Vilken service

Ibland blir jag positivt överraskad. Oftast blir jag inte det, eftersom jag är pessimist, men ibland så. Som idag till exempel. Efter att ha surat färdigt i datasalen i min ensamhet cyklade jag uppför, uppför och uppför backen, förbi Kuppisparken (vad fint det är där... ska nog ta en liten och långsam joggingrunda i de trakterna snart. Långsamt, så man hinner titta runt sig lite) och in i Kuppis Cittari. Ja, jag cyklade ju inte in i Cittari, utan lämnade cykeln utanför.

Handlade lite mat med vad som kändes som sjutusen miljoner andra Åbobor, som tyckte att det var en hurja bra idé att shoppa mat på en lördag. Puh. Mycket folk, många ben och massor med kundvagnar. Nu låter jag som en riktig landebo, men Kuppis Cittari är stort. Så stort att man har ett café mitt i butiken. Där kan folk sitta och dricka kaffe medan de sitter och sneglar på sina könummer och väntar på att få komma fram till köttdisken. Dessutom hittar jag inte så bra, så jag måste kryssa på ganska många varv innan jag hittat allt jag skulle ha.

Sedan traskade jag in till DNA-kauppa i samma byggnad. Där var jag och skaffade internetanslutning av en symppis, hjälpsam och dessutom svenskspråkig kille samma dag som jag flyttade hit (tack vare M, han brukar se till att saker och ting blir gjorda istället för att som jag skjuta upp allt till... aldrig). Nätet skulle börja funka direkt, men av någon anledning gjorde det aldrig det. Dagen därpå var jag tillbaka och frågade vad felet var, men det visste inte valpen som var på jobb just då. Han kunde dessutom inte "sanakaan ruotsia", och man måste översätta vad det stod på skärmen. Det enda han kunde säga var att jag ska ringa till Acers (vilket är märket på min dator) kundtjänst och fråga dem. Men om nätet inte funkar på min dator - kan jag bryta kontraktet då? -Då får du ringa till DNA och göra en reklamation, sa valpen. Aha. Men grejen var att internet funkade med min dator dagen innan jag flyttade, så datorn är det inget fel på. Varför jag skulle ringa till Acer och fråga varför DNA-nätet inte funkar vet jag inte.

När jag nästa gång gick förbi DNA-kauppan råkade samma kille jag köpt anslutningen av stå vid disken. Jag vek in och frågade om han kunde svara på vad det var för fel. "Bor du här nära? Skulle du kunna ta hit datorn så kan jag kolla på den?". Idag var killen på jobb igen, jag lämnade datorn och han ringde en stund senare och sa att allt är fixat, jag får hämta datorn. Tydligen var det bara fel på en inställning, en pytteliten detalj, och han fixade det ganska enkelt. Ingen ersättning ville han ha, och nu har jag fungerande nät här hemma hos mig. Vilken service!

Kollade faktiskt på tvättmaskiner på huuto idag. Det fanns en massa billiga, men många av dem var ganska långt borta. Dessutom vet jag inte hur man bär sig åt om man vill köpa någonting på huuto. Det blir alltså handtvätt av det nödvändigaste ännu en tid. Snart måste jag hur som helst låna någon tvättstuga någonstans.

Patetiskt

Känner mig ganska patetisk just nu. Det är lördag förmiddag, och var befinner jag mig? I Gripens dataklass. Mol allena. Gripen är en av dessa byggnader med fånigt namn som på något vis...eh, hör till Åbo Akademi. Jag har inte så bra koll på detta, men det är i alla fall hit man går när man ska lämna in skojiga papper åt KELA, närvaroanmäla sig eller ha någon kurs i typ statistik. Dataklasser finns här också, så man kan gå hit och göra skolarbeten, eller - som jag som inte ännu har fått nätet hemma att funka - kolla om Internet finns kvar. Och det finns det. Ganska bekvämt egentligen, för jag bor bara ett par hundra meter härifrån. Så här på helger är det tydligen lugnt här, undrar varför? Inte kan väl andra människor ha ett liv, månne?

Jag har leidon. Ser ingen egentlig point med att vara här. Eftersom jag nu bor mitt i stan kunde man kanske tänka sig att jag rentav börjat älska den här stan och dagligen drar ut på strövtåg längs gatorna bara för att titta på allt som finns här. Men nej. Åbo är fortfarande lika grått, blåsigt (den enda stad jag upplevt där det alltid blåser motvind, från alla håll) och intetsägande. Den mesta av min tid här går ut på att vänta. Vänta. Vänta. På vad jag väntar vet jag inte.

