Temat på mammas jobb, barnträdgården, är denna vecka husdjur. Till hennes stora förtjusning blev hon ombedd att idag ta med katten Sven på studiebesök. Besök för att studeras, alltså. Jag tror nästan att mamma var den som njöt mest av besöket, trots att en kissekatt är ett ganska roligt överraskningsmoment under en morgonsamling för småttingar.
Stackars Sven som är van med att få vara ifred och traska runt i ett stillsamt hus med max fem personer närvarande samtidigt kände sig nog ganska malplacerad när han besökte dagiset. Att omringas av en massa konstiga små människor var nog lite overkligt. En och en fick tassa fram och paja katten. Konstigt hur sådant kan vara så spännande när man är liten. Det är ju bara en katt.
Ett av barnen hade speciellt svårt att hålla rumpan på bänken. Som av misstag befann han sig hela tiden med sin lilla knubbiga hand på Svens päls. "Sätt dig ner, Petter" upprepade dagistanten ett tiotal gånger, och Petter satte ner baken en liten stund. För att tio sekunder senare gradvis förflytta sig över golvet till katten för att paja igen. Ens minne är inte så långt när man bara är två äpplen hög:)
Efter att alla hade fått paja på Sven, se på när han åt godis och sjunga en sång för honom, tog jag med honom för att gå hem till tryggheten igen. Knattarna kom ut i tamburen för att vinka hej-hej till katten. Hemma igen tror jag att stackarn är lite ur balans. Han satt på fönsterbrädet i sovrummet och stirrade med vitt uppspärrade ögon på mig sist jag såg honom. Helt chockad:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar