Under kontroll

Här sitter en frusen Maja framför ett dyngtrögt nät. Nervpåfrestande att vänta på att det ska ladda, ladda och ladda färdigt. Hur folk klarade sig för 15 år sedan, då allting var så förbannat långsamt vet jag inte. Kanske hade man bättre tålamod då. Och så visste man inte om någonting annat.



Idag var det tidig väckning och handledning i skolan. Det var bra att handledningen var så tidig, för då kom jag mig igång tidigt. Hade gott om tid att sitta i skolan och göra ändringar i texten innan lunch. Skrev abstraktet och ändrade nästan allt som skulle ändras. Nu är det bara ett par småsaker kvar att justera innan första kontrollen. Referenserna ska läggas i ordning och sådant.



Det är konstigt hur blind man blir när man skriver. Jag tror att jag faller i någon slags trans där jag inte riktigt vet vad jag håller på med. När vi går igenom det jag har skrivit tillsammans med handledaren, så kan jag läsa texten och känna att den är helt främmande. Som om det inte är jag som har skrivit den. Jag kommer inte alls ihåg att jag skulle ha skrivit någonting sådant. "Det här går du ju in djupare på i följande kapitel" säger handledaren. "Eeeh... ja, det kanske jag gör..?" svarar jag, och måste läsa vad jag egentligen har skrivit. Mysko.



Jag har alltså saken under kontroll, känns det som. Är faktiskt förvånad själv över att det inte råder någon panik just nu. Jag har hela helgen på mig ("Jamen snälla Åke...") att fixa ännu, ifall det skulle behövas. Annars lugnt.



Var ute och sprang i snöyran ikväll. Inte det ultimata vädret för dylika aktiviteter, men en helt okej länk åstadkom jag. Måste försöka ta mig ut och mjuka upp kroppen, konstaterade jag. Mina arma armar (heh...) är fortfarande helt i lås sedan jag var och lyfte skrot. Jag ser ut som en jakobstadsbo för tillfället. Går som en grävmaskin, eller som om jag hela tiden bär på ett tungt kylskåp framför kroppen. Hårda bud.

I 45 grader

Inledde dagen med skrivande på biblioteket. Måste sitta där eftersom jag för att kunna skriva var tvungen att printa lite först. Sedan var det dags att skubba till andra ändan av byggnaden för terapi, och sedan tillbaka framför datorn. Till sist klickade jag i rutan och vips for den iväg. Första versionen av den slutliga versionen, kanske man kan kalla det. Ah! Imorgon blir det sista handledningen innan jag gör de slutliga ändringarna innan inlämning.

Sedan följer många sista kontroller innan sista ändringen innan sista inlämningen, men det är en senare sak.

I alla fall ska man fira lite när man har uppnått en liten milstolpe, så jag stämde träff med A framåt kvällen. Vi gick ner på stan, stack in på café för att dricka kaffe och fira med Runebergstårta! Mums! Gissa om det satt bra med en sådan efter en lång skoldag? Tack A för sällskapet, alltid kul att ses:)

Har våldsam träningsvärk i armarna. Vanligtvis brukar träningsvärk vara en smärtblandad njutning, då man främst känner sig lite aktiv och spänd, men det här är någonting i hästväg. Jag kommer inte ihåg när det skulle ha gjort såhär ont sist. Bicepsen - ja alltså, de där små knackorvarna jag har under skinnet på överarmarna - och skuldrorna är värst. Armarna går inte att räta ut, utan hålls i 45 graders vinkel. När jag försöker töja ut dem börjar jag må illa för att det gör så perkeles ont. Ni skulle se när jag försöker plocka någonting ur hyllan. Åh, herregud...

Nähä

Nej. Kanske har jag använt upp all text som ska flyta från fingertopparna redan idag. För jag har inget att komma med. Allt lugnt i riket.

Jag är ON!

Uj, uj, vilken produktiv dag jag hade igår. Flyt från morgon till kväll, kändes det som. Det enda som inte flöt var internet, därav inget inlägg. Det skulle ha blivit ett ovanligt fröjdefullt sådant, kan jag meddela. Får uppdatera er idag istället.

