Julhälsningar från Varikko

Julafton 2016 firades enligt tradition vid Varikko med familjen. Ni vet, gran, ljus, glögg och en och annan pepparkaka. Lillebror hade i sista stund fått förhinder, så han kunde inte närvara utan firade jul i Åbo, det lilla livet. Men vi facetime:ade lagom till snapsen, så det var inget problem i sig.

Här, i soffan tillbringade jag majoriteten av julaftonskvällen. Med ett rödvinsglas på armlängs avstånd, naturligtvis. Vi spelade spel, pratade strunt, undvek att titta på styggelsen "Kan du vissla, Johanna" precis som under tidigare år. 

I år gjorde vi någonting mycket revolutionerande. Vi åt nämligen julmat EFTER Kalle Anka i år, istället för exakt klockan 14.00 som vi alltid brukar göra. Här blåser förändringens vind, hör ni! Mamma vaktar dock alltjämt noga som en stövare vid julbordet, precis som seden påbjuder. Om man vill testa om hon är på hugget så kan man avsiktligt hoppa över någon av rätterna på bordet, för att genast få ett "TOG DU INGEN SENAPSSILL?!" med höjda ögonbryn från moderskapet. Lika komiskt varje år. 

Ja-a. Det är något med julen. Det där inkörda, traditionella, upprepande mönstret varje år (utom då i år switchen med julbord/Kalle Anka-körschemat). Känns tryggt att veta vad som kommer att hända, att man vet vad som är på gång. När kvällen led mot sitt slut tog jag min vana trogen den nya julklappsboken under armen och drog mig tillbaka till flickrummet och bäddade ner mig. Bra så.

Julförberedelser

Och ni gissar rätt, damer och herrar. Jag håller igen på att betala räkningar och har därmed datorn igångvevad, vilket i sin tur inbjuder till att blogga. Hade i vanlig ordning samlat en präktig hög med fönsterkuvert bakom brödrosten i köket innan jag skred till verket. Vet inte varför det är just där jag uppbevarar obetalda räkningar, men det är på något vis ett lämpligt ställe att sticka in kuverten när man får dem. Om man orkar hämta dem ur postlådan, vill säga. Redan det brukar vara ett litet projekt.

Nå. Nu är referensnumren inskrivna, alla klick gjorda och pengarna dragna från kontot. Lugnt igen en liten stund då. Passade på att köpa mig en lämplig julklapp samtidigt, nämligen genom att betala putkiremppan som gjordes här för en tid sedan. Det var väl en trevlig julklapp så säg? Ett fungerande avloppsystem är väl någonting alla önskar sig?

Häromdagen klev pappa in med årets julgran under armen. Min kaveri Niinistö undrade med ett fniss om det var samma gran som ifjol, för den var förvillande lik. Jag hade beställt en "bullerbygran, tack", och pappa visste precis vad jag menade. Ni vet, de där gammaldags, lite mindre, breda granarna som man hade förr i tiden. Just en sådan ska jag ha här i mitt hem. Hemmet som för övrigt är en gammalt frontmannahus, vad passar då bättre än en gammaldags gran? Det gäller att hålla sig till temat! Eller det behöver man ju såklart inte, var och en får göra exakt som de vill. Men jag vurmar ju lite för sådant där gammalt och mysigt. I min gran finns det därmed inga fransiga glitterremsor, inga röda tomtar, ingen skrikig stjärna i toppen, inga lila bollar och ingenting sådant. Bara en ledljusslinga och några små polkagrisstänger. Just så som jag vill ha det. Vad bra att man fär bestämma själv!

Julklapparna är köpta också. De flesta på nätet och några få i butiken. Jag gillar ju julklappar, speciellt det där med att komma på något bra, packa in fint och ge bort. Och också att få någonting som givaren har tänkt ut och skaffat och som man får öppna. Satt igår på golvet i vardagsrummet, lyssnade på p3-dokumentärpodcaster och packade in klappar med tända ljus på soffbordet. 

En vecka kvar nu då. Sedan blir det julfirande vid Nyströms. Det brukar vara en rolig historia som följer ett exakt mönster. Kanske ni får höra mera om det sedan. Beror på om jag har några räkningar att betala då. 