Jag vaknar på morgonen och är uttråkad. Om det är en skolmorgon tuggar jag i mig morgonmål och cyklar till skolan. Just nu har vi bara börjat helveteskureser dessutom, så när jag kommer till skolan är det horrorföreläsning i antingen Vetenskapsfilosofi (kom igen...), Statistik 1 (jo, jag går den kursen igen, och det ser inte bättre ut denna gång), Forskningsövning (som baserar sig på statistiken vi lärde oss ifjol. Alltså det som jag inte gjorde) och annat lika upplyftande. Sedan är det att vänta någon timme till, och fixa med lite praktiskt prackeri och vänta igen på att det ska bli någon slags mattid, för jag vägrar äta klockan elva på förmiddagen.

Sedan cyklar jag oftast hem och fortsätter vänta. När jag väntat tillräckligt länge kokar jag kaffe. Sedan väntar jag igen. Till sist brukar det bli antingen en kvällslänk eller något liknande, kvällsmat och så vänta tills klockan blir så mycket att man inte skäms för att gå och lägga sig. Cirkeln sluten.

Kan en tillvaro bli mera meninglös? Jag har inget intresse av att gå i skolan, i alla fall inte just nu, för allt vi håller på med är bara sådant man måste genomlida. Varken tid eller intresse för att ta någon praktikklient nu heller, har ingen möjlighet och ingen motivation. Dessutom kan jag ju inte ens. Har ingen lust att umgås med folk heller, så ensamheten är nog självvald. Det är jobbigt att vara social, i alla fall om man måste vara det längre än en timme. En kaffe kan jag ta med någon, men sedan måste jag få gå så jag får vara ifred. Fy.

Måste ni..?

Förläsningsfri fredag. Ändå vaknade jag klockan 07 sharp, till det icke angenäma ljudet av någon slags... borr. Det är nämligen rörbyte i huset jag bor i, och jag är främst nöjd över att den inte längre rör min lya, för den blev färdigrenoverad i somras innan jag hade flyttat in. Renoveringen i resten av huset pågår dock hela tiden.

Nu undrar jag en sak. Måste man verkligen gräva fram den största, mest högludda maskinen klockan sju på morgonen? Jag överdriver inte när jag säger att ljudet var öronbedövande, kändes nästan som om sängen skakade. Klockan. Nollsju. Nollnoll. På. Morgonen. Jag låg ändå kvar och gnisslade tänder till halv nio innan jag steg upp för att äta morgonmål.

Nu till det lustiga. Här upphörde nämligen oljudet, och det var tyst i gott och väl ett par timmar. Sedan hördes någon liten borrning då och då, men inte så att det störde. Kunde man inte ha börjat borra de där maratonborrningarna med fyra tusen decibel, säg - efter nio? Nej, det ska vrålborras från sju till halv nio - sedan börjar vi packa bomull eller paja kycklingar eller vad de nu kunde tänkas syssla med där uppe. Ljudlöst gjorde de det i alla fall. Aaah...

Nå, rörbyte är en viktig sak, det nekar jag inte till. Hellre har jag nya och fina rör som ett resultat av lite störda sovmorgnar än att mötas av en vattenskada när man minst anar det. Dessutom är min nyremppade mugg i prinsesskick. Dessutom har jag ett rosa duschdraperi:)

Dock har jag ett ganska seriöst problem. Eller problem har jag väl sådär allmänt också, men nu rör det sig om ett rent praktiskt sådant. "Rent" i ordets rätta bemärkelse, för som ett resultat av rörrenoveringen är husets tvättstuga ur bruk. Hur länge? Till slutet av mars. Jo, mars. Jag trodde först att jag hade fattat fel, att det stod "marraskuu", alltså november, på lappen som upplyste om denna lilla petitess. Men nej, visst var det maaliskuu det gällde. Jag är alltså utan tvättmöjligheter i över ett halvår! Och jag som redan har slut på rena kläder...

