Räknar sekunder. Två arbetsdagar återstår, och det är inte det jag håller på räknar ner till. Har haft riktigt kul på jobbet på sistone, det jobbar så trevliga brudar på min nya avdelning, och så har vi fått vara ovanligt många per skift ibland också. Så där så man faktiskt hiner göra någonting, och inte bara rusa fram och tillbaka och slarvsköta alla. Det är inte kul. Nu har man fått sitta och paja en och annan gubbe eller gumma, hålla handen när man matar och göra det i lugn och ro, kamma någons hår bara för att de tycker att det är skönt, och duscha i makligt tempo så att man får ge lite extra hårbottensmassage samtidigt som man schamponerar:)
Har varit tvungen att vara i Öja sedan i eftermiddags efter jobbet, men det känns som en evighet. Har haft lust att krypa ur skinnet eller göra vad som helst här flera gånger redan, men så kan man ju inte göra. Här finns ingenting som tilltalar mig, jag vill bara bort. Det känns precis som i Åbo, jag blir arg bara av att tänka på att jag är fånge här. Det ironiska är att jag just nu hundra gånger hellre skulle vara i dyng-Åbo. Hur ska man tolka det? Jag vill egentligen inte vara någonstans. Åtminstone inte någonstans där det finns folk. Folk är det värsta jag vet. Den värsta jag har att göra med kommer jag dock inte undan hur jag än skulle flytta. Det är nämligen jag själv.
Hur som helst - här finns bara irritationsmoment. Ingenting löper! Saker som har gått sönder fortsätter att vara trasiga i evighet, amen. Jag har exempelvis fumlat efter skor i mörker det senaste halvåret, eftersom lampan i tamburen icke längre är. Varmvatten finns aldrig. Fram till i våras fanns det en (1) stekspade i hushållet, och denna fanns undantagslöst i diskmaskinen, odiskad. Varje matlagningssession inleddes därmed medelst handdiskande av stekspade. Samt stekpanna, såklart. I iskallt vatten, naturligtvis. Mika tappade småningom tålamodet - han lagar mat i detta hus cirka en gång i månaden, och insåg trots detta att man behöver mer än en stekspade - och köpte i smyg en till sådan och smugglade in den i köket. Numera finns här alltså två odiskade stekspadar, så nu får man välja vilken man diskar. Under rinnande, kallt vatten.
Jag hatar just denna typ av kråtasi!!!
Nu ska jag andas lugnt och tänka på att jag imorgon får vakna i lugn och ro och läsa morgontidning och dricka kaffe. Kanske en tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar