Skomaka... nä, skötare Snäll

Hallå i blåbärsskogen! Jag har avverkat ett morgonskift, en tupplur på soffan och en rullskidlänk denna varma julidag. Morgonskiftet gick kalas, även om det fanns att göra från tidig morgon till eftermiddag. Jag har kommit fram till att mitt största problem som "hoitaja" är att jag är - hör och häpna - för snäll. Fast man inte kanske skulle tro det (jag kan vara "äkäinen", orättvis och verkligt elak i vanliga fall, fråga Mika) så är jag väldigt mån om att vara omtyckt när jag är på jobbet. Jag vill alltid vara snäll, göra som åldringarna vill och vara dem till lags. Att de ska tycka att jag är den snälla sköterskan, att jag ska vara den som de kramar och frågar efter. Kanske något slags fånigt bekräftelsebehov.

När man arbetar med gamla och sjuka människor kan man inte alltid vara en ängel. Naturligtvis ska man inte vara elak, man ska behandla dem med respekt och jag kan ärligt säga att jag alltid gör alltid mitt bästa. Klart att jag vill väl. Men man måste ibland sätta stopp, säga emot och gå emellan. Ha förmågan att ryta till och styra upp när det spårar ur. Demens gör en del aggressiva och deprimerade, och de kan var till skada för sig själva och andra. Ibland är de elaka mot varandra eller mot vårdarna. Då måste man sätta ner foten och säga emot. Jag kan lova att om man bara håller med och pajar medhårs är det många som exempelvis skulle gå otvättade med smutsiga kläder, utan mediciner och mat. Vissa rutiner och regler måste man bara ha, även om det kan verka helt befängt för en utomstående eller för patienten själv.

Problemet är bara att jag inte vill vara krånglig. Jag vill vara snäll. Jag vill att de ska tycka om mig, jag vill göra som de vill. Vilket gör att jag blir osäker. "Eh, ja... jo. Nää, du ska helst inte äta det där just nu. Och eh... den där tröjan ska bytas. Umm. Kanske?". Det har också att göra med att jag bara är en flicka som knappt är torr bakom öronen, och så ska jag bestämma om en fullvuxen karl ska borsta tänderna eller inte. Jag menar, en vuxen människa gör väl som han vill. Jag blir lite imponerad av den unga flickan jag jobbade med idag. Nitton år och går tufft mellan stora karar och kommenderar vänligt men bestämt. Inte hatar de henne för det. Borde jag också lära mig.

Efter avslutad arbetsdag slappade jag på soffan och knäppte sedan på mig rullskidorna för första gången i sommar. Pappa hade bytt piggar på mina bästa stavar, och de funkade utmärkt. Jag hade riktigt bra fart när jag stakade iväg i värmen längs cyklebanan. Det var ju roligt att åka skidor! Fick riktigt inspiration att trycka på i uppförsbackarna:)

Jobb, villakaffe och bastubad

Det var i stort sett gårdagen det. Först jobb till klockan tre, sedan hem och ta en powernap. Sedan ut till villan för att dricka kaffe eftersom pappa fyllde år, och samtidigt käka kvällsmat i form av grillade biffar med tillbehör.

Efter grillandet badade vi bastu och hoppade i sjön ett par omgångar. Tvättade hår i tvättfat och satt sedan och torkade på farstubron.


Mika fiskade med en åttaårings entusiasm, så man fick komma och säga till att kaffet var färdigt upprepade gånger innan han kunde slita sig från metspöt. Och tammefan, vi har metat då och då (inte särskilt ofta, men ibland) i tjugo års tid på den där bryggändan och aldrig fått napp. Det enda som har hänt är att spiggarna sakta men säkert äter upp masken och lämnar en tom krok. Mika drog på en kort stund upp två små mörtar och en pytteabborre. Hmpf.

Sven fick firre till kvällsmat. Färsk fisk som sprattlade fast han kommit nästan halvvägs i ätandet. Ganska osmakligt egentligen. Men Sven tyckte mest mums.

Igår

Jag hade fullt upp igår. Med att sova. Måste ha varit helt förbannat slut, för jag vaknade halv elva, och var fortfarande trött. Steg upp, läste tidningen och drack te och lade mig sedan i bikini på en filt på gården. Somnade och vaknade två, då solen hade gått i moln. Klädde på mig, lufsade in och lade mig på soffan. Somnade. Vaknade. Halv fem.

Vid det laget insåg jag att jag inte kommer att bli piggare, utan bara tvärtom, så jag bryggde mig en panna kaffe och försökte vakna till liv. Iklädde mig bikini igen och klippte gräsmattan. Telefonförhandlade med bästa L, och stämde träff för en runda längs öjavägarna. Vi strövade bland annat över Tallbackan, ut mot Släätbjerji, genom Djupsund och lite hit som dit.


När vi kom hem skyndade vi oss att packa våra väskor och drog sedan till Gäddviken för ett kvällsdopp. Vattnet var ganska varmt, men kvällsluften är alltid lite kylig. Fick vrida på värmen i bilen för att få upp värmen på tillbakavägen. Jag har sagt det förr, men gör det igen: ah, sommar!

Dop på programmet

Igår hann jag ta en powernap (jag tror att jag hann somna en minut) efter jobbet innan det var dags för nästa programpunkt - dop i Mjosund. Emmas lilla O skulle få vatten skvätt på skulten och tillbringa dagen i klänning. Med största sannolikhet var detta det enda festtillfälle han får tillbringa i böljande klänning. Om han inte har någonting viktigt att berätta om sin läggning för sin mamma och pappa i framtiden, vill säga.