I Åbo

Häromkvällen ringde min storebror och kom på kaffe. Ni som har följt bloggen en längre tid vet att det innebär mera än just bryggandet och drickandet av sagda dryck. Det innebär nämligen också att jag har en lista på saker som inte funkar som han reder upp.

Den här ryggen tillhör sakkunnigheten själv. Här kollar han duschavloppet som har dragit lite dåligt senaste tiden. Sedan förflyttade vi oss till vardagsrummet, där persiennens vridfunktion hade upphört att fungera. Jag plockade fram en låda i vilken jag förvarar gamla kablar, rörbitar, udda skruvar och annat skräp som har blivit över vid något tillfälle. Brodern grävde runt lite i lådan, hittade en plastbit med vilken han raskt byggde den trasiga persiennen, och så var det fixat. Man kunde såklart ha åkt och köpt den lilla reservdelen som hade gått sönder, men varför inte göra saker MacGyver-style? Jag säger det igen - det finns INGENTING den här mannen inte kan fixa.

Den här bilden är från i torsdags, då jag satt på tåget till Åbo, dit jag skulle på skolning i dagarna två. "Logopediskt perspektiv på läs- och skrivsvårigheter" stod på schemat. Det var mycket med mikronivå och makronivå samt fonologiska kontra morfologiska strategier. Jag var helt yr i huvudet när vi var klara på torsdag kväll. Kan delvis bero på att jag hade haft väckning klockan 04.15 den morgonen för att hinna med tåget. Snark.

Jo, och sedan fungerade jag som talare på en logopediträff på kvällen också. Det var ju lite oväntat, inte riktigt sådan jag brukar pyssla med, men okej.

Här sitter jag på domkyrketrappan och väntar på att få min lillebrors lägenhetsnyckel levererad. Skulle nämligen sova hos honom, men han jobbade kväll. Lite äventyrande via butiken och en taxiresa senare damp jag ner i soffan hemma hos honom. Helt totalt dödsslut, slocknade som ett ljus och vaknade bara delvis till liv när han kom hem. Sedan borstade jag tänderna och kröp till kojs på riktigt, medan lillebror drog iväg en sväng för att titta på en keikka på någon bar. "Jag var nog så trött igår - vaknade inte ens när du kom hem inatt", sa jag åt honom vid morgonkaffet följande dag. "Vadå inte vaknade? Vi pratade ju!" svarade han. Jaha. 

Cleanin' out my closet

Fick något slags ryck igår och vräkte ut kläderna ur min synnerligen kaotiska garderob. Har redan länge stört mig på att den är överfull med grejer jag inte använt på flera år, att jag aldrig hittar något och att jag har flera plagg med prislapparna kvar, som jag inte ens minns att jag har, eftersom de är inträngda i något skrymsle längst bak.

Häromåret sålde jag en del på loppis, men det är ett tidskrävande göra, eftersom man först ska fixa loppisplats någonstans, sedan gå igenom och prissätta kläderna och sedan med jämna mellanrum åka dit och hålla ordning och sedan dessutom packa ihop de flesta kläderna och ta hem igen, eftersom de inte blivit sålda. Orka, liksom.

Googlade fram att UFF har praktiska insamlingsplatser här i stan, en av dem rätt nära mig. Där man alltså bara packar kläderna i förslutna plastpåsar, slänger in i inkastet och så är det klart. Någon hämtar upp kläderna och så fraktas de till Afrika och Indien, enligt vad jag förstod på hemsidan. Det är ju bra, en afrikansk kvinna har säkert mera nytta av en klänning jag har tröttnat på än jag.

Det blev tre sprängfyllda kassar med kläder jag petade in i inkastet, plus en kasse som åkte direkt i soporna, eftersom kläderna hade hål eller annars var ofräscha. Dagens goda gärning gjord, och så fick jag ordning i klädskåpet på köpet. Rekommenderar andra att göra samma sak, Minimani har en snygg och praktisk insamlingspunkt på parkeringen, dit bara!

Gick lite bananas i mitt sorterande, eftersom jag ju har en tendens att sväva iväg när jag en gång börjar på med någonting. Det slutade med att jag plockade fram min Dymo-apparat och började märka klädkorgarna med puttinuttiga texter. Här var jag tvungen att börja sansa mig själv. Vad skulle ske härnäst? Ordna strumporna i nyansordning..?