Nu funderade jag som så att jag antagligen är så illa tvungen att skaffa en tvättmaskin. Det skulle i och för sig inte vara någon dum idé även om tvättstugan var i bruk, för jag har kommit fram till att det lönar sig i längden. A) Jag är innerligt trött på att springa till allmänna tvättstugor där man får vara rädd att folk far iväg med ens kläder. Tar tid, energi, och dessutom pengar. B) En liten begagnad tvättmaskin kan man få för 50€, har jag sett på bland annat ÖT:s lördagsmarknad, vilket snabbt betalar sig själv, med tanke på att man hur som helst lägger minst ett par euro i veckan på att tvätta i en maskin man inte äger. C) Min (nya, fina, fräscha) toalett har färdigt uttag och plats för en tvättmaskin. D) Mitt vatten ingår i hyran, jag skulle alltså kunna tvätta billigt. E) Jag vill ha en tvättmaskin. Vill!

Min kåravgift hade registrerats idag, och jag var precis och närvaroanmälde mig och kvitterade ut en kalender. Så nu är man inne i systemet åtminstone ett år till.

Ny dag, nya äventyr

Den första pluggveckan för hösten börjar lida mot sitt slut. Igår fixade jag med ännu mera praktiskt krafs, och var bland annat per cykel till det som kan beskrivas som mitt nya Hallis S-market, nämligen Kuppis Citymarket för att handla. Nära och behändigt, bara någon minut på cykel.

Mitt internet vägrar fortfarande att uppenbara sig, och jag var och talade snällt med en snäll kille som ska hjälpa mig. Hoppas det funkar nu då. Känns jobbigt att vara tvungen att sitta kvar i skolan för att man inte kan sköta de grejer man är van vid hemifrån. Så är det nuförtiden, skolan klarar man inte utan dator och internet. Eller klarar gör man säkert, men det blir jävligt mycket mera jobb. Och jobb finns det så det räcker till från förr. Det som också är lite bajs är att min dator börjar ge upp livsgnistan. Denna min trogne tjänare börjar ha många år på nacken, eftersom den införskaffades våren 2003. Det börjar vara en aktningsvärd ålder för en dator, och den börjar ha en och annan krämpa, stackarn.

Började en kurs i forskningsövning idag. Det kommer att bli jobb med den, ka jag bara meddela! Förutom hela forskningsprojektet ska vi varje vecka lämna in rapporter och övningsuppgifter. Och jag som är så hiskeligt bra på statistik... Få se vem man ska betala för att göra de uppgifterna..? På peffan vet jag en som fick igenom Modersmål- och litteraturkursen med 50€ och några öl.

Sitter som bäst och väntar på att matkön ska krympa med i alla fall någon kilometer, för som den ser ut nu borde man ha sovsäck med sig. Var en runda via centrum och tänkte äta här innan jag skubbar hemåt. Om man nu orkar vänta, vill säga.

Har en sådan där leidon-fiilis igen. Jag ser ingenting intressant i någonting, och vill helst dra mig undan. Allt irriterar mig och ingenting nappar. Till och med kläderna känns obekväma på kroppen, jag vill krypa ur dem. Samtidigt vet jag inte vad jag skulle vilja göra istället för att sitta här och gnälla. Upp till Österbotten har jag ingen som helst lust att fara, jag kom ju just därifrån.

Sleepless in Åbo

Jaha, så det börjar igen. En dag riktig skola hann jag med, så fick jag ligga vaken och stirra i mörkret inatt igen. Det är någonting skumt med den här stan, för uppe i Pampesien har jag sovit som en klubbad hök och vaknat pigg och alert (lite för tidigt enligt vissa...). Satt uppkrupen i soffan och tittade på Conan i vanlig ordning, men sökte mig i säng redan innan programmet var slut, släckte lampan och blundade. Länge. Halv två tände jag igen, vände på mig, bläddrade i en bok. Släckte. Blundade. Tände. Så höll jag på med någon timmes mellanrum. Till sist måste jag ha somnat, för klockan sju vaknade jag till ljudet av mitt alarm.

Har nu suttit på just en sådan förläsning i just en sådan kurs som jag inte kan se någon som helst jävla förbannad point i. Vetenskapsfilosofi. Jamen, hör hur det låter! Det är ju ingenting! Handlar inte om någonting konkret, man lär sig ingenting nödvändigt och man kommer med hundra procents säkerhet aldrig att ha någon nytta av fanskapet. En lång massföreläsning som dessutom drog ut 15 minuter över tiden - och ändå inte fyllde någon som helst funktion.

Ibland undrar jag verkligen vad jag gör här. Eller sådär i grund och botten vet jag ju varför jag är det, nämligen för att få ut mina papper och bli legitimerad talterapeut. Det borde man väl bli genom att gå kurser i talterapi, typ stamning, hjärnskador, språkstörningar och uttalsfel, och genom att ha några praktikperioder. Varför jag måste sitta och lyssna på högtflygande flum flera timmar i veckan begriper jag inte. Jag hatar att göra sådant som är onödigt!

