ut som sällskap på ööli med damerna L och B. Chaufför var ordnad och skulle till och med hämta upp mig från farstubron. I sådana situationer måste man i princip tacka ja. Trots att jag likt kvinnor överlag inte hade nåååågonting att ta pååååå miiiiig. Nå, lite kläder letades fram, jag hoppade i duschen och korkade en lonkero innan bilen var på gårdsplanen. Mot Kokkola.

Det blev ett kort besök på Amarillo innan vi fortsatte tvärs över torget och till Onnela några kvarter bort. En relativt lugn kväll med ett par kalja och lite dansande med flickorna. Träffade dessutom på två av favoritarbetskompisarna från i somras, vilket ledde till spontant kramkalas på dansgolvet. Dock är det ganska svårt att försöka a) höra b) förstå c) tala med folk i sjuhundra decibel och med folk som dansar på alla sidor om en. Dessutom på finska. Nå, jag gjorde mitt bästa. Hoppas jag inte gjorde bort mig, typ visade tummen upp och nickade om någon sa att hennes farmor dött eller något i den stilen...

Måste bara berätta om en rolig incident. Vi satt i den lite lugnare avdelningen kring ett bord och smuttade ööli och talade sinsemellan. Som det ibland sker kommer då någon och ska avbryta en. Okej, inget illa i det - det är klart man får komma och prata med folk på krogen, det är ju det som grejen. Men när det absolut måste ske just när man håller på berätta någonting viktigt, och dessutom är personen en Mycket Berusad Typ som står och svajar och klipper med ögonen på halv stång.

Jag har dessutom inte riktigt pokka att be folk fara åt helvete ur min åsyn. Tänk om det är en jättesnäll människa som aldrig har vågat tala med någon, och när han försöker så får han en verbal käftsmäll. Men jag gillar inte att folk ska komma och tränga sig på. Inte när man är ute med sina kompisar man inte träffar så ofta och vill umgås ute på krogen.

Ibland brukar vi ta till "jag kan inte finska-tricket". I Kokkola blir folk nämligen väldigt handlingsförlamade när man inte "kan" finska. Jag och B skakade alltså ivrigt på huvudena och låtsades inte förstå någonting när en svajig typ kom och frågade om han fick slå sig ner.

Den här var dock envisare än så. Han bytte sludderspråk. Till engelska "DUU JUU *hick* MAJND IF AIJ *hick* JÅIN JUU?!". Jag vände mig mot B och skulle diskret muttra lite, då den höga musiken plötsligt tystnade. Vilket resulterade att jag i den tysta baren formligen skrek: "EI SAATANA!". Typen såg lite chockad ut, och i samma sekund drog musiken igång igen, varpå L mittemot viftade med armarna och skrålade "Y.M.C.A!!!". B blev så road av situationen att hon vek sig av ett gapflabb.

Tvärtemot vad detta låter som, krälade vi alltså inte omkring dyngfulla. Det råkade bara bli ett litet kaos där inom loppet av tre sekunder. Stackars typ. Han lomade iväg.

Kryss i rutor

Ei saakeli... Har suttit och påtat vidare med mitt frågeformulär under förmiddagen. Frågeformuläret som ska bearbetas och ställas iordning så att jag snart kan göra en pilottestning med det. Funkar pilottestningen som den ska är formuläret redo att användas för att samla in material till the big G, alltså gradun. Det går väl sådär. Sämst är jag på att trixa ihop alla dessa rutor och tabeller. Och detta är alltså ännu bara vanliga rutfält.

Med en av mina bröders hjälp lärde jag mig igår att klicka fram små fyrkanter för deltagarna att kryssa i. Detta är på sjuåringsnivå... Jag känner att jag antagligen skulle ha en själsfrände i Närpes i detta sammanhang. Hon spottar och svär nästan lika högt som jag när det ska ordnas med tekniska saker. Tänk att få göra ett formulär på konceptpapper med linjal - ah!

Då och då har jag haft sällskap av Sven. Han får egentligen inte vara i datorrummet på grund av alla sladdar och fanskap, men under mitt vakande öga är det okej. Han satt stillsamt på golvet och tuggade hål på en plastpåse...