Gårkvällen var lugn och sansad här i det Kronqvistska hemmet. Kompisarna var bortresta respektive på kvällsjobb, så jag fick underhålla mig själv. Tände ljus, kröp under filten i soffan och låg och bläddrade på Youtube tills John Blund kom och tog mig. Ah, relaxing. 

Öronbarnet

För ett par år sedan hade jag öroninflammation. Paus för skratt. Kommer inte ihåg ifall jag bloggade om saken då, eller om jag nöjde mig med en stillsam instagramuppdatering. Hur som helst så tycker man ju att dylika barnsjukdomar borde ha gett med sig ungefär i fyraårsåldern. Icke i mitt fall, säger jag bara! Det var i och för sig fråga om s.k. hörselgångsinflammation, inte inflammation inuti självaste örat. Dessutom helt och hållet orsakad av undertecknad själv, efter att ha petat lite förstrött i örat med en tops en tidig morgon. Klick, sa det bara, så var örat totalt stendövt. Hörde verkligen ingenting, och det var en märklig känsla. Tänkte väl att asch, det där reder sig nog av sig självt, och försökte fortsätta som om ingenting hade hänt. Tills jag märkte att jag inte riktigt kunde utföra mitt jobb utan fungerande hörsel. Och småningom började till och med balansen lida, kunde knappt gå rakt. Fick dra till jouren och få örat spolat och sedan börja med en antibiotikakur. Sedan var det inte mer med det.

Nå. Det där var alltså för ett par år sedan. Tycker ju att det hade räckt med det. Men så häromveckan började det ömma i örat. Jag tänkte först göra som jag brukar - ignorera saken och låtsas som det regnar. Men det blev värre och värre. Och värre. Till sist började själva örat svullna upp. Och hörselgången svullna igen tills det bara var ett litet hål synligt. När så en morgon också själva HUVUDET började svullna upp (såg ut som E.T, alldeles bullig runt örat och käken) så var jag tvungen att krypa till korset och dra till arbetshälsovården. Sköterskan ryckte nästan till bakom sitt skrivbord och sa att hon - citat - "aldrig sett något liknande" och bokade snabbt tid till en läkare.

Läkaren hummade och klämde på käke och öra (medan jag hoppade till och gnydde då och då, för det var sjuhelvetes ömt vid det laget), mumlade någonting om inflammationer och spottkörtlar och allt vad det var. Fick en tiodagars antibiotikakur och kortison direkt i örat. Tydligen någon inflammerad körtel som totalt hade barkat av och spridit sig i hela området kring örat. Håhåjaja. Allt ska man testa på.

Det här droppade jag i örat under de där tio dagarna, och småningom tog det skruv. Huvudet antog normal form igen utvärtes (insidan är nu som den är...), och så var det med den saken. Märkliga saker som händer och sker. I skrivande stund börjar väl örat vara sig likt, det också. Hörseln är dock alltjämt selektiv. Va?

På jaktstigen

Igår morse ringde alarmet på 05.45. Det hör inte direkt till vanligheterna på lördagsmorgnar, kan jag meddela. Förutom ungefär en gång om året kring oktober-november någon gång. Snubblade upp ur sängen, fixade i ordning en matsäck, hoppade i mina nyinköpta gummistövlar och styrde iväg mot Öja i beckmörkret. Ni gissar rätt, det var åter en gång älgjakt på gång.

Tidigare år har älgjakten mest bestått av att sitta blick stilla i ett älgtorn och långsamt bli alldeles, alldeles genomfrusen, trots ungefär fyra lager kallingar och de varmaste ytterkläder garderoben har att komma med. Dubbla vantar, fleeceunderställ, ylletröjor och goretexjackor. Samtala viskade, lyssna på rapporter i öronsnäckan och kanske, kanske se någon älg om man har tur.

I år var vi "hundkarlar", pappa och jag. Det betyder mera att man går under hela dagen, så man behöver inte frysa på samma sätt. Figaro, pappas ett-och-ett-halvåriga jämthund är under inskolning till att bli älghund, så det var honom vi hade med oss.