Det var bland annat det jag låg och grunnade på under nattens tysta timmar. Att det mesta som sker på den här firman sker låååångt ovanför mitt huvud. Att jag förstår ungefär en femtedel av alla begrepp man svänger sig med här. Att jag fortfarande inte förstår ens grunderna i MinPlan, och det är tydligen en ganska viktig del av studierna. Att jag inte vet vad som innebär med att "standardisera test", vilket jag tydligen ska syssla med i höst. Jag vet inte vad man gör när man standardiserar! Jag kan inte källhänvisa för fem penni, och jag förväntas producera en kandidatavhandling innan året är slut. Jag vet överhuvudtaget inte hur man gör när man ger talterapi, och jag ska ta emot klienter och låtsas veta vad jag gör.

Jag vet inte varken upp eller ner på undervisningskatalogen, den tjocka boken vi får varje höst som ska innehålla "all info om studierna", och som för mig är sida upp och sida ner med bokstäver och siffror. Där ska man tydligen kunna se vilka kurser som går när och var och hur många poäng de ger. Det enda jag kan är att göra precis som alla andra, och hoppas att de vet vad de gör. Jag vet inte hur man anmäler sig till kurser, eller om man alls behöver göra det. Jag hittar ingenstans, jag förstår ingenting och jag kan ingenting.


Ganska mycket hinner man komma fram till under en natt.

Where to start?

Här händer det grejer. De senaste dagarna har varit så fulla med nytt att jag borde ha material för minst tjugo sidor blogginlägg. Det är just då det blir ett sådant här antiklimax - jag vet inte vad jag ska skriva. Eller var jag ska börja. Eller hur jag ska skriva så att det blir som jag har tänkt. I och för sig kanske det lika bra, för jag vet inte om någon skulle orka läsa tjugo sidor. Nå, här kommer någonting smått att tugga på.

I torsdags kväll packade jag hux flux ihop alla mina tillhörigheter och bestämde mig för att åka ner till Åbo så fort som möjligt följande morgon. Tillhörigheterna bestod bland annat av en soffa som var så möglig att jag skämdes när jag tittade på den. Som tur var är det fråga om en skinnsoffa, så en ordentlig omgång med diskborste och tallsåpa och noggrann sköljning tog kål på min svampodling. Den övriga egendomen bestod av en säng, ett skrangligt köksbord och ett par pafflådor med löst krafs.

Fredag morgon grydde, och skåpbilen (med tvivelaktig växellåda) rullade söderut. Kaffe i Jalasjärvi, lunch strax utanför Åbo, ett kryssande med en alltför stor bil i stadstrafik och ett försök att parkera så när porten som möjligt. På en gårdsplan som finns i en brant backe och som inte alls är gjord för någon biltrafik överhuvudtaget. Det gick åt tobak i massor för att klara den pärsen, kan jag meddela - minst tre stycken per kvarter:)

Till slut kilades bilen in mellan betongmonumenten och placerades cirka två meter från porten (där den också stod hela helgen utan att någon nämnvärt höjde på ögonbrynen) så vi i alla fall fick gå upp till lägenheten för att titta. Bör jag nämna att jag inte sett stället jag hyr ännu? En gång har jag varit där, så länge en kompis bodde där, men det var två år sedan, och sedan dess har stället gjorts om. Till det bättre, visserligen, men ändå! Med en viss spänning öppnade jag dörren och klev in.

Ärligt talat var den första minuten en chock. Det var rent ut sagt äckligt där. Det enda jag såg var den vita plastmattan som - typ - täckte golvet. Eller den borde ha varit vit och den borde ha täckt golvet. I själva verket var den nästan helt täckt med stora svarta fläckar, och skorna klibbade fast i jag-vet-inte-vad. Tvärs över golvet gick en mattskarv som hade spruckit upp och gapade som ett köttsår med lim läckande ur sig. Väggarna var sönderspikade med krokar på alla möjliga och omöjliga höjder, men ingen av dem var på något vis i någon rakt förhållande sinsemellan. Köksskåpen hängde på trekvarten med handtag som inte ens passade till dem. En liten bänkstump var täckt med klibbig korkmatta, och torkskåpets galler var mera brunt än vitt.