Gårdagen var alltså den som skulle starta bustidigt, då jag hade tänkt skubba till skolans bibliotek lagom tills det öppnade. Där skulle jag sitta och producera och vara kreativ, planerade jag. Men jag - eh - försov mig lite. Detta hindrade dock inte mitt flyt! Jag kom på att jag ju inte alls funkar på bibliotek, utan faktiskt får mera gjort här hemma. Alltså satte jag mig ner och bankade ner lite text innan det var dags att dra till skolan där jag skulle ha terapi.

I strålande solsken och typ tre minusgrader cyklade jag till skolan. Terapin gick finemang, jag åt lunch i skolan och cyklade därifrån i lika fint väder. En runda på Kuppis Cittari och sedan tillbaka hem. Plitade ner lite sådär på måfå, och till sist hade jag skrivit en massa text, egentligen nästan av misstag. Åhå!

När allt har flutit så bra - vad kan man då vänta sig mera av denna dag? Jag drog på löparkläderna och stack iväg och sprang. Som avslutning på en bra dag blev det en bra länk. Lätt, lätt gick det. Fint väder, lagom kallt. Superbt.

Jonej. Nu passar man på.

Hei tytöt!

Idag när jag och klasskompis J traskade ut från sjukhuset och demon vi just varit med på, passerade vi en rad med taxibilaför entrén. "Hei tytöt, tulkaa takaisin!" gormade en av chaufförerna ganska högt ur sin öppna sidoruta. Det är just i sådana situationer man ska skynda sig vidare, för sådana som hänger ut ur fönster och gormar brukar man få skäll av.

Men inte fick vi skäll. Vi fick varsin karamellpåse! Bilen var tydligen sponsrad av gymet LadyLine, och nu delade man ut någon typ av erbjudanden. Ett litet rosa kort och en prasslig påse. Men nu undrar jag: varför delar ett gym ut godis?

Har inte varit det minsta hungrig idag. Det blev ändå en liten omelett till mat, för äta ska man väl. Hade en korvsnutt i frysen, så den kunde jag lika gärna använda upp. Och fetaost sedan helgen. Alltid något.

Imorgon blir det tidig väckning och effektiv studiedag för den här damen. Inga föreläsningar, och bara en timme terapi på eftermiddagen. Finns alltså lite tid att få någonting till pappers. Har jag tänkt. Kanske ännu ett steg mot bäckens andra sida. Än så länge håller jag dock tyst. Inget hojtande.

Bajk

Nytt försök, nytt nederlag. Imorse masade vi oss upp (en timme senare än planerat, men ändå) och återvände till cykelbutiken som var stängd vid det senaste försöket, alltså i lördags. Den här gången hade man öppet, och genast kom en försäljare och började visa cyklar. Det fanns faktiskt ganska många i butiken, inte som det brukar vara inne i städer, så att man har klämt in tre cyklar framför en liten disk.

När det gäller att köpa cykel krävs det nämligen lite spelöga. Lite eftertänksamhet. "Köp ingen cykel du inte vill ha", rådde Mika, och det är nog sant. För med tanke på att jag fick min förra cykel när jag var 8 år, ska jag nog räkna med att ha även följande cykel en tid. Då är det lite tokigt om man råkar att inte gilla den man har köpt.

Sedan finns det alldeles för många modeller. Den där Maja som vill vara cool vill helst ha en supercykel med neonfärger, sjutusen växlar, kolfiberram, skivbromsar och fjädringar både fram och bak. Absolut inga stänkskärmar eller pakethållare eller andra detaljer. Det skulle vara så himla roligt att ha en riktig sportcykel, en mountainbike som man kan dra ut i skogen och träna med.

När jag fantiserat om min SuperBike 7000 en stund kan jag komma ner på jorden igen. För jag använder ju inte cykeln som ett träningsredskap. Det har jag aldrig gjort. När jag vill träna springer jag. Eller skidar. Eller lyfter skrot eller simmar. Jag har ingen som helst användning för en mountainbike. Det jag har cykeln till varje dag är ju att cykla till och från skolan, att åka till butiken på och lasta matkassarna på. Att cykla in till stan med. Att använda som färdmedel till vardags.

