Ajaj, det har gjort ont att vända på sig i sängen inatt. Hela jag känns som ett stort blåmärke. Eller det känns som om alla muskler (eller där det borde sitta muskler, höhö) har vridits loss från sina fästen. Och som om huden har slitits loss en decimeter från köttet. Men det är en bra typ av smärta. Mörbultad är verkligen ett mycket målande uttryck i detta fall.
Solen turbolyser idag, och asfalten ligger bar och torr. Sitter som bäst och väntar på efterlängtat lördagsbesök, sedan kanske det blir en tur via stan på cykel. Med solbrillorna på nästippen, of course!
lördag 9 april 2011
fredag 8 april 2011
Knåda
Idag gick jag till massören efter jobbet. Skrev ju här tidigare att högeraxeln har djävlats, och dessutom har hela övre delen av ryggen och axlarna varit så spända att jag har känt mig som en liten tennsoldat.
Är det inte konstigt så säg. Under somrarna med åldringshemsjobb var det korsryggen som blev uppfuckad. Av allt lyftande och springande på stengolv och vändande i sängar och svåra arbetsställningar. Nu har jag inte lyft några mummun sedan i somras, och korsryggen har varit i topptrim. Att sitta och skriva utlåtanden framför datorn (oftast med krum rygg, och med pannan nästan i skärmen medan man envist bankar på tangentbordet) får däremot området kring skulderbladen att protestera. Alltjämt ere naa! Och nufötiides foltsi e pitå!
Nå, idag har jag då igen tagit plats på massagebänken, och det om någonting är något jag gillar. Den där smärtan är så skön på något vis, även om man största delen av tiden vrider sig som en liten mask och kvider fram svordomar mellan sammanpressade läppar. Massören svor för all del lite han också, eftersom vissa delar av min kropp enligt utsago var "satans spänd". Visserligen kan man tycka att en tight kropp är en bra sak, men kanske inte just i den meningen. När jag reste mig från bänken såg jag stjärnor en stund. Kanske blodet som började nå upp till huvudet för första gången på länge?
Nu sitter jag här, öm och mörbultad. Ryggen ser ganska bra ut, men känns som om någon slags jordbruksmaskin har kört över den. Ett och annat blaffigt blåmärke börjar också framträda, men det ger ju bara street cred. En rätt bra avslutning på en arbetsvecka, eller vad tycker ni?
Är det inte konstigt så säg. Under somrarna med åldringshemsjobb var det korsryggen som blev uppfuckad. Av allt lyftande och springande på stengolv och vändande i sängar och svåra arbetsställningar. Nu har jag inte lyft några mummun sedan i somras, och korsryggen har varit i topptrim. Att sitta och skriva utlåtanden framför datorn (oftast med krum rygg, och med pannan nästan i skärmen medan man envist bankar på tangentbordet) får däremot området kring skulderbladen att protestera. Alltjämt ere naa! Och nufötiides foltsi e pitå!
Nå, idag har jag då igen tagit plats på massagebänken, och det om någonting är något jag gillar. Den där smärtan är så skön på något vis, även om man största delen av tiden vrider sig som en liten mask och kvider fram svordomar mellan sammanpressade läppar. Massören svor för all del lite han också, eftersom vissa delar av min kropp enligt utsago var "satans spänd". Visserligen kan man tycka att en tight kropp är en bra sak, men kanske inte just i den meningen. När jag reste mig från bänken såg jag stjärnor en stund. Kanske blodet som började nå upp till huvudet för första gången på länge?
Nu sitter jag här, öm och mörbultad. Ryggen ser ganska bra ut, men känns som om någon slags jordbruksmaskin har kört över den. Ett och annat blaffigt blåmärke börjar också framträda, men det ger ju bara street cred. En rätt bra avslutning på en arbetsvecka, eller vad tycker ni?
torsdag 7 april 2011
Jeansterapi
Kolla här. Dagens oufit, precis som utlovat: jeans! Lite ovant och stelt, och man måste sitta som folk för att inte visa halva arslet - men det gick ju bra. Inga panikattacker och inga kräkreflexer. Ska nog fortsätta med mitt en-jeansdag-i-veckan-projekt.
onsdag 6 april 2011
GRADUHESTEN RAPÅRTERAR
HESTEN E TRÖT OCK VIL INTE SKRIVA GRADU. HESTEN VILL JÖRA ANDRA KLADA OCH ROLIGA SAKER. MEN VAD HAR HESTEN FÖR VAL?
måndag 4 april 2011
Löftet
Den uppmärksamme läsaren minns kanske att jag en gång beklagade mig över att jag inte kan bära jeans. Det bara går inte, jag får klaustrofobi av jeans. Jag vill kräkas när de klämmer på min mage, jag får panik när de skaver på höftbenen. Ändå tycker jag att ett par riktigt välsittande jeans är det snyggaste man kan ha på sig.
Jag har inte använt jeans på år och dag. Har gjort något försök då och då, men slitit av mig dem nästan direkt. Det är just det där med att sitta tajt kring mage och rumpa som är så otäckt, känns som ett pansar. Nu håller jag på att bli en grottmänniska. Eller som de där sjukligt feta 450-kilos människorna som ligger övertäcka med ett lakan eller är klädda i tältliknande paltor. Sån blir jag.