Suck. Nåja, jag är inte särskilt petig med sådant, tro det eller ej. Bara jag har min lilla lya är jag nöjd, så jag moppade som hastigast av golvet (trots att moppen bokstavligen fastnade fast i underlaget...) och bar in mina grejor. Moppade golvet igen. Och igen. När jag skrubbat av det för tredje gången, och givit mig på fläckarna med en skrubbsvamp kunde jag konstatera att det tammefan bara hade varit väldigt otvättat. Nästan alla fläckar försvann helt, och golvet blev faktiskt rent.

En runda via Ikea dagen därpå försåg mig med en billig hylla, och när jag skyfflat in mina saker i den började det se helt okej ut. Nu är lägenheten en lite sliten, gammaldags lya där Maja bor. Den har ett pyttelitet kök med små gammaldags skåpluckor och min lilla kaffekokare står där och puttrar:) Och det jag inte alls har nämnt är att badrummet är en dröm. Nyrenoverat med blanka kakel, nytt spegelskåp, handduksvärmare och golvvärme.

Sitter i skolan nu, fast den första föreläsningen är först imorgon. Har en del praktiskt att fixa, och jag tänkte för en gångs skull vara ute i god tid. Sedan blir det höstens första Arkenlunch, och sedan får vi se.

Nu har jag varit där!

Kära läsare. Igår var en tråkig dag. Sedan var den lite mindre tråkig, och till sist blev den riktigt hejdundrande. Det hejdundrande skedde när jag och M var ute och testade en bil (surprise... tillvaron i denna by består mest av bilköpande, bilprovande, däckbyte, bilprovande, däckköp, bilköpande och däremellan diskussioner om bilköp, bilprovning och bilförsäljning. Aaaaanyway). Som av en händelse styrdes bilen från Breidbackssiido, genom byiji och vidare mot Gränibyiji. Till sist var vi framme vid - tattada-daa - Rani Plast. Denna dånande fabrik jag bara har beskådat från utsidan, som jag hört otaliga historier om och som alltid varit lite som ett svart hål för mig. Folk drar på sig sina blå Ranikläder och försvinner dit i gryningen för att återvända efter klockan fyra. Vad som sker där ute i Bjölasskogen är ett mysterium.

Igår fick jag högtidligen kliva in i Det Allra Heligaste, alltså den så kallade Värkstaan - Särkykaupunki. Jag fick känna aromen av allehanda oljor eller smörjmedel eller vaselin eller vad det nu var. Jag fick känna på M:s borrmaskin. Jag fick se nissarnas sparkcyklar, den ena värre pimpad än den andra. Allt detta medan en tant med tuttarna i vädret iakttog mig från en plansch på väggen.

Det känns nästan som om jag har sett Gud. Det har jag nästan gjort. I alla fall såg jag en robot som så prydligt vek ihop pafflådor. En sådan vore någonting att ha vid Öja-Market där jag har jobbat. Där är det nämligen min uppgift att platta ut lådor och lägga dem på hög. Undrar hur lönsamt det skulle vara med en robot för att platta ut femton lådor om dagen...

I Vasabibban minns jag att de har en robot som tar hand om inlämnade böcker och sorterar dem i olika högar bakom en plexiglasskärm. Jag tycker att det är obehagligt att titta på när maskiner jobbar utan att någon styr dem, för de börjar se otäckt levande ut. Jag fantiserade alltid om att bibbaroboten skulle krossa plexiglaset, sträcka ut en pysande robotarm och ta fast mig. Eventuellt väsa hotfulla fraser med blinkande röda ögon.

Kanske det bara är jag som tycker att sådant är obehagligt, vad vet jag. Jag var ju också livrädd för vår illgröna tvättmaskin när jag var liten, fantiserade att den var ett monster som stirrade på mig med sitt klistermärkesöga och skulle äta upp mig med sin lucka nertill. Värst av allt var att fanskapet kunde gå. Rätt vad det var när man satt på muggen fick den för sig att centrifugera, och började med hasande rörelser masa sig mot en.

Lite samma känsla fick jag igår när en robottruck med blinkande lampor förföljde mig längs en gång i fabriken. Spöklikt susande den fram, stannade i en korsning och funderade innan den svängde till höger och smög efter mig. Tänk om den skulle ha stannat bakom mig, pyst lite och sedan med metallisk röst ha frågat "Va-fan-dzär-tu-jär!". Det var ju trots allt en Tärjärobot...