Farbror Jägare och Figaro. Här hade Figaro just hittat en stövare som det blev fullt slagsmål med, man såg bara tänder som blänkte i något slags virvlande inferno av två arga hundar. Och två hundförare som försökte slita dem ifrån varandra. Det lyckades efter en stund.

Det är kanske safe to say att Figaro är "under skolning". Den lille vännen vet nämligen inte riktigt ännu vad han ska göra. Eller jagar, det gör han. Småfåglar och ekorrar och typ allt som rör sig. Älgar var det dåligt med där ute i öjaskären, vilket förstås kan sägas till Figaros försvar. Man kan ju inte jaga sådant som inte finns.

En fin dag var det i alla fall! Vi gick och gick, genom lingonris och över stenrösen och gungande, blöta mossar. Jag fick lära mig vad en ormgran var, hur en korp låter och varför vissa granar får gula skott istället för gröna. Och så pausade vi med hett kaffe och macka på en sten. Grillade korv i slakthusets grillkåta. Annars en perfekt jaktdag, men vi fick ingen älg. Det var ju ett minus i protokollet, annars blev det mest plus. 

Somnade som en stock på soffan när jag kom hem, för det hör det till att man ska efter älgjakt. Orkade med nöd och näppe släpa mig i en het dusch. Sedan var jag inte särskilt social den kvällen.

Idag har jag städat, grundligt och ordentligt. Dammsugit, moppat golv, städat muggen. Bytt sängkläder och tvättat lakan. Dammtorkat och röjt undan osammanhängande högar med prylar som alltid samlas på bänkskivor och skrivbord. Så en sväng till Öja för kvällskaffe, och så satte jag mig vid datorn och betalade en bunt räkningar. Nu är man väl förtjänt av en dusch, lite Youtube och sedan sängen. Tycker jag i alla fall. 

HEJ MAMMA

Min mor ondgjorde sig senast igår över att jag inte uppdaterar bloggen längre. Vilket hon i och för sig har rätt i, det senaste inlägget publicerades visst innan semestern. Hoppsan. Jag kan försvara mig med att jag åtminstone är aningen mera aktiv på Instagram, om någon nu känner att de vill följa mig där. Heter majahenrika, för den intresserade.

Nu är det snart oktober, men för den som känner att de vill ha en snabbuppdatering gällande till exempel sommaren och sådär kan ju fortsätta läsa. Det kommer en liten genomgång nedan.

Det var en LÅNG semester. Fem veckor, för att vara exakt. På den tiden hinner man med ett och annat. En sväng till Gotland, till exempel. Flög ner med men goda vän Niinistö genast i början av semestern och tillbringade ett förlängt veckoslut bland raukar, får och trevliga människor. På bilden ovan badar jag i Blå Lagunen, en av höjdpunkterna på resan. Annat vi hann med var skumpa i visbynatten, färjan över till Fårö och lite kändisspaning (bland annat Alex Schulman i sin cabriolet, Mathias Fredriksson på rullskidor och så Tjorven på Rute stenugnsbageri). Bodde hos min trevliga kusin med familj och huserade i en mysig stuga på deras tomt.

Vädret var ju fint, bara de sista två veckorna var det lite kyligt och regnint, men överlag var jag nöjd. Läste i trädgården, solade i skären, umgicks med vänner. Min gode vän S från Sverige kom på besök en helg, och vi sjöng allsång, drack vin och pratade viktigheter.

Även efter semestern åkte jag ut i skären under helgerna. Drack kaffe på terrassen, doppade mig i det salta vattnet och åt rökt abborre och grillat älgkött. En eftermiddag satt jag och pappa på varsin pall och länsade havtornsbuskarna på bär. Ett stickigt göra. 

Återvände så till jobbet i slutet av augusti och har alltså nu hunnit jobba några veckor. Ännu ska gräsmattan klippas några gånger innan det är dags att undvika krattandet (sådant GÖR jag bara inte) och kanske småningom bli tvungen att ta på sig vantarna när man går till jobbet. 

Idag är det söndag. Har just druckit sent morgonkaffe och funderar på att dra ut och springa en sväng. Imorgon sparkar vi igång en ny vecka med jobb, träning och kanske kvällskaffebjudningar hos grannen Niinistö. Allt är i sin ordning.