Så nu tänkte jag som följer. Härmed inleder jag projekt jeansterapi på allvar. På allvar men försiktigt. Vi börjar med en dag i veckan. En dag i veckan blir det jeans. Ingen pardon. En dag i veckan kommer jag att dra på mig jeans och gå till jobbet. Detta ytterst intressanta och på alla sätt världsförbättrande projekt kommer att följas upp i bloggen.
Kanske jag blir en jeanstjej vad det lider? Jag hoppas!
Jag har inte använt jeans på år och dag. Har gjort något försök då och då, men slitit av mig dem nästan direkt. Det är just det där med att sitta tajt kring mage och rumpa som är så otäckt, känns som ett pansar. Nu håller jag på att bli en grottmänniska. Eller som de där sjukligt feta 450-kilos människorna som ligger övertäcka med ett lakan eller är klädda i tältliknande paltor. Sån blir jag.
Så nu tänkte jag som följer. Härmed inleder jag projekt jeansterapi på allvar. På allvar men försiktigt. Vi börjar med en dag i veckan. En dag i veckan blir det jeans. Ingen pardon. En dag i veckan kommer jag att dra på mig jeans och gå till jobbet. Detta ytterst intressanta och på alla sätt världsförbättrande projekt kommer att följas upp i bloggen.
Kanske jag blir en jeanstjej vad det lider? Jag hoppas!
Ingen riktig blogg
Världens trögaste bloggerska här, hej. Eller blogg och blogg förresten. Som jag tidigare har sagt så bör en blogg uppdateras allra minst varje dag för att få bära det namnet. Helst sådär 3-4 skrifter per dag. Men icke. Snarast kunde man kalla detta "sporadiska anekdoter då och då". Blogg - pscht!
Helgen gick i lugnets tecken. Gjorde tappra försök att bli filosofie magister (alltså få klar gradun), men det är si som så med motivationen. Eller ja, motivationen att bli klar är väl ungefär åttahundra på en skala mellan ett och tio. Motivationen att skriva är mera... två och ett halvt. Men jag knegar väl på. Försöker intala mig själv att en rad skriven är en rad mindre kvar att skriva.
På lördag eftermiddag ringde telefonen och jag blev bjuden på promenad tillsammans med P och lille J som drog stockar i vagnen hela rundan. Var tvungen att öppna den-där-grejen-man-täcker-vagnen-med för att kolla om P faktiskt hade kommit ihåg att plocka ner lille J eller om vi gick runt och drog en tom barnvagn. Det hade hon, minimänskans nästipp stack upp mellan filtarna.
På sundkanten var det pintjockt med sovande änder. Det myllrade av dem, och de låg blickstilla. När man stannade och tittade på dem kunde någon av dem sömnigt öppna ett öga och lojt glutta tillbaka.
Lördagskvällen blev en såpass rafflande historia att jag somnade på soffan sisådär en tiotiden, för att vakna klockan två. "Det var den lördagskvällen det" som pigan Lina i Lönneberga skulle ha sagt. Så att på det viset.
Nu är det kvällskaffe i Neristan.
Helgen gick i lugnets tecken. Gjorde tappra försök att bli filosofie magister (alltså få klar gradun), men det är si som så med motivationen. Eller ja, motivationen att bli klar är väl ungefär åttahundra på en skala mellan ett och tio. Motivationen att skriva är mera... två och ett halvt. Men jag knegar väl på. Försöker intala mig själv att en rad skriven är en rad mindre kvar att skriva.
På lördag eftermiddag ringde telefonen och jag blev bjuden på promenad tillsammans med P och lille J som drog stockar i vagnen hela rundan. Var tvungen att öppna den-där-grejen-man-täcker-vagnen-med för att kolla om P faktiskt hade kommit ihåg att plocka ner lille J eller om vi gick runt och drog en tom barnvagn. Det hade hon, minimänskans nästipp stack upp mellan filtarna.
På sundkanten var det pintjockt med sovande änder. Det myllrade av dem, och de låg blickstilla. När man stannade och tittade på dem kunde någon av dem sömnigt öppna ett öga och lojt glutta tillbaka.
Lördagskvällen blev en såpass rafflande historia att jag somnade på soffan sisådär en tiotiden, för att vakna klockan två. "Det var den lördagskvällen det" som pigan Lina i Lönneberga skulle ha sagt. Så att på det viset.
Nu är det kvällskaffe i Neristan.
fredag 1 april 2011
Två saker
1. Kalla det kvinnlig intuition, magkänsla eller vad som helst. Men underskatta det inte. Vissa saker har man bara en mycket stark föraning om. Man får bara den där speciella fiilisen att här är det någonting skumt. Den ska man lita på.
2. Det allra första intrycket är ofta det som senare visar sig vara det rätta. När alla bitar faller på plats och man får bakgrunden förklarad.
Då kan man nicka och för sig själv konstatera att människan är nog mera än bara kött och blod och nervsynapser i hjärnan. Det finns någonting djupare också. En förnimmelse, ett undermedvetande, någon slags själ. Mycket mystiskt och väldigt fascinerande.
2. Det allra första intrycket är ofta det som senare visar sig vara det rätta. När alla bitar faller på plats och man får bakgrunden förklarad.
Då kan man nicka och för sig själv konstatera att människan är nog mera än bara kött och blod och nervsynapser i hjärnan. Det finns någonting djupare också. En förnimmelse, ett undermedvetande, någon slags själ. Mycket mystiskt och väldigt fascinerande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)