En stassped är det jag söker. Bekväm sadel och upprätt position, så man kan sitta rak och trampa utan att jackan åker upp på ryggen. Färgen är det nu inte så stor skillnad på, men gärna får den så klart vara snygg. Sju växlar så jag kan cykla i branta uppförsbackar, typ den jag bor uppe på, men också så att jag kan hålla världsrekordfart på raksträckor när jag har bråttom (alltså nästan jämt). Pakethållare och cykelkorg att ha skolväska och matkassar i. Ett rejält bruksfordon, alltså. Om jag någon gång vill ha en cykel att träna på kan jag skaffa en senare. Säger Förnuftiga Maja.

Han ville nog så hjärtans gärna sälja mig en hoj, och jag hade gärna köpt en av den snälle farbrorn på cykelaffären idag. Jag kände på många cyklar, och var ute och testcyklade en. Men nej, den kändes - som en rikssvensk skulle ha uttryckt saken - "inte riktigt hundra". Ingen cykel idag.

Äckligheter, del 2

Ingen cykel blev det alltså denna helg, men en del annat. Till exempel har några sidor till lagts till handlingarna. Jag säger fortfarande inte hej, men kommer eventuellt att småningom söka mig över bäcken. Eventuellt.

Har agerat barberare idag igen! Rakade en 3-millisfrisyr, det är lätt och ganska roligt att köra på med maskinen över skulten. Sedan fick jag raka skägg också. Massor med skägg. Man kan säga att min kund gick från burrfrilla och helskägg till kortsnaggat och slätrakat. Jag är en kvinna i många skepnader, barberare är en av dem.

Efter hårvården hämtade jag dammsugaren för att snabbt suga upp alla lämningar, och körde ett varv över datorn intill också. Det brukar samlas damm mellan tangenterna, nämligen. Men nejjjjjj, en av tangenterna rök med! P, närmare bestämt. Slurp, in i dammsugarslangen. Fick klippa upp påsen och gräva omkring bland allt damm och hår. Till sist hittade jag mitt P.

Idag har jag varit till Subway! Detta var den första gången för undertecknad. Ja, jag har aldrig tidigare prövat på stället, otroligt nog. Vi stod och köade bakom en kvinna, och jag stod och försökte bestämma mig. Valet blev enkelt, för vi vände på klacken och gick tomhänta därifrån. Det fanns ingenting som såg det minsta lockande ut. En jävla torr, vit batong med höna eller rostbiff eller andra tråkigheter på. Till det då: limsa och chips eller vad det nu var. Yäk. Ha era mackor, Subway.

Traskade iväg till Rosso istället och avnjöt en god biff så här på söndagskvällen. Sämre kan man ha det. Lite lustigt var det att servitrisen nog frågade fyra gånger om vi hade S-etukortti. Både före, under och efter middagen. Dåligt minne eller bara tjatig? Men JAAA, vi HAAAR S-etukortti.

Mindre lustigt var ylande ungar inne på restaurangen. Jag vet att man ibland måste ta med sig småbarn ut, och jag vet att de inte alltid är tysta och stilla som möss - men något slags ansvar har ändå föräldrar. Många går ut och äter på en söndagskväll just för att få äta ifred från stojande ungar, för att bli serverade och ha det lugnt och behagligt. Då vill man inte vara tvungen att be sitt sällskap upprepa sig hela tiden, för att man inte hör vad han säger på grund av att några valpar härjar i lekhörnan.

Lekhörna på restaurang borde förresten vara förbjudet, för vissa föräldrar verkar tro att man kan lämpa av ungarna där för att skrika och kasta bollhavsbollar sålänge mamma och pappa äter. Alla tycker inte att tjutande barnskratt är charmigt, och vissa vill helst ha lugnt och behagligt när man sitter och äter. Har dessutom kommit in i en fas där jag inte tål barn som med klagande gnällstämma pockar på äiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiii, och om möjligt än värre iiiiiiiisiiiiiiiii. Det låter så vansinnigt pipigt och enerverande.