Så ska en slipsten dras!

Jo, se - det blev en riktigt lyckad lördagskväll! Med början kring ett köksbord där viktiga saker såsom massturism, bastulavar och klädinköp diskuterades. Lite senare klöste en gravid katt mig lite i foten, och så åkte vi iväg. Till Jakobstad, riktigt. Inte konstigt att jag hade städat upp mig i klänning och strumpebyxor.

Startade mjukt på en liten pub där vi satt och kollade tremilen samtidigt som vi förfriskade oss lite. Det är viktigt att komma ihåg att dricka regelbundet under en tremil, har jag hört. Lite senare fick vi mera sällskap kring bordet, och fortsatte sedan till Stadshotellet.

Var först nästan automatiskt på väg rakt fram, men så bromsade närpesbon i sällskapet upp så det nästan ylade under skosulorna. "NEJ! Nu är vi ju på väg dit vi inte skulle!". "Dit vi inte skulle" var alltså barnavdelningen; Melody i källarvåningen. Puh, det var nära ögat. Travade uppför trappan istället, bokstavligen en nivå upp, till vuxensidan, Moody. Hade riktigt bra platser kring ett bord nära dansgolvet, och både lyssnade på och shakade till alla möjliga covers.

En i sällskapet var dessutom en av mina bästisar från Vasatiden på besök i stan, så gissa om det blev en enorm flashback när bandet rev av Guns'n'Roses' Sweet Child of Mine? Den har man diggat på Ollis både en och tvåhundra gånger, då när det begav sig!

"Fast hödu... karatissar - eje nieestan han mest underskatta kroppsdäijlin som finns!"

Jo. Det var en alldeles väldigt lyckad krogresa igår. Och det tycker jag nu att vi ska unna Maja! Fast hon har lite onödigt ont i skallen idag. Å andra sidan - jag hade nog kunnat ta mycket mera smärta, för det hade ändå varit värt det:)

Lördag kväll

Nätstrumpor OCH lonkero. Var skall detta sluta?!

På Nyströmsbackan

Sven korrekturläser mitt första utkast till gradun. Han var nöjd speciellt med sidan tre.

En kväll på tåget

Igår hoppade jag på tåget med siktet inställt på Österbotten. Det kändes lite snopet att det var den första dagen på mycket länge som det faktiskt var riktigt fint väder i Åbo. Soligt och tio minusgrader. Fortfarande är -10 kallt i Åbo med den råa luften, men när man vant sig vid betydligt kallare än så, var det skönt med mildare väder. Allt är relativt.

Före jag kom så långt som ombord på Intercitytåget skulle jag köpa biljett. Som vanligt var jag ganska exakt i min tidsplacering, men hade ändå cirka fem minuter på mig att hämta biljetten och kliva på. Jag borde som vanligt ha räknat med en lite frikostigare felmarginal, för i VR:s kassaservice jobbar fortfarande sävliga tanter som långsamt och tvekande klickar på sina knappar.

Jag gav direkt både studiekort och bankkort åt tanten i kassan och beställde enkelresa till Kokkola med studierabatt. Lugnt och sansat började hon knappa in uppgifterna på tangentbordet. När jag hade fått biljetten och kvittot och allt var klart sa tanten: "Vääääntapass nu... Var du förresten studerande? I så fall blev det fel här... vänta ska vi seeeee".

Hon tog tillbaka biljetten och började knappandet från början, allt medan hon talade för sig själv. "Hmm... det var studierabatt såhär. Och sedan... Jo, jag tog fullt pris, såhär. Jag ska radera den här här... Och så gör jag bokningen på nytt. Och så här. Det här var mellanskillanden, jo. Den kan jag ge tillbaka kontant sedan...". Till sist, efter en halv evighet hade hon fipplat klart, och jag hade plötsligt mycket mindre än fem minuter på mig. Dessutom skulle jag till spåret längst bort. Nå, det gick bra. Sist och slutligen fick vi ändå vänta tio minuter innan vi kom iväg, på grund av alla andra förseningar.

Tåget stannade flera gånger under resan och väntade på mötande trafik som också var försenad, så när vi kom fram till Tammerfors skulle egentligen Uleåborgspendolinon ha åkt. Men eftersom det är fråga om ett Pendolinotåg var det naturligtvis försenat det också. Nästan 40 minuter fick vi vänta innan det uppenbarade sig. Fast det var inte så farligt, huvudsaken var väl att vi hann med.

Jag funderar på att söka sommarjobb på VR. Helst i kassan. Jag skulle göra mitt allt för att sköta mitt jobb enligt förväntningarna - alltså långsamt. Kanske skulle jag lyckas vinna Årets Långsammaste - hederspriset vid VR:s årliga firmafest? Eller kanske som konduktör! Där hör det till arbetsuppgifterna att så tyst som möjligt smyga in i en vagn och sedan försöka skrämma alla som har nickat till genom att oväntat skrika: TAMpereelta!

Gissa var jag är?

Ledtrådar: Det är soligt, snöigt, och har en bykyrka istället för en Domkyrka.

Plötsligt händer det

Blå himmel. Solsken. Inget snöfall. Ingen blåst. Bara tio minusgrader på termometern. Ganska okej.

Äventyrshissen

I mitt hus har vi en skojig åkattraktion. Nämligen hissen. Den har haft lite lustiga saker för sig på senaste tiden, vilket gör att man lite upprymd och förväntansfull kliver in i den när man ska ner eller upp. Trycker på knappen. Sedan börjar äventyret.

För det första stannar den lite som den vill. Av någon anledning gillar den inte att stanna på min våning, utan gärna en halv våning upp eller ner, så att dörren inte kan öppnas. Jag brukar åka lite upp och ner tills den stannar på någon våning och man kan stiga ur.

En morgon när jag klev in i hissen hade belysningen fnattat till sig lite. Den blinkade och hoppade nästintill epileptiskt, och jag hade liksom mitt eget lilla diskotek på väg ner. Samma kväll när jag var på väg upp slocknade lampan helt. Och hissen stannade mellan två våningar igen. Men man har väl tittat på MacGyver i sina dagarr, så jag grävde fram telefonen och lyste med den för att hitta någon knapp att trycka på där i beckmörkret. Åkte upp och ner och upp igen, och klev ur på femte våningen där hissen äntligen stannade. Därifrån traskade jag trappvägen hem.

En annan dag på väg hem från skolan stannade hissen inte riktigt på min våning, utan kanske en fjärdedels våning ovanför. Och dörren gick att öppna. Likt en karaktär i en actionfilm kunde jag alltså genom mellanrummet hoppa ner från hissen på min våning. Det var kanske inte så himla smart, kom jag på senare. Utifall att hissen till exempel skulle ha börjat gå när jag fjantade på där mittemellan. Kunde ha blivit två Major av det; en inne i hissen och en utanför.

Jag har tydligen en förkärlek för det där med att göra livet till en äventyrsbana. Som att dyka efter cykeln ur sjutton ton snö. Eller att sporta med en hiss som inte stannar där den ska. Eller som när jag hoppade ur ett tåg i rörelse på Kokkola tågstation. Men det, det är en annan historia, barn!