Tyvärr var vädret inte det bästa. Det regnade kaatamalla, och jag och Mika skyddade oss medelst paraply enligt bästa förmåga mellan ytterdörr, bil och ytterdörr igen. Men dopet gick fint. O skötte sig exemplariskt, och alla fick höra den lille herrns fullständiga namn för första gången.


Jag fick även utföra den skojiga sysslan Hålla Bebis i Famnen en lång stund. Sådant gillar jag, och jag skötte honom enligt bästa förmåga. Matade in ljuddämparnappen när den spottades ut, guppade lite upp och ner och pajade pyttefötter. Jag har hört att bebisar tycker om att man sjunger, så jag valde att tolka Greenday, vilket han verkade uppskatta. Åtminstone somnade han flera gånger just då. Till sist åt vi en flaska mjölk och så sa vi hejdå.

Kvinnans Ädlaste Prydnad

Igår jobbade jag morgonskift, och åkte därefter raka spåret till frissan. Mission: få någon fason på det som borde vara Kvinnans Ädlaste Prydnad, alltså håret. På mig har Kvinnans Ädlaste Prydnad sett ut som ett skunkbo på senaste tiden. Nånej, inte skunkbo, men synnerligen intetsägande. Vi snackar långa fjun som hänger rakt ner.


Jag togs väl omhand av frisör H. Bland annat fick bläddra i tidningar, läsa det senaste om såväl Paris Hilton i Se&Hör som kronprinsessan Victoria i Svensk Damtidning. Bäst av allt var ändå Kalle Anka. När H frågade hur jag ville ha luggen höjde jag bara hyssjande ett finger i luften och bad henne vänta så att jag fick läsa färdigt den serie jag höll på med. Jag måste ju se om Musse lyckades vinna en nalle åt Mimmi på tivolit...

På kvällen tog jag en bra löprunda och lyckades med nöd och näppe missa två älgar. På två olika ställen under rundan brakade det till intill stigen och någonting travade iväg, och inte fast jag spanade allt jag kunde fick jag se skymten av vad det var. Men om det inte var älgar kan jag säga att det var förbannat stora ekorrar. En igenlkott bongade jag dock. Han satt i vägrenen och smaskade på någonting och såg upptagen ut.

Idag har det varit en varm dag. 25-26 grader, men mulet. Dock har jag spenderat mesta delen av dagen i bastun på jobbet, eftersom jag var saunapelle idag. En hel arbetsdag i bastun tar på krafterna, kan jag meddela. Men idag har det gått jättebra, badarna har varit så goa och glada så det har varit en fröjd. En svettig fröjd. Dock var jag ganska seg när jag började skura bastun vid arbetsdagens slut, den sista uppgiften man har som bastumästare.

Bilen

Kolla, kolla vilken söt bil jag hittade! Fanns att prova vid Viescar idag ifall man skulle ha velat. Liten, röd och tuff. Med värsta rallybilsinredningen i rött och vitt skinn. Uj. Läckert.

Mamma, pappa, barn

Idag har jag varit i stan med mamma och pappa! Dagen började med att jag och Mor åkte in till Kokkola med den ena bilen för att hämta upp Far på kontoret och åka ut till Viescar där den andra bilen hade varit på service under förmiddagen.


Innan vi drog ut till bilbutiken blev det lunch på stan. Närmare bestämt på Kokkolinna, ett ställe jag kan rekommendera för den som vill ta en trevlig lunch någonstans i Kokkola. Vanlig husmanskost i gemytlig miljö till normalt pris. Idag fanns det till exempel soppa, pyttipanna med ägg samt kåldolmar att välja mellan. Dessutom en bastantare lunchversion med grisfilé och pommes frites om man ville det.


Kaffe på maten, som sig bör.

På restaurangen beskådade jag en rekordbortskämd unge. Liten kille, kanske i skolåldern, satt med sin mamma, sin mormor (antog jag) samt en annan kvinna. Annars satt han relativt lugnt på sin stol, men sa att han inte ville ha någon mat. Varpå kvinnorna vid bordet trutade med munnen och tyyyyckte att han väl kunde smaaaaaka lite i alla fall.

När kocken kom ut för att fylla på buffetbordet traskade den ena kvinnan dit och sa bekymrat att "ingenting här duger åt vår lille vän här...". Kocken sa halvt på skoj att han kanske borde steka ett par franskisar åt killen, det brukar duga. "Jaaa... kunde du göra det?" frågade kvinnan. "Ja, jo, det kan jag säkert. Vill han ha det då?". Kvinnan var inte säker, sa hon. De förhandlade vid bordet en stund till, lillpojken och de tre kvinnorna, men killen var uppenbarligen inte hungrig. "Han kan inte riktigt betsämma sig om han vill ha franskisar eller inte... vi meddelar senare om han vill ha!".

Ursäkta nu. Men så kan man inte uppföra sig, sådant där pjasande går mig på nerverna. Man äter det som finns på menyn, duger det inte så låter man bli. En sjuåring behöver inga specialarrangemang, och ska inte ges makt att på en restaurang orsaka extra arbete för de anställda. Själva pojken var inte till något besvär, han var antagligen bara inte hungrig, och då är det så. Det var kvinnfolket vid bordet som ställde till det. Och när nu kocken så väldigt snällt erbjöd sig att hjälpa till så ska man vara extremt tacksam och ta emot, eller artigt tacka nej. Inte "vänta lite så ska vi se om det duger åt oss". Fan anamma.


Men själva lunchen var läcker. På väg tillbaka till bilen bongade jag en liten asfaltblomma bredvid busstationen. Titta så den har tvingat sig upp mellan asfalt och betong.

(Samtliga bilder idag är tagna med mobiltelefonen, därav den dassiga kvaliteten)