Igårkväll styrde jag, L och B iväg på kvällskaffe. Vi kom osökt in på ämnet tv-serier, och märkte med nästan skräckblandad förtjusning att vi kunde räkna upp majoriteten av karaktärerna i Sunset Beach och Tre Kronor. Samt deras strulande hit och dit, vem som hade ihop det med vem, vem som blev psykiskt sjuk, vem som dog och återuppstod, dem som hade en ond tvilling. Var tvungen att knacka fram Tre Kronor på Youtube imorse innan jag började skriva och titta på några klipp. Morgonkaffe i sällskap av Klimax, Bimbo, Salongo, Kenta, Reine, Verner och Gunvor. Inte illa:)

Mat - usch!

Jag inser nu att jag nämner ordet "mamma" i varje blogginlägg. Kanske lite ohälsosamt mycket, med tanke på att jag är en Vuxen Dam med Eget Hushålle (citat Lotta på Bråkmakargatan) och Ordnad Ekonomi. Bah!


Min mamma har nya gångstavar. Rosa! De fick dock stå kvar på farstubron när jag drog ut och sprang en sväng ikväll. Det är fortfarande varmt i luften, man kunde inte tro att det bara är några veckor kvar till jul. Jag sprang bland annat en snutt längs Öjavägen i vägbelysningens sken. Det är trevligt att springa när skog och åkrar ligger beckmörka vid sidan av vägen.

På ett ställe sprang jag förbi en hage. Jag kunde ana två hästar som stod på andra sidan staketet. Stora och varma stod djuren där mellan trädstammarna. Annars såg jag inte många levande själar under min runda.


Jag har inte varit det minsta - det minsta - hungrig på flera dagar. Känns som om jag skulle kunna vara utan mat i resten av mitt liv. Ingenting lockar att stoppa i munnen. Inte mat. Inte frukt. Inte någonting sött. Inte smörgås. Inte ens tuggummi. Kaffe tvingar jag i mig för att jag inte vill återuppleva gårdagens horrorupplevelse på grund av koffeinbrist.

När jag hade varit ute och sprungit, duschat och bytt kläder trampade jag nästan upp en stig i parketten mellan kök och vardagsrum för att jag inte kom mig för att laga någonting att äta. Till sist stekte jag en ytte-pytte-omelett på ett ägg och tvingade i mig.

Kattnytt

Temat på mammas jobb, barnträdgården, är denna vecka husdjur. Till hennes stora förtjusning blev hon ombedd att idag ta med katten Sven på studiebesök. Besök för att studeras, alltså. Jag tror nästan att mamma var den som njöt mest av besöket, trots att en kissekatt är ett ganska roligt överraskningsmoment under en morgonsamling för småttingar.

Stackars Sven som är van med att få vara ifred och traska runt i ett stillsamt hus med max fem personer närvarande samtidigt kände sig nog ganska malplacerad när han besökte dagiset. Att omringas av en massa konstiga små människor var nog lite overkligt. En och en fick tassa fram och paja katten. Konstigt hur sådant kan vara så spännande när man är liten. Det är ju bara en katt.

Ett av barnen hade speciellt svårt att hålla rumpan på bänken. Som av misstag befann han sig hela tiden med sin lilla knubbiga hand på Svens päls. "Sätt dig ner, Petter" upprepade dagistanten ett tiotal gånger, och Petter satte ner baken en liten stund. För att tio sekunder senare gradvis förflytta sig över golvet till katten för att paja igen. Ens minne är inte så långt när man bara är två äpplen hög:)

Efter att alla hade fått paja på Sven, se på när han åt godis och sjunga en sång för honom, tog jag med honom för att gå hem till tryggheten igen. Knattarna kom ut i tamburen för att vinka hej-hej till katten. Hemma igen tror jag att stackarn är lite ur balans. Han satt på fönsterbrädet i sovrummet och stirrade med vitt uppspärrade ögon på mig sist jag såg honom. Helt chockad:)

Bakverk och huvudvärk

Jag fortsätter att passa på och baka lite när det nu finns någonstans att stoppa bakverken. Skafferier, frysbox och andras munnar, till exempel. Igår bakade jag mockarutor, en gammal klassiker som i vårt släkte har sentimental status. Min fammo bakade alltid mockarutor, och ett kalas hemma hos henne och faffa utan detta bakverk har nog aldrig existerat.

Hur det nu var blev det inte läge för kaffe på hela dagen igår. Det var en del annat, jag bakade, och jag var ute och gick med bästa L, så var jag till stan och det var det ena med det andra. Framåt kvällen när vi satt och stirrade på tv kände jag plötsligt Det Som Inte Händer Mig hända. Alltså huvudvärk. Den kom som en blixt från en klar himmel, och slog ner rakt i skallen på mig.

