Det värsta jag vet

Jag ska berätta en sak. Jag hatar att prata inför publik. Det är det värsta jag vet, värre än köttsoppa, jakobstadsdialekt och Povel Ramel. Med andra ord inte alls bra. Jag blir svettig redan vid blotta tanken på att stå och predika inför en församling, och undviker in i det längsta att göra det.

Tyvärr är det så att jag går en kurs i röstrubbningar, och till den hör att vi i grupper på två eller tre ska förbereda och hålla en föreläsning om röstergonomi åt en grupp människor i ett röstyrke. En sådan grupp människor jobbar exempelvis som aerobicinstruktörer, bartendrar, sångare eller radiopratare. Och det är det grupparbetet jag, Hoffi och Julia har filat på den senaste tiden. Men jag har inte ens vågat tänka och än mindre skriva att vi håller på förbereder en föreläsning, för jag skulle antagligen flippa ur av nervositet. Man kan alltid låtsas ignorera saker och ting, men imorse var det vår tur, vare sig jag ville eller inte!

Jag kan ärligt säga att jag inte har sovit mången blund inatt. Kände mig kräkfärdig redan när jag lade mig, och tankarna bara snurrade i skallen. Jag vill inte! Gruppen vi skulle föreläsa för var själva föreläsare, och vi visste att de kunde vara ganska många, eftersom de är kring 40 i personalen. Fyrtio ögonpar, ett stort auditorium, och så en liten Maja längst fram. Tänk er det scenariot. Det var just det jag gjorde, därav sömnsvårigheterna:)

Somnade av och an några svängar, och drömde bisarra drömmar varje gång - och varje dröm handlade om vår föreläsning. Jag försov mig. Kom försent. Glömde vad jag skulle säga. Folk skrattade. Jag skämdes. I den sista drömmen svimmade jag av nervositet och vaknade på sjukhus med blod som strittade åt alla håll. Vid det laget tyckte jag att dessa drömmar började bli lätt överdrivna, så jag steg upp.

Och som man kunde ha väntat, så var det ju inte det minsta farligt. Nervositeten fanns inte ens i verkligheten, för trots mina illa varslande drömmar kändes det - faktiskt - bara trevligt och tryggt att stå här framme. Det gick hur bra som helst, jag fick sagt allt jag hade tänkt utan att stressa och allting verkade klaffa! Publiken verkade dessutom genuint intresserad och ställde till vår glädje massor med frågor. Fin feedback och en full femma av professor S som satt på bakersta raden och höll ett vakande öga på oss!

Och nej - jag är inte alls dramatisk...