Gott folk, jag är ingen huvudvärksexpert, men ska det faktiskt gå till såhär? Hela huvudet och ner i nacken värkte så förbannat intensivt. Vänster öga gick inte att hålla öppet, det högra litegrann. Jag kallsvettades, så ont gjorde det. Och illa mådde jag så förbannat. Som tur hade pappa just kokat kaffe, och när han står vid spakarna innebär det starkt sådant. Becksvart som synden. Just vad jag behövde. Problemet var bara att få i sig fanskapet, så illa som jag mådde.

Fick lägga mig på mammas och pappas säng (den var närmast) i mörkret. Kastade in en Panadol och svepte en stor kopp kaffe med makt. En halvtimme senare redde det upp sig. Men fan vad obehagligt det var.


Min mamma bäddar åt Sven innan hon går och lägger sig. Favoritfilten han alltid sover på, lagom ihopskrynklad i favoritstolen. Och en liten kudde:)

Kamerasnack

Eftersom min egen kamera nu behagar krångla försöker jag hålla tillgodo med mors. Den och jag kommer dock inte överrens det minsta. Min egen Nikon, en basic vardagskamera jag köpte någon gång på 2004, med 3,2 megapixlar (jo, kamerorna hade så få megapixlar på den tiden) har funkat utmärkt. Med den har jag enkelt fått en massa fina bilder, med hur bra skärpa som helst.

Det ska gudarna veta att jag inte är någon proffsfotograf, och inte har jag heller något intresse av att bli det. Jag vill mera vara en tillfällesfotograf, en som knäpper bilder på allt och ingenting, sådant man bara råkar se i vardagen. En typisk bloggfotograf. Som fotar ett trevligt kaffeställe, några snygga löv, en ekorre, ett par söta tanter. Inte heller vill jag släpa runt på en bökig systemkamera för att få maximalt perfekta bilder. Hellre en liten, okej kamera man kan ha i fickan överallt.

Men morsans kamera vill inte som jag vill. Det blir suddigt, grynigt och oklart. Det blir fulare på bild än i verkligheten. Närbilder blir inte bra, trots att jag ställer in skärpan för det. Bilder på avstånd blir inte heller bra. Alla människor man fotar med den kameran blir konstiga. Hmpf.

Favorit i repris

I och med den oerhörda läsarresponsen när jag producerade ett liknande inlägg för ett par dagar sedan, kommer här en favorit i repris. Dags för ninna-ninna-ninna-naa - boktipset!

Återigen en av mors böcker som hon stack till mig en gång inför en tågresa för att jag skulle ha någonting att läsa. Sist jag åkte tåg rafsade jag i all hast med mig två tjocka reklamkataloger från Kodin Ykkönen och Anttila från hallmattan. Båda två Christmas edition. Jag hade kommit nästan till Tammerfors innan jag hade plöjt igenom alla julprydnader, fönsterbelysningar och leksaker. Alla sätt att fördriva tid på tåg är bra!



Nå. Nu skulle jag inte tala om reklamtidningar, utan istället om denna. Befriaren av Lars Hesslind. Också den en gammal bok som jag inte vet om man kan få tag på mera. Det är en av de böcker jag nästan sträckläst från pärm till pärm.

Handlar om livet på den lilla ön Stormö någonstans ute i den svenska skärgården. Det är fattigt och bedrövligt, och folk på ön sliter och släpar för att på något vis hållas vid liv. Det enda glädjeämne som finns på ön är i princip att supa till då och då. På kredit, såklart. Det enda som kan rädda folket på Stormö är den präst som till all lycka blir sänd till dem. Han ska blåsa liv i en för tillfället icke-existerande församling och få ordning på folket.

Det blir en radikal förändring när pastor Morath stiger iland på Stormö. Han har en klar vision om hur frälsningen ska gå till, och de desperata, fattiga öborna följer honom blint. Som väntat glider projektet dem ur händerna, det spårar ur totalt. Till och med pastorn själv får storhetsvansinne och snart kunde man tro att det är Gud själv som står i predikstolen på söndagarna.

En intressant historia är det. Gripande och målande berättad, man ser framför sig den vinpinade ön med det fattiga folket, och man förstår deras tillit till pastorn som kommer som en frälsare. Om ni får möjlighet - läs!